ullaunna

Fick cykla hem från kolonin när regnet blev riktigt blött och magen
ville ha annat än hösthallon och päron.
Nu sitter jag här och det känns höst.
Ska försöka måla men det är svårt att komma igång,lättare att sätta
sig här och skriva lite.
Såg två bra filmer i helgen. Transamerica som var en sympatisk
historia där Felicity-housewifen imponerade som skådis.
En gråtscen där saliven rinner ur munnen. Som  Krister Henriksson
i Sex Hopp och kärlek eller Helena Bergström i flera filmer.
Fast det är väl inte precis saliven det kommer an på. Fast det går
inte att förneka att det blir en slags äkthetsstämpel...
Sen såg jag "Things we lost in the fire". En film om sorg och
längtan. Mycket sensuell,sensibelt om kärlek och öde.
Tänk att man tycker att Benicio del Torres är så vacker med
sina tunga drag och trötta ögon. Undras hur det skulle vara
om man bytte ut finlemmade undersköna Hale Berry mot en
kvinna med tunga ögonlock och rynkor?
Det är så orättvist.
I många amerikanska filmer är den manliga huvudrollen ofta
gift med en kvinna c:a tjugo år yngre utan att det kommenteras.
Hade det varit tvärtom hade hela filmen handlat om just det.
Kan förresten inte komma på en enda sån film.Ingen amerikansk.
Läser en bok som heter "Lucifer" och författaren heter Connie Palmen.
Den är baserad på en verklig historia om en nederländsk tonsättare.
Utspelas inom en krets av kulturradikaler kring 60-70-talen och här
finns många citat-pärlor. Som dethär:
"Ända sen vi nedtecknade Gud och Djävulen har de båda existerat
och vi själva varit tvungna att umgås med dem"
Eller detta om dagboksskrivande som ju känns aktuellt i blogg-tider.
"...Nittionio procent av dagböcker saknar värde. Det är blott få för-
unnat att skapa en personlig mytologi,och endast de som går iland
med det konststycket skriver dagböcker som det möjligen vore mödan
att läsa. Resten ägnar sig åt formlöst skvaller,dikterat av den banala
verkligheten för stunden. Och allt handlar om form. Formen är bilden av
gåtan,dess röjande och hemlighållande i ett. Författaren skapar sin
egen ordning,följer inga diktat från dag eller datum."
Stränga ord. Men det är just meningen "skapa en personlig mytologi"
som jag fastnade för. Har använt de orden förut för jag har tänkt att
det är betydelsefullt i individuationsprocessen.
Att skapa ett eget universum, en egen mytologi och kosmologi.
Gillar du inte ditt liv, berätta en annan historia. Ta ett helt annat
perspektiv. Gör det som är fasaväckande eller skamfyllt till en grotesk
och absurd skröna. Gör det banala   storslaget. Fyll livet med mening
och magi - för då blir det fullt av mening och magi.

