ullaunna

Sätter mej trött i hela jäkla kroppen framför datorn för
att kolla lite facebook. Tränat ett svettigt, energifyllt pass i morse, varit på
kolonin i två omgångar, cyklat mellan min vardags olika poster som jag
alltid gör.
Idag var det ganska fint väder, inte helt klar himmel, mer disig, regnet som
kom så skönt igår hjälpte inte mycket för vår torra sandjord. Att det blåser
mycket nästan jämnt, torkar ut ännu mer.
Nästan alla mina kålplantor har jag täckt på olika sätt utom på en plats.
Men nu hade den blivit upptäckt så nu spretade bladnerverna nakna.
Antagligen är det duvor som kliver omkring i landet och drar i kålen.
Så det blev att täcka där också.
Slog upp sängen och släpade fram madrassen och låg en stund efter
kaffet och mackorna och pustade, men riktig lugn är jag inte för allt
jobb pockar på. Snart låg jag på knä igen och petade mellan den pyttelilla
morotsblasten, det allra tråkigaste rensjobbet.
Vattnade med kanna efteråt och täckte med duk.

Bästa Malin dök upp med sin kaffekorg, låg på sängen en stund i grönskan
och fågelsången. Vi tar vid där vi aldrig slutar.
Det oändliga samtalet. Som pågår och pågår. Hon slumrar en stund medan
jag ägnar mej åt ogräset. När hon vaknar måste hon vidare med sitt bråda
liv och jag fortsätter med mitt.

Ship to Gaza och oljeläckor som förstör enorma ekosystem, mycket elände
och Dennis Hopper, denne vackre man, gick ur tiden.

Annars har jag stundvis upplevt en fantastisk harmoni, Dagar som stannar
tid och vill bli inetsade i minnet, verkligheten har känts stor, vid och djup.
Men vad det exakt är kan jag inte säga.
Ibland pågår ett utbyte mellan inre och yttre , ibland är tillvaron genomskinlig
och genomsläpplig. Det pågår en korrespondens och  ett utbyte och då vilar
jag tryggt i min omvärlds gunga.
Men när känslorna är stora och vackra vaknar även ångest. Vaknade efter
insomnande i en mardröm och ett krampaktigt hjälp gurglar sig ur min strupe.
Men jag känner mej just nu faktiskt som en lyckligt privilgierad människa som
upplever tillvaron så enorm och omfattande.... i min lilla lilla vardagsvärld.

Nu har jag lämnat den lilla Alvan tillbaka till föräldra-
hemmet efter en övernattning som förlöpte på bästa sätt:

Hon kommer med sin kudde , gosedjur och tandborste. Först cyklar
vi tillsammans till kolonin och stänger växthus för natten och hon
får den stora äran att skörda den första gurkan som hon faktiskt
äter upp på vägen. Hemma bakar jag  ut degen som jäst klart till
ett bröd  utan frön, nötter, russin eller aprikoser som vi sen äter
framför teven med smältande smör och hushållsost.
Började titta på " Simpsons- långfilmen " som gick på trean , men den
var alltför roande och jag fick läsa texten, så i en reklampaus växlade jag
slugt över till melodifestivalen och efter Norge och Moldavien slumrade
hon gott med huvet i mitt knä.
Fick sen samla ihop de långa smala benen och spretiga armarna och
bära till sängen, det är tur att man styrketränar vill jag lova.
Klockan sju står hon vid min säng med klara pigga ögon  och efter
frukost blir det att cykla till kollo igen för att öppna.
Mamman får rädisor, ruccola och en bukett med vit syren och liljekonvalj
till morsdag plus ett hemritat kort.
Små bestyr.
Och hela vägen pratar hon och jag tycker nog det är kul att hon är en
liten tvilling, för tvillingar har jag haft omkring mej hela mitt liv och vi
kommunicerar bra.
Föräldrarna var pigga när vi kom fast kvällen blivit sen och festen kul
så det blev en andra frukost och trevligt prat.
Cyklade till stan en tur efteråt. Förbi de grönskande lugna villa-
trädgårdarna med sina blommande träd, ner till söndagsöppna stan.
I hela mitt liv har jag kännt lust och behov till stadsliv och rörelse.
Det offentliga rummet.
Sitta och fika har jag gjort i alla mina tider, ut för att se folk.
Men för ett tag sen försvann den lusten och det var väl då jag kände
att Nu ! Nu är jag redo för livet på landet.
Men nu tog jag mej ut och in i nåra affärer, tittar och känner på alla
härliga sommarklänningar, kollar in bikinis och väskor, sjalar och
allt blommigt, färgrikt och mönsterblandat som finns nu.
Men allt avstod jag ifrån, för jag har så mycket hemma.
Att avstå kan också vara en njutning.
Jag avstår för att jag redan äger.

