ullaunna

Nästan hela dan på kolonin ändå tills jag är så hungrig och trött
att jag inte längre kan tänka klart. Kan ändå inte sluta kratta,
drabbas av "krattrans". Koltrasten sitter uppe i grannens höga
fläder och sjunger så man kan dö.
Fågelsången gör något med oss människor. Jag känner att
mina öron rensas, att hjärnan renas och svalkas.
Mina land ligger fina och mulliga,gödseln halvförmultnad,
den svarta kompostjorden toppar, den är full av kvistar och
halvt nedbrutet material som jag krattar ut mot sidorna sen när
plantorna ska ut.
Lite prat om sork med grannarna på eftermiddan, annars var jag
ensam hela förmiddan på området, lite kallt och mulet då, eldade
lite,rev ner lite gammal humle som klär in min stuga,blandar sig
och slingrar sej tillsammans med en bokharabinda. På sommaren
ser stugan ut som ett hobbithus,mer eller mindre.
Grönkålen står fortfarande grön och fin, plockar med mej hem,
fräser ihop i olja med min egna vitlök och slänger i kikärtorna
jag kokade i morse. Spartanskt men nyttigt antar jag.
Ansiktet blossigt av vind och sol,frusen och smutsig, nu ska
jag bada.

Såg igårkväll, men inte från början. En lång helt fantastisk dokumentär
från den amerikanska södern. En kille med svarta buskiga ögonbryn
och stetsonhatt åker runt i en gammal amerikanare (fråga inte vilken)
och pratar med jesusgalna hillybillys ,tandlösa servitriser och banjo-
spelande gubbar.
Landskapen han åker genom, musiken... jag blev helt tagen...
På ett vanligt skitet långtradarfik satt folk och diskuterade helvetet,
alltså helt konkret trodde dom på att syndare får brinna i evigheter
i ett alldeles verkligt helvete.
Men grejen var att det var den vackraste film jag sett på evigheter.
En tjej  i ett ödsligt landskap med  lite vårlik fågelsång, sitter på
bakluckan av bilen och spelar såg medan nåra figurer står en
bit ifrån och tittar på. Hon berättar om en begravning där hennes
mamma börjat skratta helt hejdlöst.
Filmen är full av berättelser och musik, ansikten och öden,röster
som träffar mej i hjärtat där jag satt i min tevesoffa.
Jag reser så gott som aldrig men jag fick en intensiv längtan
efter en road-trip i just de trakterna.
Se filmen! Repris på lördag! Håll utkik!

Hoppar min vanliga måndagsträning,ska sätta fänkålsfrön här inne,flytta alla plantorna
ut från köksfönstret med morgonljus till balkongen med eftermiddagssol. Ringa nåra
samtal och sen göra kaffe och mackor och cykla till kolonin. Hämta lilla A i eftermiddag.
Dan går så fort när man flyttat fram klockan.
Satt uppe sent igår för att se Casino Rojal med Daniel Craigh. Fascinerad av hans
utmejslade snorränna och ljusa ögonfransar. Mads Mickelsen var jäkligt bra som skurk.
Där är ett annat fascinerande utseende,kanske mer övertygande som grym än som
läkare i u-land som i "Efter bröllopet".
Mycket irriterad annars över fredags och lördagstablåerna.Varför Måste jag som gärna
ser på teve mellan åtta och tio titta på familjeunderhållning och tävlingar! Varför kan inte
nån jäkla kanal visa en film eller nåt seriöst. Inget gör mej så deprimerad som glättiga,
glada underhållningsprogram och skrikiga tävlingar!
Lånade "Marley och jag" men den gick inte att se. Inte ens Owen Wilson,som ju är söt
som socker. Det enda jag fattade intresse för var att deras köksinredning hade den
turkosa färg jag målat på Lilla A `s möbel. Lackat den två gånger nu så fint och ska
ge den en tredje dos klart starkt båtlack och sen är den klar.
Nu ska jag upp och kratta,skatorna bygger bo i oxelträdet utanför mitt fönster.

Försöker placera mig själv på bloggkartan.

Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/26321/varberg">Varberg</a> på <a href="http://bloggkartan.se">bloggkartan.se</a>!

för jag gräver ut komposten och serverar den feta ringlande röda kompost-
maskar. Den är nästan inte rädd alls och jag får nästan akta så jag inte
hugger honom med spaden. Inbillar mej att det är samma som förra året
som kunde sätta sej en halvmeter ifrån och brista ut i sin vackra sång och
som hoppar framför mej i gångarna och tittar på mej med sitt klara svarta
fågelöga med huvet på sne.
Kallt idag också, isvind och sol.
Stannade till och pratade med svärsonen på vägen till Willys. Han gräver igen
garageinfarten och hade fått ett lass grus på morgonen. Nu blir trädgården
mer tillgänglig och inte så avhuggen. Plattor ska läggas men till min glädje
tycks de vilja ha en "gammaldags" trädgård med mångfald av perenner,
smultron och kryddväxter. Ingen stenträdgård som är så himla modernt nu.
Drömmen om den underhållsfria trädgården.  En utopi.
Gruppen träffades hemma hos mej i tisdags men jag känner mej mest
besviken. På mej själv för jag inte fungerar. Gått in i ett inåtvänt skede och
känner mycket lite behov av att prata.
Flera planeter går i fiskarna nu, och jag känner  det som om min uppmärksamhet
vistas nånannanstans. Trasslar in mej i resonemang men har inte energin att
ta mej ur dem utan stannar på halva vägen. Oavslutade meningar, frånvaro.
Inget behov av att kommunicera.
Läser Carl Johan De Geer och Bodil Malmsten. De känns nära just nu och det
är de jag umgås med.
Nu har jag käkat bulgur med broccoli,purjo och vitlök. Lite grisskär i ansiktet
av utevistelse, ska  cykla och hämta lilla A. Gömt  möbeln jag målat på de
senaste dagarna för den ska hon få på sin födelsedag. Turkos och guld.
Mumma för ögonen, prickar av guld med glitter på svarvade ben!

" Ingenting är så nyttigt som trädgårdar, om man vill lära sig konsten
att underkasta sig utan att förlora sin själ"
Citat Suzanne Brögger
Iväg och träna kl 9, step och core. Foten bråkar men jag nonchalerar den
så gott det går. Har inte märkt att den direkt påverkas varken från eller till,
vad jag gör eller inte gör. Den har växt en halv skostorlek senaste året,
kan det vara det?
Pratade efteråt med J och vi slog följe uppåt stan. Ska hon gå in i relation,
eller inte? Är hon förälskad eller inte? Och om att gå in för att ändra sina
mentala mönster, att det går. Att växa som vuxen, att livet alltid innehåller
tillväxt-processer.
Hungrig hem, fixa kaffe på termos och mackor medan jag äter frukt och
nötter. Upp till kolonin där jag sitter vid väggen av växthuset älsklingen byggde,
där solen är varm och yra humlor förvirrat surrar  omkring.
Jobbar till eftermiddan och  det gäller att inte baxna inför tanken på allt slit
man har framför sig. Bryter alla torra kvistar på perenner,eldar lite, krattar lite.
Det kan se ut som ett icke-rationellt sätt att jobba på men det följer sin egen
metodik.Att spara kroppen genom att hela tiden skifta ställning och inte göra
samma hela tiden tills det är klart.
Detdär funkar väl knappast i arbetslivet. Bara släppa ifrån sig och byta station.
Lämna bandet,släppa maskinen,verktyget,patienten,klienten,bildskärmen.
Resa sig upp i klassrummet,möteslokalen eller verkstan och gå ut en runda.

Kollogrannarna dyker upp en efter en och det pratas lite krämpor. Onda ryggar,
vattengympa,operationer,fåglarna sjunger,musen i växthuset  käkar upp betet
utan att fällan slår igen. Det är livet.

