ullaunna

Hemma från fågelsången för att trycka in tvätt i tvättmaskinen.
Hinna lite blogg och vila benen innan jag fixar lite mat.
Det blir quinoa med egen sparris och spenat. Har lite broccoli hemma
också som jag wokar med ,plus ingefära och vitlök. Mat man inte tröttnar
på i första taget.Tog tre små rädisor, de första!
Känner mej alldeles alldeles lycklig faktiskt.
Lite snuva men det är nån lättare liten sjuka och idag har jag ingen
huvudvärk som igår.
Två dagars uppehåll från kolonijobb och det känns som där är massor
att komma ifatt med. Ogräset väller upp som en grön arme´ efter
regnet, gräset växer, de små vind- och köldpinade plantorna jag satt ut
reser sig, vecklar ut sig nu när rötterna hunnit etablera sig under ytan.
Idag satte jag ut rödkål och fänkål.
Fick rycka upp en massa utsatt annan kål för jag upptäckte att jag trots allt
sått just den kålen som var så kass och gick upp i blom direkt och som
jag hade förra året. Trodde jag slängt den fröpåsen! Massor av ogjort
arbete. Skit.
I växthuset trängs tomatplantorna i sina krukor och väntar
på att få komma i jorden. Hemma väntar fler, och paprikor och en gurka.
Innan jag cyklade från kolonin kändes att Nu kommer värmen!
Ska tillbaka i eftermiddag så fort tvätten är klar.

Igår ett helt kanonbra " Babel" och Daniel Sjölin är en duktig interjuvare
som aldrig tappar fattningen. Ebba Witt Brattström talade om åren med
grupp åtta och " Kvinnobullentinen" och där lyckades jag publicera en
ett poetiskt litet skrivstycke, en slags novell en gång i tiden minsann.
Hon var varm och spjuveraktig och fortfarande heligt förbannad på
kvinnoföraktet som hon snarare såg öka än minska.
Ett inslag om John Ajvide Lindqvists senaste som jag ju läste alldeles
nyligen och helt underbara samtal om  undergången. Jens Assur
var för mej en ny, ung och begåvad bekantskap, även om jag känner
igen hans namn.
Och jag gillar inslaget med Erik Schuldt vars radioprogram jag har som
absolut favorit på P 1.

På kanal åtta där jag brukar kolla " Escape to the country" och
Seinfeld har färgåtergivningen varit kass ett tag.
Jerry  och Kramer å dom har varit alldeles gröna i ansiktet och hur
vackra landskapen än har varit  på den engelska landsbygden så har
det aldrig känts riktigt soligt eller välkomnande.
De röda och gula färgerna har saknats och man har nästan blivit ned-
stämd av att titta.
Men nu är färgen tillbaka och jag tänker att så är det att vara deprimerad.
Och jag har väl inte varit nere precis...men inte helt glad heller, men nu
är det som det ska vara igen.
Färgskalan är fullständig , både varma och kalla färger.
Tiden har börjat rusa och allt är plötsligt alldeles fullt.