Väntar på att tvätten ska torka i källaren så jag kan packa
mej iväg för att öppna växthusen. Men det svala vädret lugnar mej.
Annars är det så att plastväxthuset kräver ständig utvädring trots den
automatiska fönsteröppnaren. Vädrar jag inte ut genom dörren bildas
mögel på tomatplantorna och skörden blir dålig.
Undras om jag orkar vara vaken sent ikväll då tvåan visar filmen "Fur"
om fotgrafen Diane Arbus med Nicole Kidman i huvudroll? Attans att
man mer och mer glider in i morgonmänniska-rytmen ju äldre man blir!
Fördelen är att man verkar mer dygdig, man kan alltid skryta med vad
man hunnit med på en morgon och förmiddag...om man nu skulle vilja
det.
Hörde att platt-teve tillverkning skickar ut den miljö-
förstörande gasen kvävetriklorid i atmosfären i stora mängder.
Då blev jag glad över att jag trots allt valde en tjockteve när jag köpte
nytt för ett par år sen.
Har jag någon "hjärtefråga" så är det nog jordens väl.
Men när jag försöker tala eller skriva om det saknas orden och förmågan
att bilda meningar.
Det är för stort för mej, det blir alltför känslomässigt och om man ser
till vad som präglat mej genom livet så är det nog en stor del av detta:
Att inte vilja delta i mycket av det moderna samhället - för att det inte
överensstämmer med mina ideal.
På så sätt har man blivit en vid-sidan-av-person, för jag är inte heller
en som står på barrikaderna.
Släpper inte ut minkar men försöker rädda enskilda daggmaskar jag
stöter på.
Inte är man "ren-lärig" heller. Köper billiga massprodukter och sminkar
mej varje dag, badar i badkar osv men jag vill helst inte bli en skogstomte
som bor i kollektiv i nån avlägsen trakt  där parfym och höga klackar ses
som kätteri.

Idag hämta Alva-Halvan, liksom igår. Lite sorgligt att hon växer ifrån vår
rutin. Vill hellre kolla Hanna-Montana på teve än ligga i sängen och läsa
böcker och käka pannkaka, som vi alltid har gjort.
Igår gjorde vi iallafall " malakakor". Den gamla ärvda mandelkvarnen som
hon maler sötmandlar igenom och som vi blandar med smör och sojamjöl
och lite vetemjöl och lite socker och ett ägg och trycker ut i plättar på
en plåt. Goda nyttiga kakor med ett glas mjölk till.
Bättre än alla transfett-kex i världen.
ADHD-barn hade högre halter av bekämpningsmedel i blodet, har man
upptäckt. Vad detta beror på vet man ännu inte.

Nu hämta tvätten!

Inomhus från sol och kall vind , en liten skrivar-stund av kontemplation.
Idag avbokade jag min tvättstugetid, cyklade till kolonin med frid och o-stress
i hjärtat. Kom dit innan nio så allt var nyväckt och atmosfären genomsyrad av
fågelsång och tystnad. Utsökt njutning, doppa vattenkannan i tunnan, bära,
andas sval luft.
På knä i mina knäskydd rensar jag ogräs. Kratsar med en liten fickkniv som är
bästa redskapet när ogräset är större än det nysådda som spirar svagt på tunna
stänglar.
Irisen reser sig kraftfullt upp i knopp och silverarven börjar nu strax att blomma.
Påskliljor och tulpaner sjungit ut sina sista färgstarka toner, men nu kommer
min favorit-tid ( en av dom): Syrenernas blomning och sen strax pionerna.
Då ska jag fälla upp sängen med mjuka madrassen och lägga kuddarna i och
vila i syrenskuggan och i horisontalläge iaktta allt som växer och små kryp som
kryper och regnbågsfärger som skimrar i vingar.

Men idag jobbade jag till halv tolv, åt ett äpple och en banan, cyklade hem
med lite ruccola, sparris, rädisor och sallad.Lite av den sista spenaten från växthuset.
Nu får jag vänta nån vecka tills frilandsspenaten är stor nog.
Kan bjuda dottern på lite hemodlat när hon kommer idag . Kokar quinoa, så det ska
väl bli nåt .Alva-hämtning så fort jag skrivit min dag här i bloggen.
Hem och fixa kaffe och ner till damernas nakenbad. Vinden var iskall i nerförsbacken
så bada fick vara idag, vila och sola på planket, läsa ut den tjocka egendomliga roman
jag sysselsatt mej med i närmare en vecka.
Don De Lillos " Ratners stjärna".
Helt fantastisk , nästan oläsbar och obegriplig.
Beskriven av New Yorker som en " Fantastisk, surrealistisk utflykt i den moderna
vetenskapens hjärna"
Om ett matematikgeni, en fjortonårig pojke som ska dechiffera ett kodat meddelande
från yttre rymden.
Först börjar jag läsa den som en spännande sf-roman men den blir allt märkligare
i långa utflykter i ett fanatsieggande och komiskt absurt persongalleri. Läser att
DeLillo har haft Lewis Carrol som inspirationskälla och visst, så kan jag förstå den...
Men det roar mej att läsa en bok som så mycket handlar om matematik.
Som är ett svart hål i min hjärna .

