ullaunna

Kikärtor kokar och jag vilar fötterna framför lite
skrivande. Alla de steg man tar en vanlig förmiddag när
man går och sysslar i sitt lilla hem kan bli ganska många.
Behöver också återhämta mej efter gårdagens flytt.
Fem timmars intensivt springande i trappor, lyftande och
bärande och klängande upp på flak kräver sin tribut.
Men det är rätt roligt. Hoppar in i killgänget som
bär, hellre än hos tjejerna som står i köket och packar och
packar upp.

Lite kaosflyttning var det. Opackade saker fick vräkas ner i
packlådor och allt fick ställas in huller om buller. Avundas inte
de som ska försöka bringa ordning i detta och hitta allt.
Och flyttstäda...och ha småbarn...och jobba...

Men vi åt god thaimat efteråt som tack och sen åkte vi hem
till den egna ordningen där allt står på sin plats och kontrollen
någorlunda existerar. Ett hett bad behövdes för jag blev så hemskt
nedkyld, fötterna värkte , ryggens alla muskler fick slappna i det
heta badvattnet.

Och så fick man Flyttinspiration. Min egen flytt kommer förhoppnings-
vis ske i etapper. Min trea är så att säga väldigt full.
Behöver t.ex mycket material. Nu till våren plockar jag med hyllor
och lådor att plantera i och ställa upp så ljuset kan komma åt maximalt.
Gamla brickor att bära småplantor, lådor för sättpotatis att gro i.
Och hela mitt arbetsrum är fullt med gamla ramar, nyckelskåp
och askar som jag ska måla på. Byråar som står på varandra inhyser
vackra tyger och lappar. Böcker och tidningar för klipp och klistra.

Drömmen om huset på landet är ständigt närvarande och det
har varit och är fortfarande en process. Min otålighet till trots måste
jag nog ändå hylla  själva processen.
Den behandlar Tord. Den behandlar mej. Den behandlar oss som ett par.
Det lilla hus han nu bebor ligger ett stenkast från hans arbetsplats,
den arbetsplats han inte längre har kvar.
Det som var ett hårt slag för några veckor sen har nu hjälpt till att
frigöra honom mentalt från platsen.
Han börjar bli redo att flytta.
Han blev också taggad av att hjälpa våra vänner med sin flytt, för hans
egen kändes nu som A piece of cake, i jämnförelse.

Dagen känns stillastående, kall och grå därutanför, men trots vinterns
hårda grepp är processen igång!

Tord är på väg och mat står i ugnen, lite kvällssol lyser in
och idag kändes det lite som om vädret nästan var humant. Något
mildare, vind visserligen men aningen om vårblåst.

Målat klart min spegelram, äntligen. Tagit nästan hela veckan.
Man orkar inte sitta hur länge som helst heller, inte bra för nacken eller
ryggen.
Inbjudan till fest har trillat ner i brevlådan och kanske ordnar det
sej för Tord med nytt jobb.
Inte hoppa högt ännu....

Läser vidare om Edgar Cayce. Han måtte vara nittonhundratalets
märkligaste medium. Bäst tycktes han vara på att diagnosticera sjuka,
boten var ofta inpackningar, korrigeringar i rygggraden, oljemassage
och egendomliga mediciner och preparat som man inte kunde tänka sej
skulle ha nån verkan.
Men Kalifornien finns kvar och New York och Los Angeles finns kvar.
Men slutet på kommunismen i Ryssland och ett Sovjet i förbund med
USA , där fick han väl rätt.

Vilka var de andar som talade genom honom? Själv lydde han inte
deras allmänna hälsoråd, rökte som en borstbindare och tycks inte
ha haft något som helst samband med det som kom ur honom när han
var försänkt i sin transartade sömn.
Andarna påstår inte heller att framtidsförutsägelserna är huggna i sten.
Saker kan ändra sig genom bön eller andra goda inflytanden.
Vad det gäller botande av sjukdom ses egentligen ingenting obotbart
och det är kroppens självläkande förmåga som stärks.

Själv studerar jag Tordens och mitt horoskop och försöker fundera
ut vad som kommer att hända. Man ser ju bara vissa mönster, vissa
energipåslag. Inte vad som kommer att hända.
Tänker att han i juni kanske säljer sitt hus och fram i september
tror jag det var som saturnus äntligen lämnar mitt fjärde hus och
kanske blir det då vi flyttar.
Men Livet, det livet, det kan ingen förutspå.