En innehållsrik helg har det varit. Annars är älsklingen och jag lite
väl hemfallna åt rutiner,ofta trötta så vi inte vill annat än att ägna oss åt tevetittande
när det blir kväll. Inte orkar vi vara sociala.
Själv är jag nog i och för sig ganska utåtriktad,men jag vill också att det ska vara
nån "mening" med att ses. Min speciella känsla av "slöseri" träder annars in.
Om sällskapet eller umgänget inte är givande eller om Jag själv inte känner mej
givande vill jag bryta upp.
Är det fel att känna att man ibland får ut mer av ett teveprogram eller ett gott
radioinslag än en social aktivitet med riktiga människor.?
Hursomhelst, på lördagen hade vi,Äldsta dottern svärsonen och lilla A
och jag bestämt oss att fara och hälsa på yngsta dottern i Göteborg.
Äntligen fick jag ge henne grönsaker från kolonin!
Mitt något ensidiga moderskap som lättast uttrycker sig i att ge barnen bra mat,
fick ett utlopp.
Vi hade trevligt. Lättsamt umgänge,kaffe och plommonkaka som Mirre-måns
fixat till. Hon var så fin i nyklippt lugg och vi beundrar den jättefina lägenheten
i det rosa huset där hon bor så bra, med bästa vänner i husets övriga delar.
Hon och svärsonen går loss med tekniskt prat där en annan inte fattar nåt.
Datorer är som en extra del av deras hjärnor,något hemtamt och helt naturligt
att använda. Teknik inte alls nåt skrämmande och främmande som för mej.
På söndagen tränade jag liksom jag började lördagen med. Eftersom
ändå älsklingen jobbade båda helgmornarna kunde jag ju likasågärna träna.
Sen sågs vi och "hemnetade" lite. Husdrömmar!
Nu har han hämtat sej från chocken att jag nu verkligen vill bo ihop efter
tio års särboskap och hävdande av egen-space.
Nu pratar vi och planerar, klargör vad vi absolut vill ha ut av boendet
och var vi kan tänka oss att kompromissa. Var våra drömmar sammanfaller
och   var de går isär.
Hittar det absolut allra bästa huset hitintills, med både charm,
bekvämlighet och ytor, det mest estetiskt tilltalande.... men tyvär lite
för nära motorvägen.
Jag antar att man på det avståndet hör ett ständigt brus och det kan jag
inte tänka mej att leva med.
Sen var det ett annat väldigt passande objekt på alldeles perfekt
cykelavstånd från stan men ändå lantligt och enskilt.... men en bebodd
gäststuga på tomten.
Okej för hyresinkomst men då bor man ju inte enskilt som man ville.
Ajajajaj så svårt. Rädslan att man låter något bra försvinna om
man inte slår till...
Sen vart vi kulturella!
Cyklade och såg Billgrenarnas utställning som gick sista dan.
Jag går nära inpå för att se hur Ernst drar penseln. Jag älskar att
han målar allt detta långa hår,delvis flätat över kroppar med medel-
tids/sagokläder. Rävarna och grävlingarna som vilar i prinsessornas
armar som får en att tänka på "damen med hermelinen". De fallande
löven överallt. Rutmönstret runt, allt sånt jag själv riktar mej mot.
Och hennes härligt slarvigt målade bortvända kvinnor, men på
pricken infångade i gester och poser , Också ett slags  second-
hand-prinsessor med tyll och armband och uppuffat hår.
Helene Billgren,lite som en Caroline af Ugglas-Pippi med okammat
hår och vital opposition till "vuxenhet" och prydlighet.
Sen tog vi oss upp på fästningen och museet. Bägge får
vi barndoms-flashbacks för hit var man ju alltid med klassen på
skolbesök.Bockstensmannen hade fått ny sal och lite sällskap
av en annan döing lite längre bort. Ötzi, ismannen var på besök.
Öden som fascinerar.
Och så slutligen Elisabeth Olsson Wallins fotoutställning.
Först var jag opåverkad och finner det sökta och lite plastiga
men sen kommer plötsligt en stark framvällande känsla. Det stora
dramatiska uttrycket når mej och jag blir alldeles tårögd och starkt
berörd, jag tror att det var " in hate we trust" som utlöste mitt
totala sammanbrott av försvar.
Sen kunde jag knappt stanna inför porträtten för att inte pinsamt
falla i gråt för att titta in i Lena Nymans ögon eller Jonas Gardells
underbara porträtt . Eller "könskrigarna" som hon tydligen kallar
överskridarna. Så vackert.
Jag tror att det hela handlar om mod. Och det kan beröra en
fegis som mej.

