ullaunna

Potatisgratäng i ugnen , väntar på att Tord ska komma hem från
jobbet. Fått ett tråkigt sms om att växthusen var illa tilltygade av stormen
som dragit förbi . Jämrans elände!
Inte hinner vi fixa mycket heller förrän där blir mörkt, sen ska jag dessutom
iväg för att sitta barnvakt.

Visst var det otur att jag inte lyckades bli av med kolonin i höst som jag ville,
men å andra sidan behöver jag inte dra på mej nån ev ilska från en besviken
köpare.
Nu är det fortfarande mitt problem.
Såå trött på blåsten som alltid drog fram i en vindgata och ställde till det mer
eller mindre.

Här märkte vi inte mycket av stormen. Blåste och visslade i ventilerna men
en bred trädridå, en liten skog, skärmar av.
Var ute en stund på eftermiddan igår i trädgården för att få lite av det snabbt
avtagande ljuset och frisk luft i lungorna.
Grävde mer innehållet ur den slutna kompostbehållaren i det nygrävda grön-
sakslandet och i trädens toppar brusade det och sjöng .

Adventsljusen brinner här överallt och vi har nu trätt ett ljusnät över en
buske vid garageuppfarten som lyser välkomnande och skirt.

Jämna plågor. Koloniskor och jobbabyxor att dra över väntar i hallen,
skymningen är redan här och jag förbereder mej för den värsta synen.

Tarotkortet sex svärd dök upp i mitt senast upplägg och
det är ett riktigt vattuman- kort som jag trivs med och som tycks prägla
den tid som nu flyter fram.
Både stabiliserande och inspirerande. Mikrokosmos och makrokosmos länkas
samman , en övergångstid då man ändå kan behålla sitt lugn.
Neutralitet...objektivitet.

Det är upprörande för kroppen och själen att flytta.
Byta ort, byta närmiljö, förändra det  trygga, invanda.

Nu har jag ju lyckats skapa en hemmiljö som så mycket liknar
mitt gamla hem att jag nästan är lite besviken för det.
Hur revolutionerande var nu detta då?

Men jag är en människa som nog helst vill hålla mej till de små
revolutionerna nuförtiden.

Idag lyckades jag komma upp tidigt och packa mej ut på vägen
med min cykel i tid för ett yogapass. Länge sen sist.

Nu när jag väl känner vägen kan det bli lite småtrist även om årstids-
växlingen bjuder på stimulans. Om man märker att tankarna börjar
vandra i negativa ältande banor, är det ett utmärkt tillfälle att affirmera.

Mina affiramationer rör sej om de allra vanligaste önskningarna:
hälsa - pengar -lycka men ibland kommer viss fokusering på nåt speciellt
till en. Igår när jag cyklade vart det : Itakt, intakt som dök upp.
Att få vara i fas, i harmoni med vad som händer, delta men inte tappa
sej...

Dagarna är förskäckande korta, men löper lagom lugnt.
En vilofas efter allt flyttbärande och städande.
Efter att nästan bara har varit Torden å jag så är det nu skönt att träffa
en del folk, att njuta av att umgås, för det finns energi och tid över.

Och huset öppnar sina fina sidor. Det jag sett framför mej.
Sitter i sängen och syr i mitt röda varma omslutande rum, kan baka
och samtidigt låta mej roas av teven som jag ser in genom valvet.
Tvättar i egen tvättmaskin, äntligen, efter ett liv i allmänna tvättstugor
och släpande av tvättpåsar uppoch ner för trappor.

Och Han å jag har kanske hittat till en samboendebalans som nog ska
fungera.
Och ute lägger sej också naturen i vila och jag kan lite stillna och må väl.

Radio, min vän!
Älskar att som i morse sitta och sy på en låda som jag klär med
duvblå sammet och lyssna på  " Stil " och sen måla en köksstol nere
i tvättstugan och lyssna på forskarna som skapat ljuspartiklar i vaccum
i " vetenskapsradion ".
Har ju placerat ut radioar strategiskt överallt så jag kan höra överallt.

