ullaunna

Ooo, idag är jag så välorganiserad att det nästan är skrämmande.
Full aktivitet - Stora VårBrådskan.
Hemma och tvättar i tvättstugan. På kolonin på morgonen och upptäckte
till min glädje att vattnet var påkopplat.
Rensade upp inne i ena växthuset, ogräset har ju växt där fast det saknats
vattnen. Ut med allt bråte och plantorna och sen lät jag slangen sippra långsamt
för att sakta blöta upp den torra jorden.
Ute kom ett fint fint regn i den ljumma luften så alla betingelser var perfekta.
Sådde persilja i en halvcirkel-båge, ska snart så lite rosenskära i en liknande
båge men väntar till månen står i eld.
Läst ut boken om Freddie Wadling, den gav mej en hoppfull känsla för den
berättar om att man kan vara mycket udda och ändå leva ett " lyckat" liv.
Nu fick jag ett sms från vännen Anna att ett nytt hus på en bra plats ligger
ute på hemnet, måste kolla innan jag springer ner i tvättstugan och tar upp
tvätten.

Idag är kanske den stora dagen då de äntligen släpper på
vattnet på kolonin. Har inga stora förhoppningar om att det ska fungera direkt
för det brukar vara läckor att gräva efter och kranen saknas. Men till helgen
kanske?
Tyvär mulet ännu. Hade varit bättre med ett rejält regn.
En del av min oro från igår tränade jag bort med ett pass bodypump. Lite
orolig över ett trilskande knä men träningen gick finemang. Ska träna idag
också men hoppar nog fredagens sedvanliga långa pass med step och pump
ifall det blir att jag cyklar Åskloster tur och retur till kvällen.
Behöver energin till det.
Dricka öl, grilla och bada i badtunna.... njaaa inte riktigt "my cup of tea".
Umgååås...
Jag grumsar och neggar. Mina barn och min älsklingstord tycker att jag är
tråkig med min pessimism och negativitet och jag får med all min pedagogiska
förmåga försöka beskriva hur konstruktivt det är för mej att grumsa.
För det första är det ett släktdrag som jag växt upp med. Mirre och jag brukar
skoja om finska mormors älsklingsfras: Det går allldrig!!!!
Från den bottenlösa pessimismen har jag grott långsamt och skuggväxt och
sakta sakta vågat blomstra upp i nån slags livsglädje och optimism trots allt.
Att jag sen reagerar negativt vid varje förslag, är en sorts försäkran, en försiktig
skeptiscism som har som enda syfte att försäkra för besvikelse.
Jag är inte den som applåderar vid varje förslag för min erfarenhet säjer mej
att de flesta planer går om intet och de bästa intentioner slutar med magplask.
Men innerst inne, kan jag tala om, är jag en gränslös optimist
som tror det bästa om de flesta och har orimliga förväntningar på framtiden.
Iallafall skulle jag nu önska att jag med ålderns rätt skulle snart
kunna finna mej tillrätta i rollen grumsig tant. Får man vara en bitterf...a så kan jag få
va en allmän skeptiker.
Dessutom: Får jag lite tillfälle att grumsa lite i början så brukar det sluta bra.

Läste klart Peter Hoegs " den tysta flickan" och den höll bra ända
till slutet. Inte för jag vet om jag begrep den till fullo, för mina fattningsgåvor
är begränsade men bra var den.
Nu hittade jag Ajvide-Lindkvists senast på snabblån och det blir väl läsnjutning
för fullt.
Läser klart "Freak", boken av Freddie Wadling av Robert Lagerström. Skickade
dessutom en vänförfrågan till honom på fejan för han är vän med min dotter.
Började på den för ett bra tag sen men sen blev den liggande.
Freddie är ett intressant öde. Både miserabelt och guldkantat. Skulle vilja se
hans horoskop....
Själv har jag för tillfället en helt unik konstellation då tre planeter bildar aspekt
till min ascendent.
Saturnus kvadrat ascendenten
uranus kvadrat ascendenten och neptunus trigon.
Just nu har jag dessutom Jupiter kvadrat saturnus och här finns nog min just nu
gnagande frustration att stå och stampa i farstun och inte kunna ta klivet riktigt
ännu.