                    Nyss lyssnat på spanarna (ååå Jessica Gedin vad hon är bra!) och
ett väldigt regn har dragit förbi,himlen ljusnar.
            Speciella dagar har det varit.
Några pratdagar, med långa samtal i telefon, besök av Rosie-från-skogen och
hunden Moses . Vännen Johnny som ringde när jag var trött efter en intensiv dag,
som jag inte kunde möta upp, orkade inte dras in i diskussioner.
Tänker att jag ändå kan räknas som kroppsarbetare (fast jag inte lönearbetar)
men har en livsstil där jag gör det mesta för hand och per cykel.
Tror inte att särskilt många revolutioner startades av slavar och kroppsarbetare,
de är alldeles för trötta,och är kroppen trött orkar man knappast föreställa sig
revolutionerande förändringar.
Nej de teorierna skapas nog av studenter, av löshästar som eldar under pannan
med alkohol,nikotin och koffein.Och det är väl kanske bra.
                                Två av mina vänner var igår upprörda över "sakernas tillstånd".
Reinfeldts samhälle. Att en jobbar inom skolan och den andre i omsorgen säger
väl en del. Att ställas öga mot öga med indragningar när man ser att nu behövs
det fullt pådrag för att rädda.
                  I USA ses Obama som ett hot mot den amerikanska livsstilen för att
han vill införa sjukvårdsreformer. För detta liknas han vid Hitler!
Man vill bara ha individuella lösningar, att massor av människor faller mellan
maskorna är tydligen ett svinn man får räkna med när man kämpar för den
amerikanska drömmen. Någon som pratade i P 1 menade att amerika vill vara
eller är risktagare. Då bara kör man och hoppas att det går bra.
Några går under, so what?

                           Själv levandes i marginalen och utan politik på agendan
vill jag vara/är en iakttagare. Se mej själv i Allt och Allt i mej själv.
Ser så mycket som går i god riktning i världen...och så mycket som helt
håller på att spåra ut.
Upprörd blir man när man blir indragen eller drabbad och det är då man
engagerar sig. Vissa människor förmår engagera sig ändå och kanske är
de "helgon" eller "kallade",men vi andra är väl ganska små futtiga och
egoistiska.


                      Annars var sommarens skönaste bad direkt efter träningen
imorse. Verkligen rört mej mycket de senaste veckorna och fortsätter jag
träna såhär ett tag till tror jag jag kan ta anställning på nån obskyr klubb
som "vikingakvinnan Helga from Sweden",och dra in pengar som muskulös
dominatrix.
                          Snart kan jag börja måla. Stoppa undan tyger och frigöra
lite yta på mitt arbetsbord.
Såg "Hype" om festivalsommaren (som jag ju inte deltog i) och första avsnittet
av "True blood". Där älskade jag miljön deepest south och persongalleriet,
det ska nog bli kalas varje onsdagskväll.
Drömmer om hus där jag både kan expandera i och finna vila, där jag kan
gå ut direkt i en egen trädgård,där jag kan hänga tvätt ute och slipper
grannar som förpestar min vädringsluft med rökning.

Nu dricker jag björnbär mixade med banan,vatten och gurkmeja.
Gurkmeja lär stärka cellerna! Visst låter det underbart!?

