ullaunna

Idag-idag-idag :
Riktigt glad!
Kanske ordnar sig Allt Till Det Allra Bästa!

Sa hon som avskyr att behöva hålla på - med annat än att
ha fingrarna i jorden, eskapism eller färgfrossa.

Igår ordna nytt ID-kort hos polisen och prata med den eventuella
syskonsjäl som vill ha min kolonilott.
Jag som samlar på likheter blir bubblig av skratt när likheterna hos
min efterträderska hopar sig.
Naturligtvis måste det finnas en människa där av den sorten, annars
blir det obalans i universum, antar jag!

Avslutade Anna-Karin Palms härliga roman, Snöängel. En stockholms-
skildring och från tiden starx innan Palme mördades.
Men ingen politisk thriller, han finns där som en viktig person för tiden, för
det som förlorades. Men boken är poetisk och gåtfull och där finns
kopplingar till Gustav den tredjes tid, tidsresor, en överklok och prekognitiv
hund, Carl Jonas Almqvist, som jag inte läst men får lust att läsa...
ja en vacker och rik roman  på många sätt.

Fastnade för detta lilla samtal med en filosofisk korvförsäljare :
" Det handlar om omsorg, tänker jag, att var man än är, vad man än gör,
så ska man göra det med omsorg. Det finns så mycket slarv här i världen,
och jag tror att slarv är ett slags ondska. En banal, men därför inte
oskyldig ondska. Om man handskas omsorgsfullt med det man har för
händer så gör man världen lite bättre."
Hedvig, bokens mystiska hjältinna undrar då om det är omsorgen just
som är det viktiga. Att det inte spelar nån roll vad man gör bara man gör
det på rätt sätt....
" Men hur ska man veta om man är på rätt plats eller inte? säger Hedvig
bekymrat.
" Varje plats som fylls med omsorg är rätt plats, " säger korvmannen.

Idag är jag Här och fyller upp huset med omsorg. Tänkt ge mej ut
och plantera men det regnar. Går snart ut ändå för regn ska ju inte
behöva vara ett hinder, men det gav mej en respit inomhus till att
baka bröd , plantera om ett par pelargoniesticklingar och så majs.
Få till en potatisgratäng och samla ihop gamla tidningar och skräp.

Igår firade jag mitt lyckliga besök hos polisen med att besöka en
plantskola och köpa en vit ros som kunde tåla en skuggplats och en
lysande vit riddarsporre.
Och en mörkröd pelargon för extrapris!

Sitter här i en kall aprilförmiddag och laddar upp foton. Väntar
på besök, en tjeja som är intresserad av min kolonilott.
Jag hoppas hoppas!

Hon kan vara den rätt, tycks ha en fin inställning och har en liten
dotter. Då kanske hon även kan ärva det " hemliga landet" som ligger en bit
ifrån lotten, där jag och mitt barnbarn går ner till på våren när vitsipporna
blommar, en liten bäck med branta slänter där vi kliver och klättrar omkring,
drar oss upp med hjälp av slygrenar som klänghjälp.
Där tiden försvinner för det hemliga landet har en sällsam atmosfär av
tidlöshet och kontemplation...

Ska visa henne bilder på datorn av kolonin i sin vackraste blomning
för just nu ser den ju inte så rolig ut.

Lite snö låg faktiskt i Nya Trädgården här. Penséerna frös i sina krukor men
reser på sej. Två små romansalladsplantor jag satte ut under konjakskupornas
beskydd ute på friland lär ha överlevt.

Igårkväll krattade jag i skymningen. Allt Väl På Jorden.
Min lugna lycka. Land efter land står färdigt.
I almenackan har jag ringat in Kristihimmel-helgen. Skrivit:
" Allt färdigt ?"

En deadline.....då vill jag att Torden byggt pergolan och dammen
och gjort en liten grusgård till trädgårdsmöblerna.
Resten är mitt jobb - som jag gärna stretar på med.
Dag efter dag, så som jag vill leva.

Men helgen tillhörde bröllop och vistelse i en helt annan miljö.
Örgryte lilla vackra kyrka med bröllopslöften inför en varmt leende kvinnlig
präst, finkläderna på,  släkt och närmaste vänner , ett så lagom format.
Champagneskål och middag på Långedrags värdshus med allt som tillhör,
lite tårar och skratt, sång , vita linnedukar och kristallkronor.
En sol som sjönk i ett kallt men glittrande bohusländskt hav.

Och hotellnatt i god lyxig säng med sällskaplig frukost i sol.
Huvudvärk så klart, men rätt okej för en ann som knappt törs lukta på
ett glas utan att bli bakis.
Och hemfärd och vinkande till bröllopsparet som snart far till Sri Lanka på
bröllopsresa.