En dag som lite hänger i luften och väntar på att bli uppfylld, liksom
vädret idag som är lite tungt och kallt, mulet och i väntan på ett befruktande regn.
Cyklade genom landskapet till Röda korset med syftet att hitta ett par stora
rejäla jobba-byxor som jag kan röra mej fritt i. Tänkte sy på förstärkta lappar
på knäna, kanske t.om lite stoppning för allt slitage där.
Hittade så klart inget sånt - men ett par ormskinns-byxor för fem spänn!

Har i mej en slags oro som jag försöker hitta källan till. Finns ju en hel del
men vet inte säkert. Kan vara hormoner, eller kvicksilver som cirkulerar i
systemet efter amalgam-borrningen hos tandläkaren sist.
Mycket oro kring vänskaper också, att inte veta, att hänga i luften
osagda meningar, ouppklarade konflikter.
Tänker att jag kanske telepatiskt uppfattar nån annans oro.
Men jag är ju inte telepatisk faktiskt.
Men mycket tror jag helt enkelt är tillbakahållen energi.
Står på randen till en stor förändring i livet. Att flytta ihop- att flytta ut
till landet - att tänka på att lämna min koloni som jag haft i över tjugo
år och som jag lagt så mycket kärlek och möda på.
Lämna stan och stadslivet som jag levt med i  46 år.
Och allt detta längtar jag efter och att det inte
kan ske imorgon känns ytterst frustrerande.
Lägenheten som jag trivts i känns nu utlevd och tillfällig.
Jag tar sats och går ut med full energi med allt vårarbete på kolonin
samtidigt som jag tänker att detta är eventuellt sista säsongen.

Hela min totala längtan, min djupa djupa innersta längtan
riktar sig mot att bygga upp ett nytt hem och en trädgård.
Och då bär jag faktiskt med mej en känsla av kallelse, som en mission,
en djup känsla av helighet.
Visst kan det vara onödigt högstämt och högtsiktande - men så ser min
längtan ut.

Tänkt mycket på en dröm jag hade för över tio år sen nu.
En av livets stora drömmar, en sån där man vaknar av djupt gripen och
berörd, en dröm utöver det vanliga.
Drömde den i rätt så krisig tid om jag minns rätt. Handlade om att en slags
nunna och en man möttes. Han var mer en rucklare, stor och grov, hon
var brinnande vilja och ande.
De möttes mitt i stan, i centrum ( jagets centrum- självet) och detta skedde
exakt i Rätt Tid. Och att de möttes skulle innebära att deras förmågor skulle
mötas och ett kloster eller kyrka skulle byggas.
Det var så fantastiskt och lyckosamt, det var i sista sekunden ungefär.
Så starkt och heligt känns det för mej nu. Vill så gärna tänka att det finns
ett speciellt landskap därute nånstans som väntar på mej.
Så medan Tord tänker på ett dubbelgarage och bekvämt liv tänker jag
nästan osannolik möda och uppoffring för att skapa en plats - en nästan
helig plats, som en klosterträdgård.
Undras om Tord förstår att han ska bo mitt i Heligheten?

          Tränade i morse ,för det vilda, för svetten som rinner utmed armen och
stannar i en droppe på armbågen innan den faller till golvet, för musklerna som
sjunger om smärta och njutning, för allt det välbehag som kommer i vällande
stötar efteråt.
När jag startar känner jag alla mina gamla skador, de stela vristerna och fötternas
tyngd...ja där var den gamla utläkta tennisarmbågen - men efter en stund av
steg och hopp och rytm, efter en stund av skivstångsvingande till hög go musik
känner jag det inte längre.
Hur lång tid har jag kvar av den här sortens träning? Hinner jag bygga upp min
muskelmassa i snabbare takt än den avtar?
Många som tränat i alla år slutar i min ålder, trappar ner alltmer. Jag har mycket
att komma ikapp med efter all min  otränade tid och går in för det med liv och lust.

Ynklig magsjuk dotter ringde imorse, hade spytt hela natten.
Jobbigt att inte kunna ta hand om henne,hoppas att hon sover ut nu och har
slutat spy. Snart fyller hon tjugosju år! Fantastiskt.