Precis stoppat i mej en massa mat och ute skockar sig de
mörka molnen. Varm i ansiktet av sol och vind,låter maten sjunka framför
datorn. Ska snart iväg till en tandhygienist. Försökte avboka tiden men var
för sent ute, det skulle ha gjorts innan helgen ifall jag ville slippa betala - och
det var just det jag ville slippa. Så jag går väl dit ändå.
Fortfarande övertygad om att tandrotsinflammationen hade att göra med be-
handlingen som utfördes på den intilliggande tanden dygnet före - men det
går de inte med på.
Fick ju käka pencillin i tio dagar och sen blev jag förkyld och sen fick jag
nackspärr .
Men idag ska väl allt vara väl och vanligt.
Väl och vanligt gillar jag.
Tränade imorse efter ett uppehåll och det kändes välsignat att få
komma tillbaka igen. Hela kroppen började ju knaka och krackelera utan
träning! Faktiskt.
Hade ont i axlarna t.ex och det brukar jag inte ha. stela knän och fotleder.
Livsfarligt för mej att hoppa över träningsrutinen. Känns det som.
I helgen utspann sig en massa kalas och umgänge och så måste ju
livet få se ut ibland.
Ena dagen var det familjeenandets dag, och jag cyklade hem genom skogen,
efteråt, mätt, lycklig,  och nöjd i hjärtat.
Att jag älskar den lilla familj som är min, att vi kan samsas fast där finns
många skiljaktigheter. Att vi kan trivas ihop!
Sånt har aldrig varit självklart för mej, så nu när det faktiskt är så blir jag
alldeles blöt i ögat och ömhjärtad för det är som en extra fantastisk bonus!
Nästa dag "broder" Svens femtiofem-årskalas. En annan slags
"familj", gammal vänskap. Aldrig enkel - men vilka relationer är det?
Sven är ur-usel på att ordna och organisera kalas. Kanske därför det alltid
blir så lyckat och trevlig?
Han snurrar omkring i fåfängt försök att organisera, syster Berit ordnar,
Bästa Rosie skär grönsaker allt vad hon hinner, jag skäller och hjälper till,
Lars tar en öl på balkongen och Tord sätter sig bredvid sin favorit-Lars.
Vi skäller för de är sexistiska ( eller slöa) - sen äter vi och dricker och har
det riktigt trevligt.
Cyklar återigen hem genom natten vid midnatt och det är rätt ljumt. Fuktigt
ute, dimmor som sveper som rök runt gatlyktorna. Det är första kvällen
med sommarklänning och det är något nästan magiskt med trädens bladmassor.
Allt är så levande och talande.
Torden är lycklig och nästan lyrisk ( och lite beruskad). Att allt är så bra!
Att vännerna finns.Att sommaren ska börja.

Det mulnar och kyler på nu efter ett par dagar med en del sol
och värme. Kom in i sommarrytmen, dvs kolonijobb på morgonen och en
bit framemot tolv och sen ner till havet.Tillbaka till jorden i kvällningen
för ett jobbpass.
Det funkar bra men när den riktiga värmen kommer gör alla cykelturerna
emellan mej lite urlakad. Men nu går det som en dans.
Intensiteten i dagarna har ökat och det drar mot en mars opposition solen
som blir exakt i morgon.
Den gav mej ett nackspärr som ännu känns och idag en jäkla huvudvärk
så träningen blir ännu mer uppskjuten.
Till helgen kommer Göteborgsdottern och det blir till att fira tre olika
födelsedagar här nu i följd.
Farit runt för att hitta presenter till Lilla A, som snart inte är så liten längre.
Fyller nio och har långa ben och en klar blick.

I havet har jag doppat mej, blixtsnabbt och upp igen. Har lärt mej
av "damerna" på badet, de ser ut att aldrig frysa.
Själv är jag ju en kruka, ett svagt kärril med många brister - men jag har
lärt att doppa mej innan temperaturen ens är tolv grader.
Det låter sig göras.
I min trädgård blommar plommonträdet skirt och vitt, potatisen sticker upp
och   igår vågade jag sätta ut både squash och majs.
Växthuset är snart fullt. En efter en tar jag med tomatplantorna i  cykelkorgen
och i sovrumsfönstret står en planta med en pytte-paprika på. Den ska få
vara kvar där.
Mötte bästa A på vägen från havet och jag fick följa med att se det nya huset.
En underbar liten kompakt men tillräcklig trädgård, så fin och välplanerad.
Det ska nog bli bra även om hon oroar sig för trafiken.
Häromdan ville Tord jag skulle kolla ett hus på hemnet som var så perfekt
på alla vis men på kartan ser det ut att ligga alltför nära motorvägen och
så vill jag inte bo!
Tystnaden längtar jag efter och vill ha.
Igårkväll var en underbar ljum försommarkväll på kolonin med vackraste
fågelsången.
Men då kom jobbige kollogrannen som jag inte gillar, två lotter bort och
drar igång sin gräsröjare från helvetet som han använder nån timme åt
gången. Packade ihop och cyklade hem tidigare än jag tänkt och gav dem
onda ögon när jag for.
Undersökningar har visat att människor som bor vid vägar eller i buller
har högre halter av stresshormoner i blodet även om de säger sej inte
bli störda.
Kroppen stressas av buller....även om inte du gör det!

Den här episoden jag beskrev i det förra inlägget har en fortsättning.
Men den kanske inte passar alla.
Vi diskuterade det igår: Om varsel, tecken, synkroniciteter, det som man kan
välja att tolka.
Och om det ger en mening - så har det väl en mening.
Och det är väl det jag anser saknas i hela konceptet kring hälsa och
sjukdom. Att vårt samhälle saknar den andliga insikten i helande och synen
på sjukdom.
Min tanke kring många av dessa självmord är att man upplevt sig som en
meningslös kugge i ett meningslöst universum. Att man upplever sej som
utan röst i en stum tillvaro.
En felaktig bit i ett pussel där alla andra bitar passar.
Mina spekulationer bara. Och jag vet att det kan vara extremt svårt att
hjälpa och råda en gravt deprimerad och sjuk människa. Jag vet att det inte
hjälper att komma med nåra " andliga" floskler eller visdomsord.
Men jag tror att ett trossystem , ett sammanhängande symbolsystem kan
hjälpa till att skapa rötter ner i det allmänmänskliga, det sammanlänkande
där vi aldrig är så ensamma, så losslitna, så drivande på tillvarons stormiga
hav att vi ser det som lika gott att släppa taget och gå under.