Men sen så skönt att komma hem. Att efter en vilodag fortsätta projekten.
Att få stanna i det lilla. Läsa boken Anna Karin Palms Snöängel.
Titta teve. Allt det vanliga vardagliga jag uppskattar så.

Såååå trött.

Kanske bra efter en massa slit.
Ett milt regnande hela dagen så som vädret kan växla efter
att fullmånen kulminerat.
Så glad över att de nysatta perennerna får en massa vatten och att
den nyuppgrävda rabatten sätter sej.
Sått luktärter, solrosor och bondbönor och dendär stora fantastiska
praktvallmon med de pyttesmå fröna.
Jord i hela köket, städ och brödbak.
Sen ner under filten med den goa boken.
Börjar såhär:

" Så hade då det hänt, det som Harry nu i efterhand förstod
att han hade gått och fasat för. På sätt och vis var det nästan
en lättnad att veta att det värsta var över, att han inte behövde låtsas
längre. Kanske kunde han nu sluta uppföra sig som om det här var en
vanlig stad, som om det här var normala människor. Harry drog ett
djupt andetag och insåg att döden luktar avlopp, fuktig jord och
slitstark plast."
Ond Skörd av Sharon J Bolton.

Torden hade lite mer energi, åkte och slog nåra bollar (golf) och sågade
lite på den blivande pergolan, men sen var det mysbyxorna och elda brasa.
Narniafilmen på femman med bioljud.
Ååå vad vi är svaga för sagofilmer.
Och godis åkte fram.
Det som påskkäringarna skulle ha, de eventuella.
Två kom ju faktiskt och de fick varsin näve i sina korgar.
Jag frågade: Är det godis ni ska ha och fick ett ett stenansikte av
beslutsamhet som blickade upp mot mej: Vi ska ha godis.
De förtjänade inte mer, de näriga små.

Igår var American Horror Story, och ajaj så go den är.
Jessica Langes galna sneda ögon, nu övermogen sydstatsdam med
udda framtoning bakom permanenten. Wow, säjer jag bara.

Trädgården får vänta idag , lämnar den för att översköljas av
väta och fågelsång.

Hej va det går....
förrgår - jättebra dag, massa trädgårdsjobb i duggegn och rusk.
Världens välbehag till kvällen efter dusch och tänd brasa, goa teve-
program, filmen Snabba Cash som verkligen fick en att uppskatta
sitt lugna laglydiga liv.
Gårdagen eländes elände, gamla sorger blommade upp, gråt å tanda-
gnisslan, lessna somnade vi på påskaftonen.
Nyuppståndna iallafall, hopaläkta, uppstigna, långsamt lät vi frosten
smälta och värmen kom hoppfull tillbaka i den kalla frostbitna förmiddagen.

Ja så kan man ha det...

Växthusbygge idag.
Hans mamma kom och stod bi, de tänker likadant och har satt ihop
ett antal växthus i sina dagar, medans jag ärligt talat är rätt korkad
vad det gäller konstruktioner, så jag fortsatte mitt intressanta arbete
att sitta på knä och skaka torvor fria från jord.
Grannar sprang förbi så det blev bra tillfällen till gottprat.

Kaffe fixar jag och sen fortsätter de, fåglarna sjunger alltmer medans
solen börjar dala. Hans mamma far hem i lilla bilen men han bara fort-
sätter tills det är helt klart.
Jag låter heta duschen mjuka upp mitt stela axelparti och kokar havre-
grynsgröt för en gångs skull.
Allt väl på jorden igen.
Börjar på en bok som börjar lovande med ett citat av Nietzsche :
" Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett
vidunder, och när du länge blickar ner i en avgrund, blickar också
avgrunden in i dig."

Ett citat som tilltalar min gotisk/romantiska/ångest/Bergman-
personlighet.

Vilsamt och underbart att bara stanna hemma idag, vinden
blåser som vanligt och det är en kall vind. Antar att det vänder vid
fullmånen på påskafton.
Aprilhimmel och björkar i mitt synfält utanför fönstret. Planterat lite
och bär ut plantorna från österfönstret i takt med att baksidan värms
upp. Tvättar en maskin mörktvätt och plockar mat ur frysen som ska
tinas och fixas, lite sillfilé, en del bär som kan bli saft och bärsås och
nässlor. Kan ju snart koka soppa på färska nässlor nu. Ska pimpa
dagens soppa med färska kriskålblad som växer i häcken.

Kirskålen, ett gissel som jag aldrig lär bli av med fast jag flyttat.
Hoppas iallafall på att kunna odla kål utan klumprotssjuka.