Plantorna utburna på balkongen. Brickorna jag bär dem på blir tyngre och tyngre,
det växer så det knakar. Skulle önska att jag slapp plantera om alla tomaterna
en tredje gång men en del har vuxit ur sina krukor och ämnen till blommor
börjar bildas.
Ännu dröjer det innan vattnet därute kopplas på och växthuset kan göras redo.
Lite tomhet i min själ och lite rastlöshet.
Vinden blåser fortfarande, himlen är aprilblå.
Magnoliornas vita  knoppar förtrollar min blick med sin renhet.
Om jag får ett hus ska jag sätta en magnolia vid husväggen.
Vill hinna se den växa upp och bli ett stort träd i framtiden.

Fenomenalt bombastiskt skittrött när jag kom in i min lägenhet efter
ännu en dag i sol och kall vind.
Misslyckats med att elda det sista riset, det var väl för färskt. De flesta rosorna
klippte jag idag. Förfärliga grenar med förfärliga taggar.
Vill man öva mindfullness ska man klippa rosor. Det går inte att stressa eller ens
skynda sej litelite grann för då river man sej genast.
Upptäcker att jag faktiskt kan utveckla en metodisk sida, lugn och fin. En del
rosor verkar vara heldöda och jag får ta fram sågen och såga jäms med marken
i princip. Man borde vara lessen men det känns ändå som befriande på nåt sätt.
Gör plats för ljus och rymd...

I morse utförde jag mitt tandläkarbesök. Laga dendär tappade plomben
som efterlämnat en krater i min käke ( kändes det som ).
Lång traumatisk erfarenhet av skoltandläkare som bearbetade mina små tänder
med olika tortyrinstrument. Nån bedövning var det aldrig tal om.
Varje gång hade man dessutom en fyra-fem hål.Aldrig förstod man var han sa
för först var han dansk och sen fick jag en norsk.
Hemskt var det. Hemskt!
Nu är det såklart bättre men jag hatar den där hemska känslan av våld mot
hårt kroppsmaterial. Ljudet och vibrationerna genom skallen.
Inte känns det heller så kul nu när man vet att kvicksilver frigörs och far i ångor
upp i hjärnan på en.
Hade stoppat i mej extra selen som sägs kunna binda upp gifter och föra
ut det ur kroppen.
Usch nu vill jag inte tänka på det mer.
Tänkte att jag skulle vara himlastormande lycklig efter detta men jag kan
inte slappna av för det känns konstigt och för högt när jag biter och jag
har haft ont i huvet hela dan.
Mars står på uranus och det är väl ett under att jag inte sågat eller klippt
mej nånstans...
Men växterna trivs i balkongens ljus, alla dessa soliga dagar och de sträcker
sej ur den mulliga mörka kompostjorden och är så gröna att det sprakar
om det.
Jag har också en priviligerad njutning i att få läsa Peter Hoegs bok " det tysta
flickan" och den är så underbar, så underbar!
Rekommenderas till alla som kan ta sej förbi för den är inte alldeles lättläst.
Att kunna skriva en spännande thriller som inbegriper vetenskap, musik och
allt möjligt om medvetandeutvidgande sinnesintryck, det är en bedrift.
En Da Vinci som omfattar många vitt skilda kunskapsfält måste han vara, denne
Peter Hoeg!
Tycker om huvudpersonen cirkusartisten Kasper Krones nämn på gud:Fruherre.
Genialiskt, och så väl det ligger i munnen, känns inte alls konstruerat.
Tror jag ska använda det.

Hemma och käkat lite rester och planterat om nåra tomater. Ska väl
cykla tillbaka till kolonin, lyfta in plantorna som står och vädrar sej , täcka
dem med väv och stänga. Det har mulnat på och jag hoppas på regn.
Månen är tilltagande och står i Kräftans vattentecken så jag
sådde lite spenat ute i landet. Såg ett par uppstickande sparrisknoppar.
Å så gott, den överlevde vintern! Då blir det snart delikatessdags.
Idag gjorde jag det tråkiga - gav mej in i rabatterna och grävde efter kirs-
kålens långa intelligenta rötter. Den är så klurig, växer tätt tätt intill andra
växters rötter, helt omöjlig att utrota. Man får bara hålla efter den så gott
det går så man håller dess expansionskraft i schack.
Kanske kan man jämnföra den med en cancer som sprider sej med lymf-
systemet och infiltrerar viktiga organ. Så mycket starkare än andra växter.
Jovisst, man kan äta den - men så roligt är det inte i längden.