Tänker på Tiden.
Att vi aldrig kan frigöra oss ifrån den och se över dess horisont.
Att vi alltid är fångar i Tiden.
Tycker mycket om uttrycket Gått ur tiden.
För det är det vi gör när vi dör. Kliver av. Stiger ur det tidsbestämda
rummet .
Och vem vet, kanske kan vi fortfarande befinna oss i rummet, som en
lättare substans, en snabbare energi, en inte längre bunden energi.


Jag tror på ett universum uppbyggt av lagbundenhet. I materia
likväl som i ande. Ibland ser jag människors öden i energimässig
och konsekvent naturlagsenlighet. Mitt eget öde har jag däremot
svårare att urskilja, kan bara förstå det i alla de speglar jag möter.
Oftast blir det en frustrerande upplevelse.
Som om man kämpar i en spegelsal full av okrossbara speglar och
ingen väg ut.
Kan bli så trött på att möta samma gamla bilder, skulle ju vara såå
spännande att möta något okänt och främmande.
Ibland råkar man något som känns nytt, men efter ett tag så känner
man igen det som något gammalt.
Avslöjat.
Och man blir besviken - lika besviken som man väl i grunden är på
sig själv.

Det där lät inte särskilt hoppfullt och glatt, eller hur? Men jag
känner mej faktiskt rätt hoppfull och glad, till trots.
För Tiden för faktiskt med sig förändring. Den sker bara så långsamt
och succesivt att vi inte märker det, förrän vi ser långt tillbaka på
vår vägsträcka.
Eller när vi ser ett foto från flera år tillbaka.

Läser om Edgar Cayce, det sovande mediet. En vanlig enkel man
som gav komplicerade medicinska och andliga råd medan han var
försänkt i transartad sömn.
Läser hans profetior och konstaterar att inte ens han kunde förutsäga
framtiden.
Om det var " andar" som vägledde honom och talade genom honom
kunde uppenbarligen inte heller dessa andar helt lyfta sig ur tiden
och rummet. De kunde inte se hela bilden.
Men Bilden var väl inte heller fastställd.
Allt flyter, sa filosofen....och där kan man väl ändå helt instämma.

Aj vad  grymt kallt det är idag. Man förleds av solen men isen och de
sista snöhögarna ligger hårda och blanka, tänker inte tina på länge.
Tvätten hänger och torkar och snart ska jag fixa lunchen så
den blir lagom färdig till dagens avsnitt av sons of Anarchy. Staden Charming
är en stad helt utan charm och med en brottsstatistik som måtte närma sig
Barnabys Midsommer.
Fortsätter måla de blå blommorna på spegelramen och ska snart komma till
ett motiv. Nåt slags fabeldjur får det bli. Rött och guld ska in i det blå.

Cyklade en tur till bokrean. Förrut ett stort och viktigt evenemang.
Minns året jag stod upp för att köa klockan tre i smällkalla natten för att
komma över den fina boken om Jung ,Människan och hennes symboler.
En bok jag konstant lånat under lång tid från biblioteket, om och om igen.
Jung, min husgud, min fader.
Nu hittade jag visserligen några fina trädgårdsböcker men köerna var för
långa.
Kan återvända en annan dag. Skulle kunna köpa en och försiktigt bläddra
igenom och sen ge bort i födelsedagspresent.
Sånt tillåter jag mej, med min skrala kassa....

Fläckarna på duken av tårta med björnbär och jordgubb försvann efter att
jag doppat dem i kokande mjölk och sen in i tvättmaskinen.
Fungerar även på rödvinsfläckar.
Små husmorstips.

Träningsbefriad några dagar nu. Mojoyogan igår där en övning handlade
om att slå knut på sig själv. Med ålderns och stelhetens rätt avstod jag.
Lite pump på fredag, sen får det vara bra för på söndag ska vi agera
flyttgubbe/ flyttgumma.
Det blir kul. Härlig energi under flyttar.

Målar blå blommor på en spegelram,  måsarna flyger mellan
huskropparna här utanför. På balkongen har jag ställt ut plantorna.
Än så länge får de plats på en bricka men snart blir det mer...och mer
...och mer.
Morgonens träning vibrerar ännu i kroppen och jag
får faktiskt mer och mer energi nu. Januarideppen känns väldigt av-
lägsen.