Min fortsättning på den unga kvinnan jag mötte på vägen var denna:
I vintras cyklade jag ner där och nånting med ljuset och stämningen liknade
den stunden.
Jag greps av känslan och hela det mötet där jag missat att hjälpa en med-
människa sköljde över mej.
Sörjde henne.
Cyklade hem och grät.
På natten vaknade jag av att en fågel sjöng härutanför. Det var vinter och jag
låg länge i min säng och tänkte att jag måste inbilla mej.
Vilken fågel sjunger mitt i natten i mörka december?
Gick upp och öppnade fönstret på glänt och så var det! En fågel sjöng för
fullt, kvittrade därute i mörkret.
Det pågick länge i säkert en timme. Full fågelsång.
Och  Det!.Det tog jag som ett tecken, en hälsning t.om , från nån
som förhoppningsvis hittade hem ändå till slut.

Så träffades vi hemma hos mej, Marianne, Gabriella och Anna. Hade
bakat bröd med nötter och havregrynsgröt och så la jag i de sista nässlorna ur
frysen sen förra året i degen också.
Ganska livligt pratande blev det, energin saknades inte.
På slutet kom vi att tala om självmord, en sak som alltid berört mej starkt.
Kanske var det för vi kom in på filmen " Timmarna" - som vi sett på tv alldeles
nyss. En film jag såg om för ovanlighetens skull.
Fick höra om ännu ett självmord i denna underliga stad jag bor i och som drabbats
av en självmordsvåg.
Detta liknade det som utspelades i bekantskapskretsen för bra många år sen.
En kvinna inskriven på sjukhus för ett självmordsförsök skrivs ut, utan att
omgivningen och närstående meddelas - och hon går hem och genomför sitt
självmord!
Sånt här upprör mej nåt väldigt.
Och sen hör man frasen " Om någon verkligen vill ta livet av sej, går det inte
att hindra! "
Nu senast jag hörde det handlade om (ännu) ett häktessjälvmord.

För ett par år sen strax innan jul, fast det var milt och barmark
cyklade jag bort mot mitt koloniområde för att slänga kompost och plocka
mossa till ljusstakar. Var fruktansvärt trött efter att ha städat och fixat hela dan
och det var i den kalla tidiga skymningen.
Möter en ung kvinna på den lilla grusvägen och hon ser lite " borttappad" ut
på något sätt. Jag stannar till lite för att kolla hur det är med henne.
" Får jag följa med dej hem? " frågar hon.
Jag blir helt ställd och frågar lite försiktigt om hon bor på sjukhuset och
det gör hon ju då. Jag menar att det är kanske bäst att hon går dit och
tycker att vi kan ha följe uppåt vägen.
Men då ångrar hon sej och vänder och berättar att hon var ute för en
promenad.
Men gå tillbaka om en stund för det blir snart mörkt, sa jag.

I tidningen sen kring jul skrivs det om en kvinna som försvann från
sjukhuset och senare återfanns död i en bäck i närheten. Den som sist
såg henne var en städerska på natten eller tidigt på morgonen vid sjukhusets
kulvertar.
Då hade hon alltså irrat omkring hela den kalla natten!
När det så småningom gick upp för mej att det nog var henne jag
mött tog jag kontakt med polisen. De bad mej cykla bort till sjukhusets
avdelning för hennes familj var där just och pratde med personal och ledning.
Vi åkte bort sen till stället jag träffade henne för de ville väl få en inblick.
Det allra mest tragiska var att familjen hade velat ha hem henne på
permission över julen då alla var samlade och kunde hjälpts åt att bevaka
henne....men hon fick inte permissionen beviljad.
Men man lät henne ta en ensam promenad i den melankoliska skymnings-
timmen....
Och om hon återfanns i omgivningen.... varför fanns det inte massor med
människor som letat efter henne?
Varför vårdas inte människor som mår så dåligt. De blir ju bara inskrivna
under något som på papper kallas vård!

Och jag då? Ja, jag fick en möjlighet att kanske rädda ett människo-
liv, men jag missade den möjligheten.
Det kan inte riktigt kallas skuldkänslor eller ens ett skuldmedvetande , den
känslan jag får. Bara ett konstaterande: Ödet skickade en människa i min
väg...och hon bad om något... hon sökte.
Och jag missade.

Läste i fredagens aftonbladet att " Cougars" dör i förtid.
Dvs kvinnor som är tillsammans med yngre män.
Om man lever med en åldersskillnad på mer än femton år löper man
210 % större risk att dö i förtid än om man är gifter sig med en jämnårig!!!!

Vad göra?
Göra av med min 16 år yngre Tord?
Nej det går INTE!
För män var det tvärtom. Ju yngre hustru - ju längre kunde man räkna med
att leva.
Orättvisan fortsätter att jaga kvinnorna som vanligt.
Men självklart får man leta efter orsakerna.
Är det ansträngande att försöka leva upp till ett ungdomligt ideal?
Omåttlig bantning och träning kanske hetsar kroppen att dra på sej sjukdom?
Eller är det en vilja att kanske hänga med i ett ungdomligt festande, med
alkohol, kanske även droger som kan vara en stor orsak?
Eller har man valt en ung partner pga att man själv inte kan acceptera åldrandet
och att det är där problemet ligger som sen leder till ohälsa och död?