Igår vart det socialt. Träna med bästa Anna och följe upp genom stan
med bästa Jeanette.
På kolonin fikade Anna och jag i solen och senare kom Monika förbi och vi
satt en stund i solen och pratade.
Hemma på mat och då ringde bästa Malin som var ute och cyklade så då
tittade hon upp och vi satt i vardagsrummets varma eftermiddagsljus och
pratade vidare om sånt vi brukar prata om.

Helgen innehöll husdrömmerier med älsklingen. Ett hus som vi faktiskt
kunde tänka oss. Helt rimligt och ett bra pris, fantastiska utrymmen och
en stor trädgård.
På fredan var jag dessutom hembjuden till bästa Malin och Lars, pratade
böcker med Kicki, drack vin och åt små goda snittar med godsaker på.
Najs najs...

Börjat läsa Peter Hoegs " Den tysta flickan". Tog femtio sidor innan jag
förstod den. Lite svårläst men nu har handlingen tagit fart och jag förstår
hans helt otroliga språk.  Så här skrev Mats Gellerfelt om boken när den
kom:
" Det är en vindlande, svindlande skröna på över 400 sidor, stilistiskt och inte
minst tekniskt virtuos./.../ lika elegant är stilen - eller stilarna - som glider
fram över himlen som lätta sommarmoln."
Den här boken tycks ha det som  Vallgren saknar - hjärta och
hängivenhet.
Underbart att ha börjat på en sådan bok... och ha mestadelen kvar.

Ännu en dag av kollojobb. Tidigt där och håller mej uppepå jorden
tills daggen dunstat. Gör jordblandningar till urnor och planteringslådor, kompost-
jord, torvmull och kalk.
Hittade en snirklig plasthylla utanför sophuset som jag plockade med mej och
satte upp inne i växthuset. Någons badrumshylla som åkt ut.
Gillar att samla på saker och hitta nya funktioner, får väl se upp så jag inte slutar
som Bernard i dokumentären häromkvällen...
Sen när solen steg låg jag snart på knä på mina knäskydd. Flyttar på självsådda
fingerborgsblommor , nepeta och mattram som kommer överallt. Fortsätter
sätta vitlök. Där finns miljoner, jag lovar.
Rensade bort gammalt torrt gräs inne i beståndet av den vilda vita rosen.
Taggigt.
Mitt hår fastnar i de mjuka taggarna så man kan spåra min framfart i långa
ljusa strån som fladdrar i morgonbrisen.
Och sen hallonlandet. Så nu är jag riven och taggad.
Hem till lunch framför hus-sökar-programmet på åttan och sen lite Seinfeld.
Kroppen vilar i soffan och solen får lysa hur mycket den vill, men nu börjar jag
bli trött.
Ner till stan för att lämna tillbaka " Kunzelmann och Kunzelmann" av Vallgren.
Jag njuter av hans böcker, men de lämnar mej ändå tämligen oberörd på nåt
sätt.
Handlade ett tiopack nästan- avlidna pensér för tio spänn på lågprisaffären Netto.
Cyklade hem i raketfart för att lägga de hängande och snustorra blommorna
i ett vattenbad.
Upp till kolonin i kvällningen för att ta in plantorna i växthuset, täcka med duk,
säja gonatt och stänga växthusdörren.
Plockade med mej jord och torvmull och for hem och la jorden i ugnsvärme för
att döda ogräsfrön. Plockar ut alla kompostmaskarna först, de jag ser. Vill ej
ugnsbaka mask...
Blanda jord vid diskbänken med mina torra sargade fingrar och sätta de till-
kvicknande pensérna och ut i  den avtagande kvällssolen på balkongen.