Drömmer förvårens trädgårdsdrömmar. Hoppas att det blir sista
säsongen på kolonin.
Återigen vågar jag hoppas. Tord jobbar på med att röja sitt hus.
Garage och källare tycks vara avverkade och nu idag frostade han väl av
sin igenfrysta frys.
Kanske önskar jag att han snabbade på ännu mer - men bara det går
framåt ska jag vara nöjd.

Igår såg jag nya kommisarie Zen. Fantastiskt att de lyckats så med
castingen och hittat engelska skådisar som såg såpass italienska ut.
Uppskattade miljön och att alla bildrutorna gick i en färgskala av gyllen-
läder och guldgrönt.
Svenska deckare går väl ofta i blåskala, för att inte tala om filmen "Heat"
som är den blåaste film jag vet.
Sen var det första avsnittet av " Walking Dead " på elvan. Hade blivit varnad
om att det skulle vara mycket inkråm.
Jotack, där fick man sitt lystmäte av äckliga detaljer. Lutar mej fram med min
närsynta blick för att se ordentligt.
Spännande var det också. Blir nog till att följa.

Och i mellanöstern sprider sig revolutioner och uppror. Mycket med hjälp
av Twitter och bloggar. Så intressant!
Och jag, som ber ibland, ber om en oblodig förändring, inga fler människooffer,
inget mer våld.
Tänk om våldets tid var  förbi. Förtryckets tid fasas ut - lugnt och stilla...

Kallt även inomhus, kall om fingrarna men jag kan ju knappast
ha vantar på mej. Resten av kroppen invirad i kläder och filtar.
Tog ett uppehåll i Hakeliusboken och läste en deckare som
var okej  " Det som göms under sten" av Thomas H. Cook, men nu
är jag tillbaka i " Ladies".
Blev förtjust i Edith Sitwells far sir George, vars excentritet antagligen
skulle ha fått en solklar diagnos i dagens samhälle.
" Hypokondri var en av sir Georges alla hobbies, och den hobbyn
flammade lägligt upp när tråkigheter nalkades".
I det här fallet var det hans hustrus begravning..

Gårdagen var rätt mycket en inomhusdag, en återhämtningsdag.
Endast en cykeltur till Willys för att fylla på förråden av mat.
Målade och slipade, lackade, klippte och klistrade.
Att göra collage är minst lika tidsödande som att måla mina vanliga
detaljerade, små dekorationer.
Ingenting på teve som jag ville se så jag torkade golv istället.

Hela mitt vuxna liv har jag krupit omkring och torkat. Började
när barnen var små och man alltid fick torka när de suttit och ätit.
Det är liksom lättare att torka av just på stället än att dra fram en
bullrig dammsugare.

Nu när jag varken har djur eller småbarn fyller jag min lägenhets
golv med gamla mattor , såna där med persiskt mönster, wilton-
mattor och allt vad det heter.
Nån gång tar jag ut dom, piskar och drar med en rotborste med såpa
på och ruggar upp dom, så blir dom så fina igen.
Men igår bara torkade jag runt om för den goda känslan och doftens
skull.
Så städar jag nu. Småstädar. Ofta.
Vissa ställen får vila med sitt damm , på andra tolererar jag inget.

En sån spännande människa är jag: Skriver om damm och om
sopor.
Askungen utan fe-gudmor, åldras långsamt  vid spiseln, blir en asktant.

Men kanske ska jag resa mej, börja klä mej i imponerande
klänningar som Edith Sitwell lät en liten sömmerska sy upp i tunga
brokadgardintyger. Hon trodde att hon eventuellt kunde vara Elisabeth
den första reinkarnerad! Då har man att brås på.
Att skapa sig själv - sådana livsprojekt imponerar på mej.

Dricker hett kaffe, lyssnar på P 1 om revolutioner och uppror
som sprider sej. Lyssnat på alarmerande fakta om läkemedelsrester
som släpps ut och förorenar stora områden i Indien. Folk går omkring
med lika mycket antibiotika i sej som man har när man är medicinerad
mot urinvägsinfektion.
Fiskar blir feminiserade av allt östrogen från P-piller och hormoner.
Vi blir alltmer antibiotikaresistenta.
Jag är glad att jag sluppit delta i detta. Medicinfri.