Gått ut på tomten och kastat kompost i behållaren som är placerad
i skogskanten vid gränsen. Skrapar försiktigt ner de ljusröda krylliga
kompostmaskarna som ligger på kanten.
- arbetssmitare!, ner med er och jobba! Gör jord! Här behövs jord ju!
Tar en liten promenad utanför häcken och plockar några maskrosblad,
hoppas att ingen katt eller hund har kissat på dem. Tittar på högen av
halvförmultnade kvistar och bös där jag funderat på att sätta ett par
squashplantor till våren.
Ser en hopknuten kastad skräppåse som jag tar med och slänger i vår
soptunna, fint ska det ju vara, även utanför häcken.
Detta villaliv som jag är helt ovan vid!

Men som jag nu efter den första krocken mellan mina drömmar och
ideal och verkligheten, nu kan börja uppskatta.

Lite ont i huvet idag efter gårdagens "kraftprov". Klädde mej i
min nya vindtäta dress för att cykla och träna i stan på kvällskvisten.
Lämna Tord en stund så han skulle få sitt utlopp , spela hårdrock på mycket
hög volym.

Kände mej mycket omotiverad till att träna, men kom ju igång
förra veckan och då måste jag hålla igång det för att slippa ifrån den
fasansfulla , nästan förlamande träningsvärk man får av bodypumpen
när musklerna blivit ovana.
Att cykla ut i kyla och mörker en och en halv mil kändes lite hotfullt,
men när jag fått på mej dressen och virat halsduken om och såg mej
i spegeln såg jag ut som en helt annan! En slags sportig typ! Liksom.
Och ute var det skönt.
Cykeln var nyservad och däcken hårdpumpade, och nu hade jag lärt
mej sätta på ljusena både bak och fram.
Cyklade med karlavagnen rakt framför mej som jag såg emellanåt
mellan alla jäkla bländande billjus.

En timmes slit med skivstången och på med alla kläder och ut igen.
Nu var mörkret väldigt mörkt. Ingen måne, men stjärnklart och svart
himmel. Ibland försvann vägen helt och man fick gissa sej fram, och
saktade jag in för mycket minskade ju ljuset från dynamolampan
också.
Men hem kom jag kvart i nio på kvällen, mådde utmärkt utom att  jag
som vanligt blir stel mellan " skuldervingarna".
Pumpen gör mej gott , men det är skrämmande att känna stelheten
i handgreppet och handlederna. Skrämmande att det kan bli svårt
att träna om det blir värre....

Så idag, en gråvädersdag med tidigt mörknande har jag tagit det rätt
lugnt.
Vitsen med att flytta ut från stan var delvis att kunna stanna kvar.
Behövde luft och ljus mitt på dagen och då gick jag ut i trädgården och
grävde i det uppgrävda trädgårdslandet.
Släpade fram säckarna med skit, vi flyttat med från kolonin. Fyra plast-
säckar komposterad gödsel.
Det förslog ju inte långt, men det är ju så man får börja skapa jord.
Misstänker att det är rätt lerig kompakt jord här, den kan nog gå bra att
odla i så småningom, men den behöver vändas och luftas och få mull-
ämnen i sej, så jag får väl gå in för att gräva ner allt möjligt.

Trädgårdsdrömmarna kommer nu när inomhusmiljön är fixad.
Pergoladrömmar, rabattstrukturer, former, gångar, växthus, sitthörnor.

Dagen går fort till kväll. Sytt lite, målat ett varv till på en köks-
stol som kommer från Tords mörka möbelemang och får några lager
vitt efter slipning. Lagat mat.
Kommer inte igång med att måla.

Radion som sällskap. En viss kamp mot tomhet och meningslöshetskänslor,
som lätt vi-som-inte-deltar upplever.
Vi-som-hittar-på-vår egen-mening.
Vi-som-står-utanför.