På kvällen ett kanonbra Babel. En norsk författarbabe i skinnjacka som
skrivit sitt liv i flera band och kallat det " min kamp". Och vilket bra snack
dom två hade, Daniel Sjölin och han!
Så kom Stig Larsson och Johanna Kohljonen och en till och dom hade en
väldigt intressant diskussion om geniet som begrepp osv.
Riktigt riktigt bra och välbalanserat.
Lite om Patricia Highsmith på slutet, en av mina deckarfavoriter.
Och nästa Babel skulle handla om erotik och Suzanne Brögger skulle va
med, och hon är en ikon för mej, så det får jag inte missa.
Lite prat med älsklingtorden på telefon. Han börjar också bli trött.
Ute och jobbar intensivt hela dagarna och klippt träd på kvällarna.
Vi hinner inte ses så mycket dessa bråda tider men det klarar sej.
Imorgon ska jag träna.

Efter en tidig underbar solig morgon på kolonin befinner jag mej nu
hemma för att ha tvättstugan. Lyfter ut alla mina plantor till balkongens efter-
middagssol och lyssnar på radio mellan mina sysslor.
En professor i " vetandets värld" Varnar för " multi-tasking", dvs göra många saker
samtidigt. Vi får grava uppmärksamhetsproblem, minnesstörningar och skadar
hjärnan. Själv gillar jag att göra mer än en sak åt gången, men ser å¨andra sidan
till att hålla min värld begränsad för att undvika stress.
Men vad jag tycker mej märka bland mina stressade i ekorrhjulet-springande vänner
är verkligen att minnet försvinner och empatin och inleveleförmågan.
De lever vid nånslags bristningsgräns, att freda sin zon, sin person i samhället, sin
plats kräver så mycket energi.

Själv har jag haft bråttom-dagar, slit-dagar, fläng-och släp-dagar.
Kolonin uppstår sakta men säkert från helt försummad till välkrattad ordningsfröjd.
I växthuset växer salladen och spenaten, rädisorna gror. Tar dit lite plantor från
hemmaodlingen men sålänge de inte släpper på vattnet vågar jag inte ta dit för
mycket.
Att så får man också göra sparsmakat. Sådde en liten bit morötter under duk och
ett litet stycke rädisor ute i landet, men det är väldigt torrt i sandjorden så stora
stycken vågar jag ännu inte så. Men det är ju inte riktigt varmt heller så det är väl
ingen större brådska.
Annars står jag på våren i ilsken fejd med föreningen som är så långsam med
vattenpåsläppet. Det gäller att samla regnvatten i alla tunnor och kärl man kan hitta.

Så fort tvätten är klar och jag ätit ska jag tillbaka. Igår röjde jag lite på altanen,
klipper i den stora härvan av bokharabinda och humle som växer över stugans tak
och som hänger ner över altanen och som fångar in ens hår när man går förbi.

Såg yngsta dotterns bilder från Berlin på facebook. Bilder med anarkistiskt
skräpiga miljöer där kreativiteten blomstrar. Man kan längta bort...men jag gör inte
det på allvar. Jag vill vara här, i min jord. Skapa mitt lilla växande paradis på
jorden, göra mej tillhörig och hel.

Ligger kvar i sängen. Söndagsmorgon. Läser veckans tidningar och
pratar i telefon med bästa Anna som ringer från jobbet på gruppbostaden.
Vårjobbet känns i kroppen när jag vaknar, att ha slitit i perennernas kvistar,
krattat, burit, eldat, böjt mej femhundraelva gånger, krattat och krattat.
Två dagar passat mitt barnbarn, då vi återknutit till våra gamla rutiner som
vi hade när hon var yngre. Rutiner som börjar fasas ut nu när hon börjar växa upp
och som håller på att ersättas av Hannah Montana på tv och lek med kompisar.
Vi går i skogen och jag är glad åt att se hur barn rör sig, hur de tränar sina kroppar
med sina lekar - klättra upp på en stor sten och hoppa ner, klänga, klättra, allt
det som är barns spontana lek har syftet att utveckla muskler, stärka leder och
skelett, träna koordination och balans.
Så ut med alla barn, sätt definitiva gränser för dator- och tevespel och tevetitt!
All tid som barn lägger där håller dem ifrån all den goda tid de behöver för att
växa och utvecklas naturligt.
Disneyfilmer och spel är så stora frestelser att barn behöver vuxna som sätter
gränser.