Så är man lite vår-manisk igen då och sliter med kroppen,känner energin
svirra runt i blodomloppet ,tur tur TUR att man lever, att man har det man
har.
Fortsatt röja balkong (jo det tar faktiskt tid) Trångt. Man flyttar byttor, baljor,
krukor,urnor,gamla trasmattor hit och dit,alldeles för mycket möbler på en sån
liten plats. Den stora mjölksyrningskrukan av stengods väger multum.
Tippa ur de sista  luktande resterna och bära in i badrum och diska ur.
Alla gamla pelargonierester    med torr jord bäras ner från tredje våning
för att köras till kolonins   kompost.
Jag lever ett trettiotals-liv i en  lägenhet. Vill ha grovkök,skafferi och mat-
källare!
Yoga i förmiddags. Andningen genomströmmar salen,den ljudande "ujaji-andningen"
Eller hur det stavas. Vi står länge i balansövningarna,tills svetten bryter ut och
benet skakar. I  "plogen" noga att se inåt naveln inte röra nacken sidledes.
Magen trycks ihop och veckar sig över mitt synfält. Va mycket mage det blir!
Hem till älsklingen som fått sova ut och fixat kaffe till min hemkomst.
Vi åker till kollo för han ska sätta dit i ränna på växthuset för regnvattnet.
Mirre ringer från stockholm, firat sitt avslut med att tappa mobilen i ett glas öl.
Köpt ny.
Gör soppa på egna grönsaker, selleri,morot,potatis lök och vitlök. Enda icke-
eget-odlade är ingefära och buljongtärningen. Kul att kunna äta eget så sent
alldeles inpå nästa odlingssäsong.
De tidigaste fröerna spirar. Köpte ett helt brätte pense'er på torget igår för nittio spänn.
Satt i vackra urnor,kuddar i korgstorlarna och spetsdukar gör det fint på den
nystädade balkongen.
Syr lite på eftermiddan. Hade etta i syslöjd och det märks. Mitt senaste
projekt är att sy ihop toppar som brukar bli för korta att nå ner över magen med
en kjol. Simsalabim en klänning som kanske inte är det snyggaste jag sett
men användbar om man inte tittar för noga.
Hyran ska upp tre procent, funderar på att plocka de ölburkar jag ser på vägen
ner till yogan på söndagsmorgonen. Nja...
Sluta köpa på loppis...men det är så kul.
Men det är lugnt, det klarar sig.Mitt gnetiga jag,det småländska fars-arvet kanske
trivs på nåt sätt när det blir lite stenar på åkern. Vad vet väl jag om nöd på allvar!
Rena lyxlivet  har jag på många sätt.!
Ikväll sista Miaochklara sen parlamentet på fyran och lite flippat nip-tuc efter det.
En sak jag är riktigt riktigt bra på det är teve! Och en riktig överdängare på fjärr-
kontroll.
Uranus intar konflikt-aspekt till saturnus. Revoltören mot den gamle eremiten.
Uppror mot inrotade livsmönster. Störningar,nervositet,uppbrott,utbrott...?
Nja,hitintills är det väl mest som vanligt.

efter att jag tränat som en dåre. Jo energin verkar vara tillbaka.
Balkongröj. Igår kom bästa M och vi satt i dörröppningen för att
låta solen värma våra bleka anleten. Balanserade våra kaffemuggar
i knät bland allt balkongbröt.
Så idag började jag röja där. Bland krukor,baljor och de stora frigolitlådor
fyllda med sand där jag förvarar morötter och selleri.
Jag bor i ett väldigt komplicerat hem.Mycket av det mesta.
Slängde nåra ruttna lökar och putsade köksfönstret. Flyttar om och
grejar för att göra plats för alla plantor som snart ska fylla allt utrymme
framför fönstern.
Mirre ringde igår och hade slutat sitt jobb. Hade blivit så himla avtackad,
jobbakompisarna hade skramlat till fint vin och hon hade fått ett väldigt
bra skriftligt vitsord. Snart åker hon ner till västkusten igen.
Läste ut boken om Millan för lilla A medans föräldrarna var på föräldramöte
igår. Hann se Antony på Hype när hon somnat.
Jag  liknar honom,känner igen mina drag,fast han är mulligare och har
svart hår. Min lille bror.