Stoppar strumpor och kikar ut på kylan.

Strax ge mej ut. Handla.

Igår tog jag mej verkligen samman i kvällningen när snön låg igen
efter dagens snöyra. Cyklade ner och avverkade ett bodypumppass.
Mådde extremt bra när jag cyklade hem igen. Kroppen sjöng och
snökylan kändes bara behaglig och luften underbar.

Hörde ett inslag på radio om sopor och återanvändning.
De tog ett exempel på ett par byxor man hittat från 1700-talet.
De var så lappade och lagade att de inte längre alls höll ihop,
men då stoppades de in i en vägg som isolering.

Blev åter påmind om Stefan Sundströms bok om självhushållning.
Den måste jag beställa på bibblan.

Nu på med alla varma kläder och iväg!

Stannar inomhus idag. Kyl och frys fulla med mat och
inga förpliktelser. Vädret därute tycks vara lika obarmhärtigt som
igår. Då blåste de isigaste kargaste vindarna. Gruset på gatorna
blåste upp i kalla virvlar och när man kom in igen knastrade det
mellan tänderna.

I ett gott telefonsamtal imorse kom jag till att likna mitt liv
vid en stilla tjärn inne i en skog.
Vi talade om att jag till min förvåning inte saknar människor som
försvinner ur mitt liv.
Det är som en sten som faller i vattnet i min stilla tjärn och sprider
sina ringar på vattnet - men sen är allt lika stilla som förut.

Ska måla klart ett litet skåp idag. Med ett sagoslott på utsidan.
Pryda insidan idag och sen lacka.
Lyssna på Erik Erikssons " Det brinnande havet". En historisk roman.
Lite gäspig - men alltid lär man sej nåt.
Lunch till " Sons of Anarchy" och sen efter en sådan stilla dag ska jag
ge järnet på ett skivstångspass på mitt träningsställe.

Jag är trots allt specialist på sådana här tider.

Ätit pasta med ostsås framför eftermiddans avsnitt av
Sons of Anarchy. Fått min lilla dos av farlighetsliv.
Tränat, haft följe med bästa Jeanette och sen hälsat på hos
Bästa Anna.
Pratat med älsklingstorden på telefon och nu står det måla
på schemat.

Omänskligt väder ute. Karg vass blåst. Snön som är kvar
ligger i stenhårda grus-is-vallar inte till glädje för någon.
Men i köksfönstret gror både paprika och tomat.

Haft födelsedagskalas med goda smörgåsar, folköl, skumpa
och tårta.
Familjen. Och nära gamla vänner.
På facebook är jag vän med folk som delar tron på att nu i
år och nästa år kommer en stor medvetandeförändring att ske och
just den elfte februari dådå skulle vara speciellt.
Och det var det!...eller så var det skumpan...

Fick huvudvärk i ett-och etthalvt dygn! Ska det behöva va så?
Nåra glas bara!
Ju mer sällan man dricker desto känsligare blir man tycks det.

På lördagen var det turbulent.
Vänner till älsklingen festade nånstans och ringde och fylletjatade
om helt osannolika oförätter.
Antagligen sura för han inte festar med.
Vi blev tämligen upprörda. Han tillkämpat lugn och strategisk, jag
eldfängd som ett tomtebloss.
Satte mej genast och plockade bort dem från min vänlista.
Och deras tjejer.

Söndagen var en riktig otursdag. Vi var trötta efter en dålig natt,
min huvudvärk var kvar. Tjafs. Ultimatum. Besvärligt.
Cyklade ner till yogan. Tagit fel på tiden. Cyklade hem.

Idag är balansen återförd.
Man har mycket att tänka på.
Livet håller på.
Oinspirerat- men jag njuter ändå av att sitta och måla vita
blommor och guldslingor på skrin med röda inre.
Den slitna tunna penseln med bara några få strån kvar.
Dricka vatten, lyssna radio.
Enkelt, men tillfredsställande.

Vaknar på min födelsedag och känner mej hätsk som
en huggorm.
Visst är det snällt att skicka grattissms, men 6.20 är lite tidigt.
Hade en usel natt då det var omöjligt att somna så  morgonen hade
varit min chans att sova ut.
Då blir det alltså en sömnbristdag, en huvudvärksdag idag.
Ska ut och äta med älsklingen och vännen Anna, thai antagligen.
Sen blir det väl hem och göra tårta, fast ingen kommer förrän imorgon.
Öppna paket som älsklingstorden köpt!