  Innehållande så mycket av det jag uppskattar i sin enkelhet
och vardaglighet.
Öppna och vattna växthus på morgonen,plockar bönor,hösthallon
och krusbär. Från den enda krusbärsbusken har jag kunnat plocka
i snart en månads tid!
De har lovat moln och även regn till kvällen, så jag skyndar mej ner
med min termos och mackor och tar mej ett dopp i vattnet som idag
är fullkomligt klart och rent.
Läser en stund och äter frukost nr två i sensommarlugnet härnere.
Man hälsar och ler och byter några fraser om vattnets kvalitet och
hur man vill ha ut det bästa av de här sista dagarna.
(Fast de riktiga veteranerna fortsätter förstås oavsett temperatur
och väderlek)
Moln disar till sig och det är bara bra för egentligen har jag inte
tid att förspilla.
Upp till stan,ska ha symaskinsnålar. Hittar en reakofta,lång och
ullig i ljungrosa,hur snygg som helst. Affären rear ut, 75 % på allt.
Hem i uppförbackarna.
Mixar svarta vinbär med banan,kokar majskolvar.
Syr klart min leopardklänning (en loppislångkjol får stå för tyget).
Om jag rör mej hela tiden är det ingen som ser att sömmarna är
snea.
Bakar brödbullar.
Goa Malin tittar upp på en kaffe och stannar medans jag cyklar
för att hämta lilla A på skolan. Malin ligger kvar i sängen och läser Elle.
Gillar när människor känner sig som hemma hos mej.
Vi  hann ha ett litet samtal iallafall,pratar i expressfart med varann
med koffeinet som bränsle.
Så är det höstrutin igen.
Steka pannkakakor till Lilla A och läsa, sen tittar vi på "Americas
funniest homevideos" tillsammans innan vi cyklar hem till henne
och väntar in mamman.
Katten jamar och jag läser Hallands nyheter.
I regnet det milda ljumma som kommer in nu i skymningen
cyklar jag så upp för att stänga växthus.
Plockar ringblommor och krasse i buketter och fyller korgen
med tomater. Allt der röda lyser i det tilltagande mörkret.
Man kan ha det bra.

Även om jag inte vann på min trisslott.
          Efter ett riktigt hårt träningspass på en och enhalvtimme, step
och pump sjunger min kropp. Kokt ägg,valnötter,äpple och mackor
med kaffebaljan i sängen tillsammans med Elle. Mmmm.
            Igår ringde det på dörren och jag öppnade lite halvklädd
som jag var. Min irakiska granne med sjal och heltäckande kläder
räckte över en papptallrik med servett över,jag tror det är ramadan
nu eller? Tackade och tog emot, men när jag tog av servetten av-
slöjades en köttfärspizza med några svarta oliver prydligt bredvid.
Ajajaj. Jag har inte ätit kött på 34 år...
Imorse ställde jag en liten låda tomater och en gurka utanför deras
dörr.
Jag är en sån sorgligt typisk svensk,lite inbunden och blyg, vill helst
inte engagera mej i grannar, det är så jobbigt...
        Sensommaren och hösten breder ut sig så härlig och löftesrik.
Jag känner mej rik just för att det är så mycket jag ser fram emot
att göra. Livet känns fullt!
Det brukar vara först i januari -februari allt bara känns som en malande
grottekvarn,men nu är min favorittid.
Lust och iver. Glädje och energi.
Idag ska jag förvälla och flå tomater att frysa in till vinterns tomatsåser.
Fortsätta på ett nytt lapptäcke i gyllengröna nyanser.
Ut i snåren och plocka björnbär.
Där får jag såna fantastiska insikter tycker jag. Drar en massa parareller
till Livet. Ska försöka få de på pränt. Risken är bara att det som ibland
känns som en fantastisk insikt, blir super-banal  nedskriven.
Men så är nog livet misstänker jag.
Ganska banalt.
Enkelt
Storslaget
i den lilla futtigheten.