Igår gick jag också upp tidigt och iväg på bodybalance. Så nödvändigt
för att sträcka ut alla muskler och leder, mjuka upp stelheten. Fötterna är inte
så roliga nu efter allt , särskilt den ena gör ont.
I min eviga livslånga terapitimme med mej själv ser jag detta som ett tecken på
min bristande grund. Att inte ha ordentligt på fötterna, som det heter.
Att grundförutsättningen är svag, bristande föräldrastöd osv.
Tråkigt, för jag har gjort allt för att bygga upp min kropp och leva nyttigt, men
hur bygger man upp fötterna? Som hela kroppen vilar på, som för en framåt i livet,
grunden för all rörelse.

Konflikterna har i viss mån lösts upp iallafall. Allt är som det är.
Jag längtar efter naturen, jorden och fågelsången. Fågelsången som har en helt
unik enastående förmåga att rena , lyfta och trösta.
Läste med sorg att Kerstin Thorvall gått bort. Hennes betydelse kan inte nog
skattas, hon har varit galet modig , utlämnande och ärlig, en fribryterska, tabubrytare.
Minns att jag för några år sen läste att hon kände sej ensam och isolerad och
tänkte att jag skulle vilja skriva till henne och tacka för allt hon skrivit, men det
blev ju aldrig av.
Mitt harhjärta.

Igår på ettan såg jag Werner Herzogs omtalade film om björn-
galningen Treadwell och det var en film som nog länge kommer att dröja sej
kvar i medvetandet. Så glad för att det var just Herzog som tog sej an uppgiften
och gjorde filmen med respekt, förundran och klokhet.
Interjuver med föräldrar, kompanjoner och viltvårdare, vänner men också
kritiska röster.
Fascinerat stirrade jag på den linluggade entusiastiske mannen med ljus
barnröst som hittade sin frälsning i naturen och umgänget med grizzlybjörnar
och rävar. Om han bara hade hållit sej till rävarna....
För den oinvigde...ja, det slutar med att han och hans flickvän faktiskt blir
uppätna.
Just den björnen var han ju faktiskt inte riktigt vän med och han hade
stannat kvar längre än han brukade under sin årliga expedition.
Under den sista inspelningen står han i ett höstligt grizzlyland och det
blåser kraftig vind.
Hans utspel mot den civiliserade världen blir allt vildare och omåttligare.
Från mitt perspektiv sett så var det inte björnarna som blev hans fall.
Jag tror det var ett hat mot mänskligheten som back-lashade och att
han i sitt hat tillslut på något plan tillät björnen att sluka just hans del av
den mänskliga rasen.
Det tragiska var väl att hans flickvän, som för övrigt tydligen funderade
på att lämna honom, också strök med på kuppen.
Kärlekens destruktiva sida?
Treadwell var uppenbarligen en man som hatade sitt liv, satt fast
i missbruk och dåliga livsval, karriärmisslyckande.
När han fann björnarna och den vilda naturen fann han sin frälsningsväg
och han såg sej som en beskyddare och väktare, men i filmen framkommer
rätt klart att grizzlybjörnen knappast behövde beskydd. Arten är inte hotad
och den avskjutning som pågår är kontrollerad och tjuvskyttet tycktes inte
alltför omfattande.
Men han hade hittat sin frälsningsväg och nånstans ser man också en väg
in i det egna väsendets vildmark. Säkert påverkade isoleringen, att han
långa tider vistades i denna vildmark långt från civilsationen.
Men det framkom också att han inte var helt ensam så som han ville
framställa det i sina filmer. Han hade oftast en flickvän med sej, även
om hon sällan syntes i bild.
Han släppte aldrig heller taget om sin fåfänga framför kameran. Trots att
kläderna kanske var slitna och trasiga så var dom det på ett snyggt sätt
och han såg alltid till att dra fram luggen och fluffa till, gjorde många om-
tagningar osv.
Hans kärlek till djuren kan ingen ta ifrån hans minne, beskyddarinstinkten
inför en hotad natur.
Hans kärlek blev hans allt igenom uppslukande intresse.