Men som jag ju vet de upplever också,innanför-människorna. För alla känner
vi nog utanför-känslor lite då och då. Utanför vissa sammanhang.
Jag är väl ändå innanför mitt eget sammanhang....tror jag...

I det lilla rummet med datorn. I det stora rummet borras
det och bilas, bullras och grejas för installering av kamin.

Två trevliga killar drog in här i morse och jag fick stå upp tidigt
för att vara presentabel. Man vet ju inte riktigt hur man ska bete sej
men här vart det raka puckar, för en tittade fram och undrade om det
gick att få kaffe. Så jag tinade kanelbullar från födelsedagen och så fikade
vi, och det var trevligt.
Ibland är jag mer social än jag tror. Går liksom omkring med en gammal
kvarsläpande identitet som blyg och tillbakadragen, och den personan är
inte riktigt korrekt längre.

Det har varit en alldeles harmonisk helg. Att sjunka ner i missmod
som jag gjorde i mitt sista inlägg, kan ibland ha en hälsosam effekt. Från
botten kan man bara gå upp.
Se det positiva!
Jag har det ju på många sätt bättre än jag "förtjänar".
Vi åkte till stan efter en lat långsam lördagmorron.
Behövde bägge se lite folk och rörelse. Tord träffar inte mycket folk på sitt
jobb så här års och jag hade stannat mycket i huset.
Så det blev fika på stans trängsta och varmaste och äldsta caféer och långt
varmt prat med govännen Jeantte.

Har liksom så stort behov nu av varma människor. Omtänksamma.
Lite skört som det är i omvälvningstider.
Att vi är rädda om varann - vi som har kvar varann.

Gick runt i affärer och kollade på kläder och drog en lättad suck när jag
inte tyckte nåt såg attraktivt ut.
Ända tills jag sprang på ett par skinnbrallor! ...för tusen spänn.
Inte blanka, utan just såna som kriminalinspektören Saga i den svensk/danska
produktionen " Bron", har och som är såå snygga.

Då blev jag sugen.

Såg reprisen av Babel med en hårklippt Knausgård. Räckte väl med
den stjärnstatus han redan uppnått, nu får han tona ner sej, tänker jag.
Men han gjorde ett avspänt och sympatiskt intryck.
Och så blev man avundsjuk på de där som skrivit en ungdomsbok som slagit
stort. " Cirkeln". Om unga tjejer och häxor, övernaturligheter och typiska
naturligheter.
Så attans lyckat och framgångsrikt.
Skulle inte ha något emot framgång - men som vanligt vill jag inte betala priset
för den. För naturligtvis kostar det!

Tydligen är det min arvedel.
Längtar efter Huset, längtar efter Landskapet.
Här bor jag nu, bekvämt, kompromissen, men det är inget hus jag kan
älska. Här finns inget vidsträckt landskap utanför.
Avskyr att på sidan där förmiddagssolen lyser in syns grannens hus torna upp
sej och pocka på uppmärksamhet.
På andra sidan som vetter mot ostördheten lyser solen inte in.

Onöjd.

Inte frisk heller. Ångestnätter, då hela mitt liv skärskådas på ett totalt
katastrofalt vis.

Så kommer den gamla drömmen om att något bara ska lyfta en ut ur
livet man lever här, och placera en någon helt annanstans.
Lämna Allt.

Man upplever Den Stora Omöjligheten.
Som vanligt.
För så skulle man ju inte kunna
...göra.

Just nu finns bara en tröst och det är den stora otympliga boken med
Lars  Lerins och Kerstin Högstrands brevväxling.
De delar med sej av sin säregna vänskap och just nu känner jag mej som
en udda tredje part i denna vänskap.

Har ett hus i mina tankar och ibland tänker jag att det är ett hus
från ett tidigare liv ....eller nåt.
Upplever ledstångens slitna lena rundning under min hand.
Upplever känslan av nostalgi och hemma.
Inte glädje, inte förnöjdhet, inte harmoni - just bara hjärtats hemkomst.
Och där är ett landskap, med trädlöshet och upptrampad stig genom gräs.
Där är ensamhet under himlen.
Längtar alltid efter människolösa landskap.