         Nästan yr av vågornas svepande gungande ,kylande och salta bad,
och den starka varma vinden från söder.
Sol-och havshungern som inte är riktigt mättad ännu, man vill dra ut på
dagarna så mycket det går. Plikterna väntar i farstun men får stå och
stampa lite till.
Detta är en njutningstid.
Juli hindrar mej från att tänka klart men nu höjs himlen och lusten att
dra upp planer.
Ska fortsätta min mentala träning.
Vad jag har allra svårast att affirmera fram är...pengar.
Lyssnade på Anders Lundins sommarprat hur han läst om
primitiv magi som gick ut på "härmning".
- så bra,tyckte han och testade. Ville bli av med bullriga grannar så
varje dag han kom fram till sin port visualiserade han packlådor
och så sa han rätt ut i luften "Jaså ska ni flytta!?"
Och tillslut kom den dagen då det blev så.
Fake it till you make it, helt enkelt.
Om man lever i en realitet där pengarna saknas är det inte
så himla lätt att låtsas nåt annat. Själv har jag gjort en dygd
av nödvändigheten och blivit rätt mycket expert på att vända
på slantarna och ändå ha ett kvalitetsliv.
Konsten är att inte fokusera på bristen. Och det är ju alltid det
man gör, vad det nu är man tycker sig sakna i sitt liv.
Så hela denna dagen har jag gått in i känslan av att jag är verkligt rik.
Sådär så jag verkligen inte behöver bekymra mej,att jag känner
mej helt trygg i min rikedom.
Märker en helt ny identifikations-förnimmelse som är intressant.
Växte upp i ett hem där mantrat ständigt var att pengar saknades.
Känslan av låg-status och underlägsenhet,men också kampen
för att ta sig upp i det social-demokratiska Sverige och förbättra
levnadsvillkoren.
Där fanns en guldtid i min mammas liv men den efterträddes
av en ålderdom som präglades av låg pension och sjukdom.
Och en ständig brist-känsla.!
Själv har jag nog nånstans i ryggmärgen en tanke om att det
är omoraliskt att vara rik.
Att man använder för mycket resurser.
Och det är en dödssynd i mitt kretslopps-moralistiska universum.
Så det är inte helt lätt att affirmera rikedom med min mentala
programmering.
Men idag rör jag mej långsamt och värdigt.
Jag är ju så hiskeligt rik!

I helgen cyklade jag ut till älsklingens lilla hus i Åskloster där hans årliga
kräftskiva skulle hållas.
Att det skiljer sexton år på oss har faktiskt inte vållat några större problem.
Han är väl kanske mogen för sin ålder och jag barnslig så vi kanske möts på
mitten, vem vet?
Men ibland kan det kännas, som när han har fest med sina relativt jämn-
åriga vänner,då kan det kännas lite avigt.
Så mej passar det så bra att med cykel ta mej dit,stanna ett par timmar
och sen dra,för då är jag iallafall med och inte tjurigt avståndstagande.
Och i år var det riktigt trevligt. Hans vänner blir ju också äldre och där
dyker upp skilsmässor och andra kriser som man  kan prata om.
Blir lycklig och "hög" av att cykla ut i landskapet,öppet och nära havet.
Regnskurar kommer så det blir regnställ på och regnställ av, säden
är gul,hela fält med bondbönor vaktas av fågelskrämmor och jag ser
rovfåglar (kan ej fåglar) kretsa och söka byte.
Trampar förbi vackra trähus i det backiga Kärrdal där stora ekträd
vaktar tungt och mörkgrönt. Musik och skratt seglar i luften från
nån tillställning annars är det bara fartvind i mina öron.
         På förmiddagen deltog jag i en teknikklass i "höftöppning".
Ung söt och väldigt vig yogapojke instruerar tolv skrevande kvinnor.
Jodå.
Kroppen känns bra nuförtiden. Vill tänka att den ska bli ännu bättre,
Fulländas,nå sin bästa potential,tränas stärkas,bli smidigare, fastare.
En snaps och en öl på kräftskivan skapade inga efterverkningar och
all fet ost jag åt till kräftorna cyklade jag kanske av mej i motvinden
hem. Riktigt riktigt trött.
               På söndan blev det en timmes bodypump. Svettas över
skivstången,det är skönt när man känner droppen som glider över
överarmen och stannar på armbågen för att tillslut fälla sig ner på
golvet. Intressant att se stora karlar stöna och stånka av att stå i
"plankan". Den statiska ställningen klarar jag utan problem men
armhävningar fortfarande riktigt riktigt krävande.
            Fort cykla hem och fixa en pumpasoppa och tomatsallad,
allt av egenodlat. Besök av bästa B, väninnan från Skåne och
hennes fina lilla Freja.
Fick sålt ett par små grejer och lycka över att faktiskt tjäna in
lite pengar.
(En lukrativ helg. Åt upp alla kräftorna som Tords kompisar inte
orkade,så jag kom undan billigt)
När gästerna dragit slängde jag strandtäcket, en vattenflaska
och en bok av isländska Hallgrimur Helgason i cykelkorgen
och cyklade ner och la mej i lä på damernas.
Pratade med väninnor och tog ett våghalsigt dopp från den
stormpiskade bryggan.
Lät eftermiddagssolen värma mitt ansikte.