Ja det är vardag och jag kan njuta av den igen.  Efter några dagars påminnelse om hur en depression
känns,kan jag åter dra djupa andetag och känna att jag bottnar och förankrar mej igen.
Har jag tur blev det bara dessa få dagar och att livet tar tag och lyfter. Depression som varar i
månader är hemskt och fruktansvärt. Förr kunde jag ha mina värsta depperioder mitt i sommaren
och  kontrasten till omvärlden då så mycket värre.
Egendomligt nog mår jag ofta som bäst när det är som mörkast i november-december.
Då är jag så lycklig att jag kan sprängas. Sommaren har jag med mycket möda lärt mej.
Hur man bär sig åt, hur man hanterar den. Jag njuter men rent lycklig känner jag mej inte
riktigt.
För andra gången denna veckan stannar ambulansen här utanför huset. Månaden är
skoningslös mot de gamla.
Igår kalkade jag och tog min första kaffe vid växthuset i solen. Sått rädisor och spenat
i plastväxthuset men rädd för att mössen käkar upp fröna och de späda plantorna om
de kommer upp. Köpt en traditionell musfälla för femton kronor,den får jag väl ladda
med en munsbit. Blivit lite mer hårdhudad med odlandet. Hugger glatt huvet av de
många sniglarna, jag måste ju. Freda mina grönsaker.
Får tillbaka mina tavlor idag,naturligtvis blev dom inte antagna, hade inte trott nåt annat.
Bara hoppats lite lite.
Hörde om en Erik Modig som skulle ge unga konstnärer en chans att ställa ut i lokaler
som tillfälligt stod lediga. Pop up art, kallade han det. Och att det var svårt att komma in
i den etablerade konst-och gallerivärlden.
Artikel om en utställning på Göteborgs konstmuseeum om "Folkets konst". Den vill jag se!
Amatörkonst,outsiderkonst,folklig konst eller särlingskonst, av folk som är självlärda  och
som inte har med marknaden att göra.
Tröstande.
Man kan få tröst när man ber om det.

Dottern har hämtat lilla A och kvällen är äntligen här.
Så tråkigt att va så himla trött som jag varit idag.Borde cyklat till kolonin och
kalkat idag men det blåste så kallt. Tog en kaffe med vänner på stan istället,
biblioteket och  sen blåste jag hem i medvinden.
Ville bara vara hemma och läsa. Inte göra. Men då mår jag dåligt av att inget
blir gjort. En liten vårdepp?
Läste ut Pia degermarks självbiografi. Hon som sjutton år gammal fick huvudrollen
i Bo Widebergs " Elvira Madigan".
Minns att min mamma och jag var och såg den på bio och den slutade så vackert
med att hon fångade en fjäril och att man inte behövde se löjtnanten Sparre skjuta
ihjäl henne och sen sej själv.
Iallafall minns jag henne från alla veckotidningar sen, först överklassidyllen men
sen på senare åren var det bedrägerianklagelser,droger och  kriminellt umgänge.
Boken var dåligt skriven och mycket anar man mellan rader av sånt som aldrig
skrivs ut, men fascinerande  att läsa ändå.
Biografier och memoarer är fängslande och det lämnar alltid en känsla av förundran.
Så olika liv och öden kan bli!
Och att mitt i det som ser ut som framgång och högsta lyckan kan dölja sig en misär.
Som när Pia Degermark  åker ner till Cannes för att ta emot guldpalmen och i själva
verket är svårt sjuk i anorexi.
Nu vill jag bara bada och sjunka ner framför teven. Så tråkig!

har det blivit. Bästa Lars som ser galen ut på bilden i inlägget nedan fyllde år och älsklingen och jag
åkte upp till göteborg för att gratta. Men att köra bil i Göteborg innebär nästan alltid att man
måste bryta någon trafikregel för att inte hamna helt åt helskotta fel! Svårt.
Så trevligt i bästa B´s och Lars fina lägenhet. Äntligen hade de fått igenom balkong-
bygget, så nu kan de äta frukost där i vår.
Lite mat och lite vin,nån öl och lite Baileys till kaffet - och nog sjutton gjorde den mycket
måttliga konsumtionen ändå att jag fick huvudvärk nästa dag.
Men  vi åkte ner till stan för att köpa kalk,plantejord utan konstgödsel i och torvmull, körde
det till kolonin och sen till stan för lite lördagsfika med vänner.
Gallerians fik ombyggt. Bättre!
Lördagskvällens kalas var till dotter och svärsonen.Huset de köpte tidigt i somras är en
sån lyckträff! Byggt 1938,mycket fönster,källare och äppelträd i trädgården. Och jag
cyklar dit på åtta minuter,det är det bästa.
Huset var fullt av folk som pratade i mun på varann,åt gott och drack vin,barnen lekte i
en stor stojande hord.I varierande storlek sprattlade dom omkring på vardagsrumsmattan
och ljudnivån var avsevärd.
Om det beror på husets atmosfär eller alla som var där - det blir väldigt livligt och pratsamt.
kanske att alla närvarande alla älskar att prata.
Jag är uppriktigt lycklig över att lilla A får växa upp i den atmosfären!
Kväll efter en mycket sällskaplig helg. Bästa V var här och hjälpte mej med datorn,
ack vad mina kunskaper är bristfälliga!
Nu ska det dröja innan det blir fest, för det tar på krafterna.