När jag träffade min älsklingstord tyckte jag att det var jobbigt och
pinsamt att han var så ung. Jag var inte ute efter en ungdom. Det bara
blev så. Tror inte jag skulle kunna vara tillsammans med någon annan yngre
än just han heller.
Ovanligt få problem har vi också i förhållandet, vi är lika på så många sätt.
En sorts speciell symbios på de områden som handlar om inre känslor, och vi
delar små konstiga symptom som att vi bägge har en kliande punkt på hälen,
på samma fot, på samma ställe.
Vad nu det har för betydelse?
Mycket delar vi inte - men kanske det viktigaste liknar. Känslosamma är vi och
snälla på det stora hela, även om jag är mer konfronterande och han helst
bara vill gå i en rosa värld där allt är mjukt och harmoniskt.

Ska nu detta kosta mej livet? Nääääj det vägrar jag tro.

En ensam lördagkväll.
Torden hemma hos sej och är sjuk i samma sjuka som jag har/haft.
Fast han blir ju förstås mycket sjukare. Stackarstord.
Så säjer vi ofta, för ibland råkar han rätt illa ut, vinglar omkring lite
i tillvaron och slår sej ofta på utstickande hörn....stackarstord...

Dagen började med en massa regn som jag var ute och cyklade i.
Tänkte jag kunde jobba i växthusen men det blev att jag bara cyklade dit
efter lite grönt till lunchen och lite blommor till bordet.
Hemma och grejade lite. Lagade saker på symaskin.
Lite röj i förrådet. Fick äntligen cyklat bort till områdets återvinnings-
station med den gamla skrivaren som inte funkade och som bara
stått ivägen och tagit plats.
Hela tiden tänkt att jag måste vänta tills Tord är här och kan ta den i
bilen. Och så upptäcker jag att det är ju inga problem alls att ta den
i cykelkorgen.

Bättre väder på eftermiddan. Har lyckats följa månen bra i år och idag
var den i tvillingarna. Luft. Passar bra för blommor.
Så jag satte ut resten av tagetesen och massor av små tuvor av lobelia.
Så fin sen när den blommar blå mot rabattstenarna.
Drog fram långa långa slangen, vilket kändes lite konstigt i allt regnandet
men jag lät den sippra och blöta ner den torra jorden i trä-växthuset.
Snart ska tomaterna ner där.
Måste bara få bort musen/mössen.
Lyfte på en bit plåt  som legat på utsidan mot växthuset och där i torrt
förvar låg en massa timjankvistar i en liten söt hög.
Jaså möss är förtjusta i timjan? Hade bitit av nåra luktärtor också som
växte i en sålåda. Jämrans!
Annat djurliv på kolonin är den totalt orädda koltrasten som kommer
hoppandes när man krattar.
En liten ödla satt blickstilla på kanten av en spann länge.
Skatorna och kråkorna landar tungt intill komposten. Kollar ett tag
för att se om kusten är klar innan de hoppar ner för att se vad för gott
som bjuds idag.
Solen och värmen bröt plötsligt fram och förgyllde allt. Plötsligt vågade
man tro på sommaren.
Att den faktiskt ska ske, ljumma vindar behagliga mot huden, solvärmen.
Fågelsången var överväldigande och när jag cyklade hem i backen
skimrade björkstammarna i kvällssolen och löven var alldeles alldeles nyfödda.
Solen föll på de knallgula forsythiorna som stod  kontrast
till de avtågande pampiga svartblå regnmolnen.Färg-lycka!
Träden blommar och slår ut och man vill nästan inte att värmen ska
komma alltför intensivt för då blommar ju allt över.
Men värme vill vi ju ha.

Hemma från fågelsången för att trycka in tvätt i tvättmaskinen.
Hinna lite blogg och vila benen innan jag fixar lite mat.
Det blir quinoa med egen sparris och spenat. Har lite broccoli hemma
också som jag wokar med ,plus ingefära och vitlök. Mat man inte tröttnar
på i första taget.Tog tre små rädisor, de första!
Känner mej alldeles alldeles lycklig faktiskt.
Lite snuva men det är nån lättare liten sjuka och idag har jag ingen
huvudvärk som igår.
Två dagars uppehåll från kolonijobb och det känns som där är massor
att komma ifatt med. Ogräset väller upp som en grön arme´ efter
regnet, gräset växer, de små vind- och köldpinade plantorna jag satt ut
reser sig, vecklar ut sig nu när rötterna hunnit etablera sig under ytan.
Idag satte jag ut rödkål och fänkål.
Fick rycka upp en massa utsatt annan kål för jag upptäckte att jag trots allt
sått just den kålen som var så kass och gick upp i blom direkt och som
jag hade förra året. Trodde jag slängt den fröpåsen! Massor av ogjort
arbete. Skit.
I växthuset trängs tomatplantorna i sina krukor och väntar
på att få komma i jorden. Hemma väntar fler, och paprikor och en gurka.
Innan jag cyklade från kolonin kändes att Nu kommer värmen!
Ska tillbaka i eftermiddag så fort tvätten är klar.