Att ta det lugnt emellan varven så viktigt. Igår cyklade
jag ju framåtillbaks för att träna, tog det rätt lugnt efter det, men
jobbade med grästorvorna i kvällningen.
Av allt cyklande så är det ändå axeln som gör mest ont (!)

Det är ju inte nog att gräva upp och vända hela gräsmattan,
för när torvorna torkat till ska de ju skakas rena från jord och på
något sätt komposteras utan att det börjar gro gräs igen.
Efter detta kan jag kratta till det nu rätt så stora grönsakslandet
och slänga på hönsgödsel.
Vänta ett par veckor och sen hoppas jag kunna så!

Men inte hönsgödsla där morötter och potatis ska växa.Då blir det
mest bladtillväxt.

Två fina gurkplantor har jag och tre fina squash som faktiskt ser
ut att kunna blomma tidigt.
Tomatplantorna är rätt ynkliga. Paprikorna lovande.
Varje kväll bär jag in nästan alla plantor igen och täcker resten med
fiberduk, t.om penséerna har jag tagit in nåra kalla nätter.

Tänker på människor som inte längre finns i mitt liv... lite
sådär som man gör. En del som jag inte vill ha där för de inte hade
den ömsinthet och känslighet jag uppskattar.
Små gester som saknats.
En allt ökande krasshet, som jag ser på många håll.
Som finns hos mej naturligtvis, men som jag vill motarbeta.
Att för kanske första gången på allvar i livet välja bort relaterandet.
Det eviga relaterandet.
Vill stå fri för en gångs skull.

Torden å jag relaterar ju såklart, så inte är jag ensam inte, men
jag vill också släppa idén om att han ska " förstå" mej eller att vi ska
dela allt.
Vi fungerar , vi vill ha harmoni.
Igår hade vi varit ihop i 13 år och jag fick blommor.
Men jag vill stå fri i mitt inre, och kanske är det en typisk vattumansk
strävan...
Mitt huvud känns klarare och mitt hjärta lättare när jag släpper.
Men långt långt är det kvar.

Jo det är vi. Hektiskt och slitigt igen. Torden-min jobbade
över två timmar, bla med att gräva sej meterdjupt ner i jorden för att
laga bevattning, efter det direkt hem till sin lilla mamma och hjälpa henne
med en cykelpunktering och byta till sommardäck på bilen.
Själv äntrade jag min cykel tidigt för det såg ut att bli en fri och vind-
stilla dag.
Inte blev det det såklart...

Men jag njöt av den vackra lantliga vägen och kom ju fram till slut
efter nästan två mil.
Bara att sätta igång. Rensa och fortsätta elda, och här kommer ju vind
till pass.
Bevakade elden och drack termoskaffet, åt hårdkokta kalla ägg och
det hembakta med hushållsost och kaviar.
Lågorna kastade sej mot staketet och allt bös därutanför på ängen
men jag lyckades förhindra en ödeläggande präriebrand.
När bara ett par långa murkna och fuktiga brädor vägrade att brinna upp
utan bara stod givakt rätt upp i tunnan och långsamt kolade, fick jag
klättra över taggtrådsstängslet till ängen och kratta ihop torrt skräp
och mata elden med.
Hur jag än vände mej från rökriktningen jagade den ifatt mej så innan allt
var klart hade jag väl andats in ett par år som storrökare.

Ägnade de sista timmarna åt fridfull krattning, plockade hem en påse
med groende vitlök och ett par delade perenner och så var det dags att
-nu vacklande av trötthet, haltande hoppa på cykeln.

Tack-gode-gud för medvinden hem!
Gödsellukt, ensilagedoft i vinden, traktorer som plöjde med måsar till följe
och lärkdrillar förgyllde.

Rödögd och med håret hoptrasslat som ett skatbo kollapsade jag
efter maten, frusen och vindpinad.

Jag vet att jag skriver mycket om teve. Och det är vad man orkar
när man varit ute hela dan och kroppen gör ont på mångahanda ställen.
Det är den perfekta avkopplingen när man är för trött för att prata eller
hålla i en bok.
Känns inte själsdödande, mera som kroppräddare.

Vid åtta trillade älsklingen in och efter tio var vi i säng. Vid halv tolv
vaknade jag av ett slags oljud. Tassade runt i huset och försökte fatta vad
det var. Luftvärmepumpen som dånade mot kollaps?
Var tvungen att väcka den tungt sovande och vi travade ner i källaren men
där var det tyst.
Öppnade ytterdörren - och där var det!
Grannarna dammsög bilen i sitt garage.
Utmattade kröp vi ner under varma täcket.....