Jag har placerat min blogg i Varberg på bloggkartan.se!

frukost nummer två och ett gott träningspass skulle jag väl ha lite inspiration till att skriva.
Snöfall har varit och nu snösmältning,en vecka nått sitt slut och jag summerar den med
att den varit riktigt social.
Men inte har jag fått gjort särskilt mycket inte.
En dag besök från "utflyttarna", två som flyttat från stan ut  på landet. Åt varsitt håll
i olika riktning men bägge hade skaffat husdjur och ovetandes om varann kallat husdjuret för
Moses. En katt, en hund.
Fick iväg nåra tavlor som ska bedömas av en jury för att komma med på en vårsalong i Halmstad.
Jag har inga förhoppningar alls för jag målar inte så som man "ska".
Sen är jag väl inte duktig nog heller förstås, men jag  är lite emot detdär etablerade måleriet
som man får lära sig i konstskolor. Själv tycker jag oftast sån konst är skittråkig att titta på.
Men vad vet väl jag.
Och bästa M och bästa A har varit här och barn har myllrat omkring lite grann så det känns
att man iallafall har en plats i universum.
Skickar fortfarande in dikter till poeter.se,gamla saker från tider då livet var hejdlösare,
andlösare och intensivare. Men blir matt av att se så många alster som skickas in på en enda
dag. Hinner inte direkt att sitta och läsa så mycket,än mindre skicka kommentarer.
En hel dag var internet och telefon ur spel och då var det ju tur att jag äntligen har skaffat
mobiltelefon så jag kunde ringa bredbandsbolaget och felanmäla.
Såg Karin Winter på Hype i tvåan igår och jag tänker mycket på hur det skulle kännas
att vara hon...
Att ha en sån stor leende mun...
Det måste vara lättare för en del att le. Deras mungipor är naturligt vinklade uppåt och
munnen är full av tänder som  tränger fram.
Jag tycker att det gör lite ont att le stort,väldigt jobbigt är det iallafall.
Kanske tur att man inte är en kunglighet eller programledare.

Inställt! Men killarna tog det med stoiskt jämnmod och försöker åka tillbaka i maj då de ger
en extrakonsert. De hade väl haft en del kul och tog det mer som rekognocering inför nästa
stockholms-tur.
Pratat med stockholmsdottern och hennes flickvän på högtalartelefon.Lite gott umgänge
när man inte kan träffas. De var tillfälliga hundvakter och det var nog lite mysigt.
De har planer och möjligheter till förändring. Tess till London på trumskola och Miriam
tillbaka till Göteborg,inhyrd hos vänner igen.
Själv står jag knappast inför några reformer och visst är det en utmaning att leva såhär
också.Jag är ju en "stannare", en sån där som alltid finns, som man vet var man har.
En odlare som lever efter årstiderna,efter kroppen och vädret.
Var på biblioteket och beställde för ovanlighetens skull två böcker. Lars Norens omtalade
dagbok och Carl Johan De Geers " jakten mot nollpunkten".
Han var på P 1 igår. Var ateist men hade valspråket " Man lever,man dör, det är bra" och
i det där sista ligger hela Byron Katies lära faktiskt.
En grundläggande känsla och ide´ att tillvarons innersta är "gott".
Tog en Metro och där fick jag svar på vad Von Trier gör nu. Han och företaget Zentropa
utvecklar datorspel. Okej,tack för svar.
Läser att mocka blir modernt iår och går igenom vad jag har i mina omfattande garderober,
jo en ljusblå kort mockajacka och en mellanblå mer som mockaskjorta.
Ska cykla till kolonin nu och hämta lite kompostjord att sterilisera i ugnen och sen ha
i sålådorna. Då sprids en mystisk doft i lägenheten vill jag lova.
Vattna upp växthuset ur regnvattentunnorna. Sen kan jag så en omgång  tidiga rädisor,
spenat och ruccola,hinner innan tomaterna ska in.
Kanske tränger lite sol igenom dimman och grådiset här.