Så vad göra?

Leva vidare och sluta gnälla antar jag... gilla läget.
Kan ju inte lita på något som härstammar från mej.
Inte tankarna, inte känslorna, inte frustrationerna.
Kan inte heller lita på min längtan.

Så då kliver jag väl in i denhär kroppen och det här livet och bara fortsätter
då då,
ett tag till.

Andra muggen kaffe vid köksbordet. Tittar ut och ser hur
prästgården som är vår granne, alltmer framträder när träden avlövas.
Höfläkten är tyst och jag har varit ute till brevlådan och hämtat in Hallands
Nyheter.

I huset har jag nu nött in nya spår och blir mer och mer hemma, men
trädgården törs jag inte gå ut i.
Jo, klart jag gör, men det känns fortfarande obekvämt. Kanske kan vi böka runt
lite till helgen när Torden blir ledig.

Igår cyklade jag iväg till stan i den sena eftermiddagens avtagande gråljus.
Stilla och lugnt, ingen blåst och inget regn, så det går alldeles utmärkt.
Ville förtvivlat gärna träna, efter tre-fyra veckors avhållsamhet.
Skulle det gå lite tid till är jag rädd för att jag helt kunde glömma bort.
Och det var härligt. Att igen stå i en stor upplyst sal med många andra, till
dånande musik och avslöjande speglar.
Behöver det efter massor av ensamhet.
La på lite mindre vikt än vanligt för att inte helt ta ut mej. Så stel i leder och
händer, men....endorfinerna kom!

Satt och pustade sen, lyckades minnas pinkoden och sätta på den nya Iphonen
igen efter att ha stängt av.
Rätt så nödvändigt nu med fungerande mobil, så man inte blir stående ute på
landsbygden med en mil eller två att gå om man får punktering.

Men ljuset på cykeln lyckades jag inte få på så det blev mörkercykling igen!
Tackochlov cykelbana hela vägen.

Och det hade varit underbart om bara man inte hade mötande biltrafik
som bländar och förblindar.
Annars när det var stilla på vägen var det njutbart. Den mulna himlen som ett
ljust tak och asfaltvägen som en grå flod i mörkret.
Följe med en främmande kvinna en stund som lyste upp min väg en bit. Trevligt
främlingsamtal några minuter, som räckte lagom långt innan det skulle bli pinsamt, då
hon svängde in bakom en häck till en avtagsväg.
Hon var minsann utrustad som man skulle med belysning och reflexväst.
Inte svart kappa och svarta byxor och svarta stövlar som en ann. Tur att håret
är ljust och långt, får vara min räddningslykta tills vidare.

Återvände från tystnaden, luften och mörkret alldeles lycklig med dimdoft i håret
till Tord som kurade frusen framför brasan.
Tog en dusch ( ja , jag har börjat duscha!) och torkade håret framför brasan och
lät eldvärmen ta sig in, mjukna mina trötta knän.
Och Där! Där kom det: Det stora Välbehaget.

En kall och mörk novemberdag, post-kalas. Äter överbliven
tårta som smakar bättre dagen efter , som den alltid gör.
Men det var roligt att fira. Väckte Torden med paket, en doft
från Versace. Rätt egoistiskt för det blir ju gott för mej när jag snusar på
honom.
Vi bökade runt i hemmet sen, samarbetade för att få klart till
klockan tre då gäster skulle komma. Jag bakade t.om kanelbullar med mycket
smörig fyllning med hackade nötter, kanel och kardemumma.
Sen var trivseldoften för hemmet fixad.
Puffa kuddar, släta dukar, putsa speglar, sätta på nåt fint , nylonstrumpor och
kjol för min del. Evigheter sen. Målat naglarna.