Efter min sorgsna påskhelg. Vem vet, kanske var det hela påsk-
lidandet jag gick igenom och att jag nu uppstår i en något lättare genom-
skinligare gestalt. Tittade i handflatorna efter tecken på stigmatisering
men fann inget.
Efter mycket tystnad uppstod lite liv och rörelse, telefonen började
ringa,Bästa Vickan med Mattias kom hungriga med frukost med sej och
kaffebryggaren började puttra igång.
Mycket gott prat blev det och vi fick se bilder från Bali .
I kvällningen bjöd Torden på 3D-bio. Hade varit lite motsträvig att se
" Alice i underlandet" för jag hade hört lite dåliga rescensioner. Så jag
gick förväntanslös - och blev förtjust och förförd.
Den var helt underbar och jag var så tacksam att Tim Burton hade
gjort om Alice-historien till något bättre, en klassisk saga mer än dendär
egendomliga Lewis Carrol-historien som aldrig gett mej nån go feeling
med sina spelkort och opiumrökande larver.
Fast de ingredienserna  fanns ju med och allt i Burtons fantastiska stil,men istället
för en förnumstig viktoriansk Alice uppstod istället en mer nutida hjältinna
med rustning och mod att ta till svärdet.
En riktig flick-historia blev det och hon var perfekt i rollen, va-hon-nu-heter
från in treatment.
Hennes ansikte har ett perfekt uttryck för nutida flickhjältinnor.
Inget docksött charmerande,mer tonårstrots och en panna som grubblar
och ögon som vill förstå verkligheten men inte nödvändigtvis accepterar den.
Och klänningen som hon har i röda drottningens hov skulle jag kunna döda för
med massor av tjock röd tyll undertill.
Är man för gammal för att leka i Alice i underlandet-klänningar i min ålder.
Tänk om jag faktiskt inte kommit helt ur puberteten rent känslomässigt?

Det har funnits tider då jag har ingått i sammanhang där jag
känt mej hemma och väl mottagen, men också under långa tider då jag
upplever att jag inte har någon flock...
Så är det nu och mitt sociala jag lider medan mitt andra jag andas och
går på, springer sina vanliga vägar.
Att många gånger välja ensamheten hjälper inte mot plågan när man upp-
lever att man inte väljer den.
Men jag ska inte klaga, ett av mitt livs fantastiska privilegier har varit att
jag nästan alltid haft en man vid min sida och att jag alltid haft en eller två
riktigt nära vänner.
Det är flocken jag saknat.

När jag ingått i en grupp har det ofta varit lite löst slumpvis samman-
satt grupp som kanske nödvändigtvis inte har så mycket gemensamt.
Det är nog inte ovanligt.
Att känna sej lite udda och utanför i olika grupper är nog vanligare än
motsatsen.
Man umgås där man hamnar.
När man är lessen tror man ofta att det finns ett ställe nånstans där man
saknas, ett ställe där man hör hemma, med människor som är ens egna.
Vissa tider har jag varit som en turist i vissa grupper där jag egentligen
inte alls hört hemma. Nyfiket har jag sett mej runt om, förtjust av nyfikenhet.
Vad i hela friden gör jag här? Intressant!
Men motsatsen kan inträffa: Vad gör jag här? Ingen bryr sej om mej här
egentligen. Panik kan inträffa, flockdjuret i mej stelnar som en isstod.

Med stigande ålder har jag blivit mer tolerant, kan uppskatta att prata med
grannen om vädret, eller byta nåra ord om träning med en annan svettig
medtränare.
De långa goda samtalen har jag med min älskling på söndagsmorgonen
ackompangerat av kaffebryggarens pysande.
De givande genombrytande uppbyggande samtalen har jag med de
älskade väninnorna, på telefon eller i ett kök, på promenad eller på
sängkanten under ett tarotupplägg.
Men flocken , var är den?

Den trista tanken är att jag skulle passa i en flock, att jag skulle komma
till min rätt där, trivas.
Och det är ingen bra tanke för då tycker jag synd om mej själv.
Facebook får väl duga som flock så länge.