Faktiskt, och det är svettigt och man tror att man ska dö. Att det ska vara så besvärligt att uppnå välbefinnande!
För det är ju det faktiska resultatet,kroppen gillar tydligen att plågas och utsättas.
Tänker på att våga använda rummet, att våga ta plats, att sträcka ut, att bli synlig.
Det är något med att  våga vara en kropp i ett rum med andra kroppar,något så grundläggande.
Kanske är det extra svårt för ensambarnet som inte haft syskon att tumla omkring med,
att mäta sig med och bråka om livsutrymmet.
Man velar omkring lite vilsen och tafatt och om ingen ger en plats och utrymme vet man
inte riktigt hur man kämpar sig till det. Samtidigt har man hela tiden haft massor av uppmärksamhet
och livsrum. Det kan bli självklart att ta plats,men man kan också få för sig att man tar större plats
än man faktiskt gör.
Cyklade hem hela strandpromenaden och en blek sol tittade fram och plötsligt känns
det nästan bråttom att få ner frön i jorden.
Alla mina pelargonior har dött i år. Frosten har tydligen tagit sig in i nån springa i balkong-
glaset. Tar det som en lättnad för hela sommaren sköter jag en prunkande balkong med
så många växter att man inte får plats att sitta där. Inte för att det går eftersom jag har en
"rök-balkong" under mej, så jag kan inte ens lämna balkong-dörren öppen på sommaren
för då fylls lägenheten med rök lukt.
Och det vill jag inte.
Dåliga associationer till en barndom i ett rök-luktande hem,bilfärder där man satt grönblek
i baksätet tills nån tyckte att det kunde vara bra att öppna fönstret lite innan man kräktes
av nikotinförgiftning.
Suveräna Mia och Klara igår annars. Spritt språngande galna Görel, Gulletussans nya
osannolika vänner,transvestiter och Viveka Andebratt i samma rum, Tabhita-morsan som
så skönt kombinerar tatuerar-hantverket med vårdbiträdesjobbet. Rolle och Josefin.
Annars anser jag för övrigt att det var jag som " upptäckte" Mia och Klara långt innan tv.
När de hade roll-on på P 3.
Så det så.

                          Var väl ingen feel-good-film precis. Men den höll mej vaken,absolut.
Ser ju sällan filmer när de är nya. Att hålla sej i framkanten kostar pengar och det har
jag inga,men tålamod det har jag.Så jag väntar tills de kommer på teve.

Vad handlar den om? Renheten och godhetens besudlande?  Människans  illvilliga
natur som inte kan ställas ansikte mot ansikte med osjälviskhet,skyddslöshet och
utblottning, utan att dra fördel av det och utnyttja? Att hennes tjänstvillighet tog fram det
allra sämsta ur stadens innevånare . Att underkastelse och underdånighet lockar fram
fascister och slavägare i oss alla. Att vi inte kan hantera värnlösheten.
Lägger skulden på offret för att identifiera sig med offret och handla därefter är att
uppleva den värsta maktlösheten och det vill vi ju inte.
Och efter kom alla bilderna på fattiga,utblottade, värnlösa människor från trettio-talet,
som väl filmen utspelade sig, och från nutidsbilder med utslagna människor på gatan.
Vad gör egentligen Von Trier nu? Han är en intressant människa.
Annars cyklade jag till Yogan genom regn och blåst iklädd prasselbyxor och fule-jackan
med huva.
Skön Yoga med mycket andning och fokus. Krigaren,triangeln,örnen,flygplanet,sköldpaddan,
lejonet med öppen mun och tungan ut med bakåtkastat huvud (den är kul) plogen och
krokodilen.
Efteråt hem till bästa M för kaffe. Där var tända ljus och Patti Smith och Marianne Faithful
högt på stereon och lille prins A som visar sina star -wars legoplan.
Och vi pratar och får näring,avhandlar och analyserar.Och bläddrar i Damernas värld som
har allra vackraste Kate Winslet på omslaget. Lika vacker  som Nicole Kidman.
Och på eftermiddan slutar det regna  så man måste ge sig ut. Ljuset faller vackert innan
solen går ner och mars är ingen lätt månad. För ljuset kommer när man är oförberedd
och man tål det inte riktigt. Och dammet syns,och sjaskigheten och nya rynkor upptäcks
och kravet på förnyelse. Rastlöst.
    