Igår ett helt kanonbra " Babel" och Daniel Sjölin är en duktig interjuvare
som aldrig tappar fattningen. Ebba Witt Brattström talade om åren med
grupp åtta och " Kvinnobullentinen" och där lyckades jag publicera en
ett poetiskt litet skrivstycke, en slags novell en gång i tiden minsann.
Hon var varm och spjuveraktig och fortfarande heligt förbannad på
kvinnoföraktet som hon snarare såg öka än minska.
Ett inslag om John Ajvide Lindqvists senaste som jag ju läste alldeles
nyligen och helt underbara samtal om  undergången. Jens Assur
var för mej en ny, ung och begåvad bekantskap, även om jag känner
igen hans namn.
Och jag gillar inslaget med Erik Schuldt vars radioprogram jag har som
absolut favorit på P 1.

På kanal åtta där jag brukar kolla " Escape to the country" och
Seinfeld har färgåtergivningen varit kass ett tag.
Jerry  och Kramer å dom har varit alldeles gröna i ansiktet och hur
vackra landskapen än har varit  på den engelska landsbygden så har
det aldrig känts riktigt soligt eller välkomnande.
De röda och gula färgerna har saknats och man har nästan blivit ned-
stämd av att titta.
Men nu är färgen tillbaka och jag tänker att så är det att vara deprimerad.
Och jag har väl inte varit nere precis...men inte helt glad heller, men nu
är det som det ska vara igen.
Färgskalan är fullständig , både varma och kalla färger.
Tiden har börjat rusa och allt är plötsligt alldeles fullt.

Kristi-himmelfärdsdag och jag väntar på att brödet ska bli klart.
Älsklingen sover ännu och snart ska jag ladda kaffebryggaren så vi kan
få en lång och mysig frukost.
Kan behöva lite mys för ute är asfalten våt och mörk och det är antagligen
kyligt, men löven har spruckit ut.
Igår när jag cyklade genom påskbergsskogen för att handla med mitt regnställ
prasslande omkring mej  var det fantastiskt att cykla in under de gröna lövens
kyrkvalv.
Annars är det lite gott och blandat, surt och sött i livets gottepåse
just nu. Det sura är att jag blivit lite sjuk, huvudvärk och ont i halsen,men
eftersom jag nu ändå går omkring och käkar pencillin stoppar jag bara i
mej ibumetin och går på. Fast träna gör jag givetvis inte.
Pumpade i tisdags  iallafall , det får räcka. La faktiskt på lite mer tyngd och
slet som en blå. Att man får slita för att kunna gå över sina gränser och
bli lite lite starkare!
Idag tänkte vi oss en tur till köp-paradiset Gekås i Ullared som faktiskt hade
öppet. Födelsedagspresenter ska inhandlas.
Läser en go deckare, Olle Lönnaeus " Det som ska sonas" och den har
mycket som en klassisk deckare ska innehålla.
Regnet får bevattna den kära jorden och jag får hålla mitt huvud smärtfritt
och svalt idag för att åtminstone förnimma något lite himmelskt.

Nu ska jag strax cykla iväg under de gråblå molnen och träna
step och core efter fem dagars träningsuppehåll.
Vårdar min inflammation med pencillin och svullnaden har gått ner, men
saker pågår därinne i tandroten, det känner jag. Det bultar och "kliar".
Har varit "inomhus-manisk" som omväxling till koloni-manisk. Vädret är
ju uselt och kallt. Regnet som kom var härligt och allt började avge doft
och liv. Träden slår ut i den kyliga våren, magnoliorna blommar längre,
påskliljorna står kvar och tulpanernas knoppar visar färg.
Skatornas bo i oxelträdet härutanför mitt fönster ser spretigt och kraftfullt
ut.
Mitt hem är också ett sådant skatbo. Samlar och bygger, dras till det som
glänser och glittrar.
Städat frenetiskt, allt luktar såpa och rent. På kvällen hade jag gått och
lagt mej, men steg upp igen i mörkret, hittade en trasa och började torka av
taklampans små glaskupor. Sen låg jag i mörkret och stirrade, väntade ivrigt
på att det skulle bli morgon för jag hade kommit på en lösning om hur jag
skulle möbelera om.
Nästa morgon for jag först till kolonin med plantor . Kunde ju inte börja dra
tunga möbler över golver för tidigt!
Sen hem och fixa och fixa och fixa.
Hos mej är varje hörn fullt. Det är sån jag är. När jag odlar knökar jag in
en liten blomma, en liten kålplanta på varje liten jordyta. Allt ska användas!
När jag målar fyller jag ytorna med mönster och slingor.
Tiden jag lever fylls upp, aldrig tomhet, aldrig tidfördriv.
Man kan se det som en rädsla för tomhet, men jag vet inte jag.
Som en del av ett expanderande universum vill också jag expandera
Tomhet är tråkigt!
Vill fylla upp allt som är tomt, tråkigt och händelselöst med färg och
form, röst och liv.

Maximalism!
Min livsinställning är barockens överflöd, fjärran från funktionalism och
minimalism.
Och så glad jag blir av att greja och städa och fixa.
Att mars ( energiplaneten) står och stampar i farstun till mitt fjärde hus
som är hemmets hus hjälper till.