Igår var det tvättstugan och två turer till stan för att handla.
Försöker spara fötterna och sätter mej stilla och målar mellan varven.
Avslutar kvällen med en dålig skräckfilm på sexan Below. Men hellre en
dålig skräckfilm än ingen alls. Här var en intressant miljö, en ubåt under
andra värlskriget. Rätt mycket välbyggda manskroppar som klängde
ner genom luckor och drog i vevstakar och rattar så musklerna spändes.
Det var väl behållningen möjligtvis.
Och allt med hav och djup är ju lockande såklart.

Läser Johan Hakelius bok Ladies . Om engelska excentriska damer
från överklassen. Roande och tröstande på något sätt.
Ibland tycker jag om att tänka mej som en sådan. Nu är det ju så att jag
stammar från "underklassen" och är kvar här, medans mina närstående
klättrar och tar sej upp i nån slags medelklass.
Men jag känner mej mer som en såndär parasitisk, viljesvag slyngel
som inte gör annat än förslösar sitt arv. Odlar sin excentritet och special-
intressen, men på ett helt improduktivt sätt.
För det är ju en roligare identitet än den som i verkligheten är min.

Nu ska jag lägga upp min födelsedagsstjärna och se vilka krafter som
kommer att arbeta under mitt femtiotredje år.

Så jäkla trött ikväll, något som lite skrämmer mej
ibland. Vill inte erkänna att det skulle ha med något t.ex så
oväsentligt som ålder att göra.
Har iallafall yogat idag och gått vid havet och sett isgröten
som såg så fast och stilla, långsamt och omärkligt häva sig
i ett långsamt andetag.
Jodå havet lever och rör sig.
Börjar tro på marken också. Snön avtäcks mer och mer och
blöt jord och halvruttet gräs kommer i dagen,

I godan ro låg jag i soffan och tittade på sons of Anarchy
som jag intagit tillsammans med lunchsoppan när
telefonen ringde och jag fick meddelande om att mitt
växthus hade blåst sönder.
Solen var sen eftermiddag så jag fick klä mej och skynda.
På området finns inga skottade grusade vägar så det blev att
halka på en isig stig och klättra över grinden för den går aldrig
att öppna på vintern.
Tre skivor hade blåst ut under nattens storm och två hittade jag
men inte den tredje.
Så då blev det att halka iväg på området och leta.
Svor och tog ett par rundor - ingenting.
Tillbaka till min egen koloni och försökte samla ihop så många
klips jag kunde hitta runtom. Det är små metallkrampor som
håller fast plastrutorna, men det räcker inte.
Vi har silikonlimmat förr efter stormarna som varit, men nu
börjar siliconet att släppa.
Tog en sista runda, långt upp mot skogskanten, kisande med mina
närsynta ögon. Solen var på väg ner - och där!
Inkilad i ett busksnår låg min bortblåsta skiva.
Bar den i triumf tillbaka, näste fast den och cyklade nöjd hem.

Annars har jag målat bara lite grann och pratat i telefon med vännen
Johnny. Och facebookat.
Sått tomater för månen är tilltagande och står i eldtecknet väduren.

Ett stilla liv.

Nymånen stiger på den djupblå himlen och i ugnen har
jag ett frukt-och nötbröd  som gräddas.
Tord ligger redan placerad i soffan framför en av otaliga filmer
om polisskolan.
Jag målar och skriver lite om vartannat.
Nyss sprang vi ner i förrådet i grannhuset och hämtade upp de
två sista pelargoniorna. De hade redan börjat skjuta upp källarbleka
skott så nu ska de få solljus och klorofyll.
Träffat min dotter och hennes familj en god liten stund och till
nästa helg kommer göteborgsdottern ner till min fölsedag.

Trots att han nu är helt arbetslös känns det på något sätt lugnt.
Så länge har hans arbetsplats inte varit bra, med oklar ledning,
intriger och oklarheter. Nu kan han klippa alla banden.
Men rädd är han och osäker, för han får lämna så mycket av sin
yrkesidentitet och kanske börja om helt på ny kula.
När saturnus går genom tionde huset  är sånt här inte ovanligt.
Den offentliga rollen man har, yrket och kallet går genom en prövning.

Men nymånen och ljuset som kommer ger tillförsikt trots allt.