Efter att ha suttit mycket stilla och målat (och framför datorn och teven) blev ett pass body-balance nog
räddningen.Det där hade kunnat urarta till ett ryggskott kände jag när jag långsamt och försiktigt fick
sträcka ryggen i en framårböjning. Där ligger vi i "happy babypose" fast det var länge sen vi var babies med
våra fnasiga hälar tryckta i handflatorna.
Man tänker mycket på kroppar...
Som barn var jag rätt klen och blek och dendär ungdomliga vitaliteten och kraftfullheten många
förknippar med ungdomen,den var aldrig min. Ingenting har egentligen varit riktigt självklart
för mej, allt har måst erövras.
Men det har fört med sig det positiva att jag medvetet  har intresserat mej för hälsa och diet
och allt som kan förbättra hälsan. Därför mår jag bättre nu i medelåldern än jag förut gjort,
även om ingenting fortfarande är riktigt självklart.
Det är intressant att sätta ord och försöka beskriva vad man ser. Tänker på kroppspråk och
vänninan M´s sätt att förhålla sig upprätt och vertikal med klar spejande blick. Vänninan A
rör sig mer horisontell, mer ekonomisk i rörelserna,spejar efter utgången...
Älsklingen och jag är lite långa och tafatta,inte full koordination alltid, fast vi låtsas att det bara
är han som är klumpig,slår huvet i mina lampor,men sanningen att säga är jag lika klumpig.
Fast lite mer avspänd kanske.
Går vi i en folksamling ser han det som ett projekt att ta sig från punkt A till punkt B, medan
jag njuter och strosar lite hit och dit tänker han ut en strategisk plan hur vi ska ta oss snabbast
till målet.
Nu har jag sett den andra dokumentären i veckan om självförbrännande män. Carl Johan De Geers
lilla film om sin vän Håkan Alexandersson var...förtjusande. Kommer inte på nåt annat ord.
Från hjärtat och han stack inte undan med att de sista åren inte var bra att han såg vännen gå
en destruktiv väg. Och en stor beundran över vännens klara intelligens som var så påtaglig
när de var unga.
Man får onekligen tanken om att vissa människor tycks nästan födda med så mycket och är
"färdiga" tidigt. Brinner starkt och högt...men snabbt.
Kanske en annans stilla glöd kan värma länge. Jag vill nämligen vara med riktigt riktigt länge
för jag är så förbålt nyfiken. Jag vill veta hur det går.
Nu är älsklingen påväg till Stockholm och Metallica och jag ska ner och träffa Bästa B och hennes
Lars på en fika. Regnar ute .

     Måla är kul igen,snart klar tavlan som är beställd. Började en liten en i samma färger. Rosa och turkos. Det är underligt hur färger
kommer till en. Skulle måla en röd tavla  när jag började på den stora men plötsligt blev det röda
mer och mer rosa  och grönt och blått och vitt kom till turkos.
Har haft en speciell ljus-turkos (är det akvamarin?) i huvet ett halvår,hittar den här och där,
i inredningsmagasin och idag i en liten kofta jag bär.
Hoppade över träning idag,springer fram och tillbaks i tvättstugan istället,sparar mina krafter.
Ätit två frukostar med mitt egna bakade bröd. Fullt av nötter,fikon,russin,linfrön och solroskärnor.
Det händer inte mycket. Såg filmen om Olle Ljungström till lunch igår,hade spelat in den men
fick inte med slutet.
Hans magra skallform,både rörande och frånstötande. Den slocknade blicken när han berättar
att han  såg sej leva i ett sorts helvete där han fått allt han önskat sej men inte förmågan att
njuta av det. Oförmågan att leva ett liv med regelbundenhet och rutiner,alkoholen och droger
som gett honom sjukdom. Fast det gick nog bra på slutet,hoppas jag.
Den ljusa känsliga rösten och de vackra dragen,den skrangliga märkta kroppen.
Ikväll blir det nog allt mycket framför teven. Vill se K-special om Ester Henning som  levde
på mentalsjukhus i 60 år där hon målade,konstnärinnan på avd 22.
Sen en kort dokumentär om Håkan Alexandersson,gjord av Carl Johan De Geer. Vem minns
inte "Tårtan". Hjälp på fyran sen och  den danska filmen "Efter bröllopet". Fullt schema!
Älsklingen åker till stockholm på Metallica-konsert så han far tidigt på lördagmorgon.
Hype igår visade Jenny Wilson,en intressant artist. Älskar hennes "wooden chair" eller
va den heter som går på radio nu. Henne kan jag tänka mej gå och se.
Metallica får vara.
Pratat med yngsta dottern på telefon. Så himla skönt att hon flyttar tillbaka till Göteborg.
Stockholm för långt.
Även pratat med vännen J. Jämngamla blir det att vi ofta pratar livsfaser och ålder.
Ambitionernas nedläggelse,liknöjdheten.
Jag säger bara det... mogna mogna! Man ruttnar på vissa ställen och hårdnar på andra!
Vem som nu sa det.