Idag njuter jag av att bryta mot min rutin att fredagsförmiddags-träna.
Kinden svullen och öm men det värker inte direkt. Tog ibumetin innan jag la mej
igår, men kanske behöver jag inget smärtlindrande idag.
Jag är kanske lite sjåpig men på nåt sätt tänker jag på att det har funnits mycket
smärta i mitt liv, både fysisk och psykisk.
Men jag är medveten om att mina sjukdomar inte har varit av allvarligt slag och
mina sorger har trots allt inte varit i närheten av många olycksdrabbade.
Men självklart skyr jag smärtan, försöker styra ifrån den, vill leva i behag och
skönhet, njutning och renhet.
Läste klart John Ajvide Lindqvists senaste och den var riktigt obehaglig. Bra såklart
men jag vet inte...
Nu läser jag Susanna Alakoskis " Håpas du trifs bra i fengelset". Titeln syftar på
hennes dotter som skriver till sin högt älskade morbror som knarkat hela livet
och nu sitter i fängelse. Susanna Alakoski växte upp i en finsk invandrarfamilj
med sin obsklass-placerade bror. Föräldrarna super och det går bara neråt, all-
ting saknas och det skildrar hon så bra i romanen " svinalängorna".
Hon är den som Lyckas. Gifter sej med en bra man och får Bra svärföräldrar,
får en dotter, arbetar och engagerar sej.
Men här skildrar hon all den ångest som ändå fortsätter förfölja henne, hur
ursprunget präglat, visat en väg mot något annat men som aldrig riktigt
lämnar medvetandet.
Medvetandet om klass och utstötning, om att vara nederst, på botten.
För hon har ju sin "knarkarbror" som hon aldrig upphör att oroa sig för.
När jag läser Susanna Alakoski får jag en väldigt stark igenkänning,
även om jag inte delar missbruks-bakgrunden. Men det finska känner jag igen,
och en del av klassperspektivet.
Min mamma kom från Finland strax efter kriget. Hon gick bara sex år i folkskola
och arbetade hela sitt liv inom låglöne-sektorn.
Men visst hade hon det bra under en del år. En trerummare, semesterresor,
fackligt aktiv, men så blev hon sjuk och fick pensionera sej tidigare och snart
var hon tillbaka i "fattigdomen". Hennes sambo dog och sjukdomarna tog mer
och mer över. Hon var aldrig ekonomisk och hade aldrig lyckats spara pengar.
När hon var gammal pratade hon om hur hon så gärna hade velat börja på
lanthushållsskola , älskade djur och hade god hand med hästar som fanns
på bondgårdar vid den tiden.
Men hennes patriarkaliske far sa nej. Hon skulle in i industrin där han jobbade.
När hon kom till Sverige jobbade hon på en gård i småland ett tag.
Där ser hon lycklig ut. Frisk och lycklig står hon och håller gårdens farliga hingst
i grimman.
Kanske därför jag vill stanna på jorden, i jorden med smuts under naglarna.

Igårkväll fick jag alltmer ont i ena käken, gjorde ont när jag tryckte
mot kindtanden ungefär där jag nyss var och slipade ner min för höga lagning.
Kunde inte sova, var uppe och tog av " morsarvet" , alla de mediciner som
morsan lämnade kvar. Sparade nåra kartor painkillers och detta var ett sånt
tillfälle de kunde få fylla sitt syfte.
Drack kaffe med Torden som var glad som en liten lärka och skulle ut och
spela golf med sitt jobb. Fast han tog på sej ett passande ansiktsuttryck när
jag uttryckte min smärta och plåga.
Nu hade jag dessutom en stor svullen kind att visa upp.
Fick en tid på förmiddan och åkte upp med bollkinden instoppad i en sjal
för att plocka ut plantorna och vattna allt det utplanterade innan jag
cyklade iväg till jour-tandis.
Nehej då, att tanden alldeles bredvid  hade drabbats av inflammation hade
ingenting att göra med att jag slipade ner en lagning för knappt två dygn sen.
Det tror jag hur mycket jag vill på!
Kanske det handlade om att de inte ville bli betalningsskyldiga eller nåt.
Jag har iallafall aldrig drabbats av nåt sånt här förut.
Hon la iallafall en go bedövning både på insidan och utsidan efter att ha
kollat att tanden levde . Det gjorde den tydligen så rotfyllning blev det inte
tal om, eller att dra ut den ( !? )
Hon rensade rent och skrev ut pencillin och jag ska tillbaka till en tandhygienist
senare för att se om det hjälpt.
Femhundra för det och ytterligare nån hundring för pencillin och ibumetin.
Här sparar jag som en get både vinter och vår, ska allt gå till detta bottentråkiga?
Bedövningen håller på att släppa och jag har redan stoppat i mej
ibumetin. I morse tog jag två treo och fick en återblick i hur härligt man mår
på treo. Både smärtan och missmodet försvann. Wunderbar!
Usch, efter denhär resan ska jag rena mej, jag hatar mediciner men
tar dem tacksamt om jag har ont. Hatar att ha ont!!!
Men jag kan inte annat än tycka det är fantastiskt med astrologin.
Den långsamma tröga saturnus ( som bla har med skelett, leder och tänder att
göra) står i kvadrat till min ascendent ( personligheten, kroppen) och nog sjuttan blir
det typiskt nog såna här problem.
Mars går dessutom mot en kvadrat till månen och jag befarade att jag skulle
få en släng av misshumör och grälsjuka, som kan inträffa vid den aspekten.
Istället blir det inflammation och smärta ( mars) och svullnad (månen).
Idag råkar jag dessutom ha solen kvadrat månen samtidigt som månen
helt kort bildar kvadrat till min sol.
Lustigt sammanträffande, men det stämmer på en ganska usel händelse-
utveckling.
Men det är skönt att ha astrologin som krycka och se att allt är ett övergående
inflytande!