Cyklat lång-bort-genom-stan för att köpa billig ost.
Hade min svarta mjuka sammetshatt och två mänskor  log mot mej
under färdens lopp. Antar att man ser ut som en figur, när man har hatt.
Annars var det vårtecken.
Ett stimmande pilfinkstjatter i ett törnigt buskssnår och cykelvägarna
består mer av grus och vatten än av snö och is.
En skata hoppade runt och petade i en bit avtäckt gräsmatta och på
hemvägen bröt solen fram och bländade mej i den blöta asfalten

På radion pågår Jasminrevolutionen, men den doftar inte blomma
längre, utan våld, blod och död. Och mod.
Här i demokratin inreder vi eller reser nånannanstans, där vi inte bryr
oss om där är demokrati eller inte. Bara det är billigt och soligt.

En liten avvikelse i min navelskådande blogg...


Nyss nu mitt i skriveriet dök min älskling upp. I chock faktiskt.
Han ska inte bli återanställd som de lovat. De ska anlita ett inhyrnings-
företag istället...
Ändå har de använt honom under vintern, fått råd om vinterskötseln osv.
Mycket kan hända med en golfgreen under snö-och istäcke.
Han har inte varit särskilt aktiv i jobbsökeri eftersom han känt sej 99% säker
på att bli återanställd.
Han har blivit sååå jäkla dåligt behandlad så det finns inte!

Får sluta skriva och detaljstudera hur planeterna står i hans horoskop.
Vi trodde att det höll på att ljusna för honom, han blev t,ex skickad på en
endags-kurs i veckan, men tydligen har vi en del mörkersträcka till framför
oss...

Nu har han åkt iväg för att besiktiga bilen men kommer tillbaka hit sen.
Ingenting ska vara riktigt enkelt.
Tydligen.

På bloggsidan jag går in genom fanns reklam för nån
kroppsstrumpa som höll in och skulle minska och ta bort celluliter.
Tja, en sån kanske man skulle ha. Men obekvämt såg det ut.
Själv är jag lös och ledig i ett konstigt hopkok av mjuka varma
kläder här hemma.
Låst dörren om mej, ska stanna.
En halvtimmespass aerobic, ett biblioteksbesök och handla mat
får räcka. Manövrerar cykeln över de halvsmälta färdvägarna.
Där stora pölar breder ut sig kan det ligga glashal is under så
jag tar det lilla lugna.

Tränat fyra dagar på rad och det känns mycket bra. Eftersom
jag går på varierade pass är det nog alldeles utmärkt.
Sen är jag ju så stillsam resten av dan.
Målar och sitter framför datorn eller teven.
Målar så smått så smått.
Känns lite meningslöst faktiskt, för små små saker väcker
då ingen stor beundran där ute.
Längtar lite efter att gå upp i format, men trivs ofta med att
sitta och peta och uppleva det perfekta i små små penseldrag.
Som knappt syns.
Tänker att jag kan måla större i ett stort hus.

Läste ut en rätt komplicerad roman av Barbara Vine Astas bok.
Om en gammal kvinnas stora hemlighet och dagboksskriveri.
Omständig men ändå fascinerande.
Börjat på vad jag tror är Paul Austers senaste roman Osynlig.
Så skulle jag vilja skriva. Man kommer rätt omgående in i hans
värld, sen gungar det till och jag tycker mycket om känslan av
anade konspirationer och mysterier.

Varit mycket själv. Han kör skräp och skrot och kämpar med sin
vattenanläggning och pumpar. Drog av nåt när han skulle fixa,
väntar på att kompisen kan komma och hjälpa.
Imorron skulle Alva-halvan komma hit efter skolan. Sååå skönt
när hon tar sej hem hit själv.

Kroppen är svår i den här åldern. Den tar sej form av sej själv,
inte alls efter mina önskningar. Man blir rätt irriterad och försöker
ta makten tillbaka.
Har väninnor  som ännu är smala, men de äter som småfåglar.
Det kan inte jag göra. Då får jag ont i magen av hunger, och så
blir jag trött.
Men att efter tre års träning nu, ändå skaffat muskler på hela
kroppen är en mycket harmonisk känsla. Att vara hårdare,
fastare, starkare.
Ha bättre kondition, balans, koordination.
Snart fyller jag femtiotre - det är så det svindlar.