Köket börjar kännas funktionellt. Mörkret får jag väl bota med massor
av belysning, men jag tog upp saken med Torden, att vi på sikt skulle tänka
på att byta altandörren till en glasdörr för att öka ljusinsläppet, just där det
behövs.

Tända många levande ljus och Tord eldade brasa nere i sin gillestuga.
Platsen han får råda och jag lovat att inte lägga mej i och tycka.
Det är svååårt. Men jag gör det. Låter honom....

Och det var trevligt och svärsonen som är så teknisk hjälpte oss fixa
med de nya Iphonarna. Nu kan jag facebooka och lyssna på radio.
Hela familjen uppdaterad. Alla har en ...ja va heter det ..? Smartphone?

Och det viktigaste av allt. Mitt barnbarn godkände huset.
Vi gick runt och tittade och hon såg att allt såg ju faktiskt ut som vanligt, som
hos mej, förut, i stort sett.
Och röda rummet med gästsängen godkändes, så nu kan vi snart få en liten
nattgäst.
Hon behärskar sin Iphone och hjälpte mej byta bakgrund, fotade mej snabbt
och la in min bild och mitt nummer på sin egen. och vice versa.

Otroligt. Dessa barn, så självklara i detta nya.

Och idag tog jag en försiktig cykeltur i samhället. Till återvinningscontainerna
med en massa kartong, plast och glas.
Köpte mjölk och mjöl, tunga saker jag inte vill frakta från stan.

Funderar på att cykla iväg och träna ikvällningen. Lämna lite space för Tord
att sätta sina högtalare i svängning kanske.
Eller bara få njuta huset i ensamhet.

Jag bebor vårt hus, stannar. På en plats.

En väldigt strävsam tid är till ända. Förseningar, tekniska och mekaniska
krångel, sjukdom och utmattning, men nu är jag här.

Facebook är här, bloggen är här, kanalerna installerade...om än med lite
krångel emellanåt. Den fasta telefonen väntar jag ännu på, men nån slags
dosa är på väg. ( vi hade hamnat mellan stolar, sa dom när  Tord ringde)

Lägenheten är urstädad, besiktigad och godkänd, nycklarna är inlämnade.
Ajö till dessa slitna men ljusa rum ( ljuset kan jag sakna), ajö till doften
av gammal askkopp när man kom in genom porten, ajö till grannarnas
alla livsljud.

En dag funkade inte internet och inte min nya Iphone. Gick i huset och
packade upp och fixade. Men det ordnade sej.
Igår stannade jag också, spikar hejvilt i väggarna och gör till mitt.
...oj , jag menar vårt.
Men igår kände jag: Nu har jag vant mej vid att bo ihop.
Vi har vant oss vid att gå lite vid sidan av varann, nån symbios kommer
det inte att bli tal om. Beroende som vi är av eget space, både praktiskt
och mentalt.

Igår på teve ett underbart guldkantat samtal på Babel mellan Stig Larsson
och Horace Engdhal. Två så olika individer, med olika bakgrund, med olika
verksamhetsfält inom litteraturen, men tydligen ändå vänner sen lång tid.

Och den stora boken full av akvareller, brev och collage av Lars Lerin och
Kerstin Högstrand " Tröstpriser och sidovinster". Lars har brutit upp från
ett förhållande och kämpar mot alkoholmissbruk, och Kerstin har " gått in
i väggen" så det smällt om det. Dessa vänner sänder brev emellan sej, små
bilder och rapporter och deras ord tröstar mej och stärker.


Och idag ljusnar det bestämt. Längtar efter de vida himlarna, så det
får bli en cykeltur tur-retur till stan. Hoppas jag inte ska bli för trött av det
eller få känningar av blåskatarren, som annars tyckts klinga av, äntligen.

Drar jag nu så kan jag komma hem till huset till " Spanarna" och laga
mat.

Och till helgen fyller min långa älskling år, så det får bli tårtbak
och gäster.
Nu känns det trevligt att ta emot folk när saker är på plats, och jag själv
också någorlunda är på plats.