Förskräckligt kallt och ruggigt idag, torrt och kallt inga bra
odlingsförhållande.
Men jag fortsätter såklart. Sätter ut rotselleriplantor men täcker med duk för
kylans skull. De är väldigt fina och kraftiga i år för jag satte dem tidigt och
planterade om dem också i god tid. För varje år som går lär jag mej hur
jag ska göra bättre.
Att lägga duk när det blåser är eneverande, förankrar med sten och brädor,
nästan allt jag satt ut har duk över sej nu, det ser inte så vackert ut i landen.
Springer omkring med kannan och vattnar på allt det utplantade. En del
blommor har jag också satt ut här och där, tagetes och lite lobelia och
den fyllda vallmon vars frön jag fick i present.
Annars kommer vanlig vallmo, ringblommor och kamomill av sej själv
överallt. Även fingerborgsblommorna självsår sej.
Igår for jag hit och dit i många rundor med min cykel. Fick ner till stan
och låta tandläkarn slipa ner den nya lagningen.
Den var för hög, kände att jag inte kunde slappna av, blev spänd i käken
och upp mot tinningen.
Så skönt att få det gjort.
Tränade step och core igår och pump nu i eftermiddag.
Till Netto och handla lite billiga erbjudande och sen hem till facebook
och bloggen.
Dragit för balkongglasen på balkongen och ska ingenstans mer idag.
Stängde växthuset vid ett när jag for därifrån. De flesta små plantor
har olika skydd över sej så där kan stå och mulla till sej.
Idag gjorde jag iordning lite lådor och stora krukor som jag ska plantera
i sen senare, bla peppar och nåra paprikor får ta plats där för allt ryms
inte i växthusen.
Fyllde kompostjord i botten blandat med torvmull och kalk. Över den
svindyra jorden vi köpte för jag ville ha en krav-märkt. Då får man betala
tre-fyra gånger så mycket. Känns inte rimligt!
Tog en massa gräsklipp som jag klippt från mina gräsgångars kanter
och klipper det ännu finare och täcker jordytan med det.
Blir fin kväve antar jag, och så vattnade jag över.
Bara det blir varmare nu snart så ska jag sätta  mina barn... nej jag
menar mina plantor där.
Drömde om spökerier i morse.
Annars är det alldeles platt och tomt i mitt huvud just nu.
Så jäkla oinspirerad.
All min bestthet hamnar i jorden.

Kaffet puttrar och väntar på att hällas på termos, jobba-kläderna
har åkt på och jag ska snart samla ihop de plantor som jag kan forsla på
cykel. Vädret är mulet men det gör inget, jag är ensam , har hela dagen
på mej så det blir antagligen två turer upp.
Igår gav jag mej av på den långa cykelturen till Tords valborgsfest.
Hade inte så bra känsla, hade fått tarot som slutat med fem bägare, kort
som talar om besvikelse, men jag hade ju lite bestämt mej.
Dessutom hade regnet upphört.
Dessvärre började det igen i höjd med Tångaberg, ungefär halvvägs.
Hade god fart på ginstledens sköna cykelbana så jag ville inte stanna
för att krångla på mej regnbyxorna.
Så på sista rakan upp mot Tordens lilla gula hus tog det i ordentligt och
vätan piskade mina blöta byxlår.
Usch.
Där mötte en stressad Tord som fortfarande inte hade hunnit ur jobba-
kläderna för allt stöket med att värma upp badtunnan hade tagit all tid.
Några av hans vänner satt under det blöta regntältet och jag tog mej ett
glas vin och gick in och bytte om till älsklingens trasiga färgfläckade
mjukisbyxor, två tröjor och en filt om underkroppen.
Inte precis sån jag vill presentera mej på fest.
Jaja
Kan bara konstatera att killar inte ska bo för sej själva. Det blir oordnat
och oestetiskt. Han kämpade för att med gammal plast täta för vinden
och jag hetsade om grillen för jag var hungrig efter min blöta cykeltur.
Frös, var hungrig och ångrade att jag var där.
Pratade lite och tillslut vart min lax klar, några fler anlände men då tog
jag på mej regnstället.
Faktiskt hade det slutat regna men vinden hade friskat i. Kände att det
var lika gott att ge mej iväg igen för att orka överhuvudtaget.
Missade det kollektiva badtunnebadandet.
Hemfärden kändes mer hoppfull men jag fick ont i benen och ont i axlarna.
Lärkor sjöng drillar över nyplöjda fält och naturen mot havet med strandängar
i dimma känns alltid så lyckligt befriande.
Och hela tiden tänker jag att jag vill bo här.
När jag var framme i stan var jag gräsligt trött, mycket tröttare än jag brukar
vara för jag har ju cyklat den sträckan förut utan problem.
Men jag hade ju jobbat med plantering på kolonin under dagen i duggregn
och väta så allt det sammantaget blev lite för mycket.
Sista biten genom påskbergsskogen kom solen mellan de våta blanka
bokstammarna och lyste upp några alldeles små nyutsprungna löv och
bjöd på en syn som var alldels andlöst vacker.
Stannade och krånglade fram min kamera... men då var batteriet
slut.
Så har det varit flera gånger och jag tror att jag saknar det en bra
fotograf måste ha - tajming.
Kanske vill också tillvaron tala om för mej att livets vackraste upplevelser
inte alltid behöver dokumenteras.