     Jobbat på kolonin så gott som hela dagen. Cyklade hem vid två
och kokade några majskolvar och bondbönor som jag åt med gurka,
paprika och massor av tomater. Nu äter jag kolonimat hela tiden,
min tid att spara in på matkontot.
Plockar fortfarande krusbär. Det går inte att stressa när man gör det,
då river man sig. Ser att björnbären också börjar mogna,då blir det
att dyka in i snåren.
Det växlande vädret påverkar mej. Blir jättesömnig när åska är på
väg,men rusig och glad när den sätter igång.Fortsatte dra i ogräset
när det mullrade och bullrade,bladade av tomater medans det kom
en skur. Jobbade nån timme till men vid nästa skur cyklade jag hem.

Börjat läsa en bok av Mare Kandre,kanske en av hennes sista;
Quinnan och Dr Dreuf. Älskar omslaget,så som jag vill måla.
Har hon gjort det själv?
Läser också en bok om "lyckoforskning" av Tal Ben-Shahar. Sånt
är intressant!
Att det är viktigt att ha ett mål,men att målet är medlet och inte
ändamålet. Det gäller att njuta av färden mot målet också annars
lurar man sig själv om man tror att allting blir bättre sen när man bara...

Längtar efter förändring men också rädd. Om älsklingen och jag
flyttar ihop,hur det kan bli.
Mina mål tycks endast cirkla kring kropp och boende.
Karriär eller nånslags samhällstjänst lyser med sin frånvaro.
Tyvär.
Jag vill ha ett hus med en trädgård.
Jag vill stanna på en plats.
Han och jag har varsin trädgård som vi kämpar med att hålla
ordning på,men vi stannar inte för att njuta nångång.
Längtar faktiskt efter att ha ett gemensamt projekt,på allvar.
Men hur ska vi två ensambarn kunna samsas och dela?
Det återstår att se. Önskar   mej vägledning .
Varför känner man inte Terry Evans eller nåt annat pålitligt medium?
Vore praktiskt att slippa bestämma själv!

                           Utomhusyogan regnade bort. Var uppe och skulle klä mej för
att delta när jag såg att den ljusa asfalten här utanför mörknade av våta
regnstänk. Med regnet skvalande i stuprännorna gick jag och la mej igen
små-mediterade och gjorde en "resa".
Blev lite trött vid tanken på den vanliga "utgången". Den sandiga gården utanför
dörren gjorde mej smått deprimerad. Gick "in" igen och fortsatte neråt och
hamnade i en trång och mörk källare,blockerad av bråte. Kom iallafall ut genom
en källardörr och klev ut i regnvått gräs,över en platt träbro över en å.
(Man ska passera ett vatten), och kom ut i en annan sorts skog än den jag brukar.
Denhär prasslade och lät och gömde näktergalar i snåren.

Sådana här resor är inte lätt för mej. Är inte särskilt visionär eller visuell,kommer
inte ner i trans...men man kan träna upp sig. Liksom "testar" olika scenarion
med tanken, men ofta får jag gå "tillbaka". Nej detdär gick inte,det vill sig inte,
det fungerar inte...ingen kontakt...detdär kan jag inte se.
Tänkte det var mörkt i min skog och hur skulle jag se vart jag skulle gå?
Testade att finna ett ljus att följa...nej det gick inte tyvär.
Ett inre ljus? En ficklampa...pannlampa?
Tillslut såg jag stenar på vägen som hade ett svagt ljussken.
Kommer ut i en glänta där någon väntar på mej. Hade tänkt jag skulle
hitta något som kunde ge mej mera kraft, men dethär kändes fint.
Någon/något väntar på mej.
Lite av ansträngningen försvann,för vad jag verkligen önskar mej är tillit.
Tillit till att vara på rätt väg, att välja rätt.
Så nu i efterhand i skrivandets stund märker jag att "resan" hade ett budskap.
Något att säga om mej själv och den inre strukturen.
För det är ju den man "reser" i.

Tränade mycket igår och grävde ur komposten och klippte gräs däremellan.
Step och core på förmiddagen och ett helt underbart bodybalancepass på
kvällen.Stämningen blev nåt speciellt och i avslappningen kändes det
fullkomnat och fullständigt.
Skrämdes av ryggvärken som väckte mej alltför tidigt på måndagsmorgonen
innan 6 när jag hade velat sova ut. Tvingades upp och gå omkring ett tag
innan frukost för att få ordning på mej.
Antagligen bara för att jag hade en lång skön tevekväll i soffan under söndan.
Trots att jag är uppe i reklampauserna och grejar.
Det verkar som om jag är "dömd" till evig rörelse. Stagnation är den största
faran och jag mår sällsynt dåligt av att inte cirkulera.
Silade av årets örtoljor och vispade ihop några burkar med ringblommesalva.
Den blev smidig och fin.
Skördar mycket tomater nu,bondbönor och den första tefatspumpan.
Syr maskinsömmar på mitt lapptäcke. Fick ju sömma för hand först men det
blir för skört och ohållbart.
En mörk prick på mitt nyckelben ger cancernoja.

Nu har vi haft lite go semester,han å jag.Mycket sola bada och
igår en härlig cykeltur till Getterön och Stinas för att höra goda
vänner spela. Träffa Berit och Lars också.
Tyvär var det inte riktigt så stimmigt och stökigt som jag vill
ha det. Lite för mycket luft mellan människorna men lite dansade
vi så det var okej.
Vi cyklade till stan innan det var slut och gick in på Harrys men där
var det inte heller nåt vidare så vi tramsade och tog kort på oss
själva i baren innan vi stack hem.
Lagt in massa kort på face-book,nu på förmiddagen. Det är himla
kul och jag vet vad folk håller på med. Synd bara att de flesta av
mina närmaste vänner inte skaffar face-book.
Igår gick solen i kvadrat till min måne en aspekt som jag dessutom
har i grundhoroskopet.
Stor kris när jag skulle hitta kläder att ha på mej för kvällen.
Förtvivlan över alla korkade kläder jag köpt som passar en yngre
smalare person.
Den jag inte är.
Hade hela dan en känsla av förfrämligande. Dendär personen
som jag  tycks vara gillar jag helt enkelt inte. Detdär leendet,
detdär sättet att prata det kan väl inte vara jag?
Lite jobbigt faktiskt.
Semestrarna börjar ta slut för folk och för mej väntar ett gigantiskt
kroppsarbete med att styra upp kolonin som växt igen.
Det brukar ordna sig men det är lika tråkigt varje gång innan jag
satt igång. För då blir det kul. Man grips av arbetet,mödan är en bisak.
Drömde att jag simmade över ett riktigt riktigt djupt vatten och kunde
känna en skälvning.
Som en liten jordbävning.
Vadan vadan...?

varje gång jag böjer mej fram,men det är väl för jag inte lärt mej
blunda med näsborrarna när jag dyker.
Två härliga dagar ute på subbe,kanske blir det en sån dag imorgon
med vem vet.
Landskapet därute gör verkligen något med mej. Så fort vi cyklat
förbi den stimmiga kåsa-stranden och kusthotellet och tagit oss
upp för den steniga backen upp på den lilla platån där havet öppnar sig
rinner stressen av mej och lyckan kan börja sippra in.
Vägen ut är lite besvärlig,lite klättra och hoppa,bra skor är ett måste
men sen är man ute på det yttersta där horisonten är vidsträckt  och
synfältet ändras till vidvinkel.
Havet kaskadglittrar och vi klänger oss ut till de yttersta runda hällarna
där vattnet nästan slickar fötterna.
De som ligger där hälsar ofta vänligt och ingen är högljudd.
Vattenlandskapet är spännande och man simmar från platåer av
grönt mjukt sjögräs över vassa havstulpaner och så kommer man
ut över svindlande djupgrönt där blåmaneterna guppar långt inunder en.
Här blir jag riktigt lycklig och hur fånigt det än kan låta ursprunglig.
Ålder,kläder och utseendeattribut försvinner - jag är med havet.

Inte speciellt bakis idag.Drack isvatten efter klockan elva. Stod på
minimal golvyta och dansade tills svetten rann. Folk jag kände var
ute så det var riktigt riktigt trevligt. Bröt upp vid halv ett...men dumma
dumma älsklingen stannade kvar och slarvade till sent.
Tappade plånbok och fick oroa sig till döds halva dan tills en gudago
kille till tidningsbud ringde upp och hade hittat den.
Så var allt väl i världen igen men han lärde sig väl nåt av knipan.
Måste klippa gräs idag,skördar majskolvar och bondbönor.
Å så gott jag äter varje dag!
Och havet har läkt allt som behövde läkning.

Samband finns mellan hög iq och god hälsa,sa de på p 1 nyss. Precis
vad jag tänkt. Man vill få det till att det beror på att intelligenta människor
har lättare att ta till sej information om hälsa men jag tror inte det beror
på det. Jag tror att mycket mental aktivitet  stimulerar kroppen och att
vi lever längre  om vi är intelektuellt aktiva,nyfikna och intresserade.
Av vad spelar ingen större roll.
Själv är jag nog ganska ointelligent, och den delen av hjärnan som
utför matematiska beräkningar är totalt nedsläckt, men annars finns
det väl en hel del mental aktivitet därinne ändå. Lite förvirrade och
irrationella hjärnvindlingar möjligtvis,mer benägen för kontemplation
än aktiva ställningstagande. Mer benägenhet för analys än handling.

Nåväl,idag är det vardag med tvättstugetid kl 7 på morgonen och
lite städa å fixa.
Helgen i storstan gick perfekt på alla vis. Att låna bästa B´s och bästa
Lars fina lägenhet och garage på en av långgatorna var ju helt lyxigt.
Älsklingen bjöd på maten som vi åt på La Gondola,när vi blev panikhungriga
efter att ha vimlat omkring på avenyn och alla uteserveringarna var fulla.
Två reaklänningar från indiska blev det också.
Helena ställde glatt upp och höll mej sällskap medan älsklingen var på
U2 konserten. Vi drack öl på balkongen och gick sen ner till La assasino
för att hälsa på dottern som jobbade där så duktigt.
Det blev Kombar med live bluesmusik och ett stimmigt Jazzå.
Älsklingen kom med storm och älgakliv och extas i blicken och hade
haft en fantastisk upplevelse med sitt absoluta favvoband.
....och nästa dag...huvudvärk.
Jag hatar det.
Men hem kom vi lyckligt,fixade lägenheten fin efter oss och lyckades
backa ur garaget utan att förstöra fina HD´n eller hyvelbänken.
Slö eftermiddag och kväll sen.
Såg "Den svarta dhalian",Brian de Palmas version med perfekta
Scarlett Johansen. Fått för mej att den fått rätt dålig kritik men
jag tyckte att den var njutbar i varje stund med sin  nostalgiska
hårdkokta Dashell Hamettstämning.
Ett lika njutbart Poirot-avsnitt på 4+,de underbara miljöerna,
nästan samma tid.
Jag gillar nostalgi på teve men är helt utan nostalgiska känslor
vad det gäller det egna förflutna.