         Nu lyckades jag plocka in en bild helt på
eget bevåg, men jag befarar att texten blir lika konstigt avdelad som i det förra inlägget. Det är alltså inte så jag skriver.
Igår blev jag iallafall glad,lycklig. Mitt tarot hade visat sju mynt som mittenkort och just den känslan av tyngd och missmod
har onekligen smugit sig på i några dagar men det korsades av stavesset,eldkortet i sin rena ursprungliga form.
Om det var att jag  fick undan en sak jag lite gruvat mej inför och kom hem till mitt lilla hem och förnöjt fick krypa
upp i siffan med den varma havremjölken, eller var det ett kroppsligt välbefinnande efter veckans body-balance men
iallafall kom lite lycka och välbehag över mej.
Hittat ännu en bok  (eller jag blev hittad av en bok) om det  rena medvetandet, Candice O´Denver heter författarinnan
och bokens titel är "En enkel förändring gör livet lätt". Hon talar om att "vila" i detta medvetande. Att det är nåt vi
till en början kanske bara gör i korta ögonblick men om vi gör oss uppmärksamma kan vi förlänga dessa ögonblick
och göra dem mer frekventa. Det är samma sak som Byron Katie talar om och som  Bhagavadgita beskriver:
                            Det är ofött,evigt,oföränderligt
                           Det förstörs inte,
                        när kroppen går under
Det är tao och det är det medvetande den persiske mystikern och poeten Hafez beskriver i sina dikter.
Iallafall tyckte jag om termen "vila",men det är inte lätt att vila i ett medvetande som man inte riktigt känner till.
Har man haft en upplevelse av den en gång kan man kanske med minnets hjälp ta sig dit,men för en annan
blir det ett teoretiskt närmande. För oss som aldrig haft någon "mystisk upplevelse" är det vad som återstår
och det behöver inte vara fel det heller.
Försökte meditera lite innan jag somnade. Mina meditationer är det sällan nån ordning på, jag flackar lite mellan
olika tekniker,men försöker väl tömma mej och fokuserar nånstans mellan ögonbrynen. Somnade väl och
vaknade OCH DÄR VAR jag. I en brusande lycko-och närvarokänsla. Givetvis tonade känslan bort medans jag
blev mer medveten och vaken,men jag  hade varit där och det var  nog.
Kanske är det därför vi blir galna om vi inte får sova. Vi är kanske där  nånstans i vår sömncykel och får vi inte
nångång  återvända till källan går vi sönder.
Nu ska jag cykla och köpa såjord och kanske är vindarna lika ljumma och vårlika som igår.

    Det vrenskas och krånglar och jag blir så
jäkla irriterad  på att jag inte vet hur man hanterar detta medium. Här är iallafall en bild på mitt badrumsskåp som jag
målade förra vintern.
Världens nyheter ramlar ur min radio. Flyktingbarn som inte ska få stanna,kalla vindar från en skoningslös verklighet.
Läser Kerstin Ekmans  " Herrarna i skogen". En bok om skogen, den som en gång täckte stora delar av jordens yta
och som ofta ansågs farlig, ogenomtränglig och hotfull.
Man kan försöka tänka sig in i hur det var i en tid då det knappt fanns farbara vägar och omvärlden var okänd ,den
väldiga isoleringen och som små ljusprickar fanns enstaka resenärer som inte var rädda för faror och strapatser
som drog upp linjer av medvetande och kunskap. Man kan antagligen jämnföra dem med rymdresenärer i vår
tid.
Men jag fascineras av tanken på de väldiga skogarna, utan människor,men skogen är inte mitt landskap.
Faktiskt älskar jag de trädlösa karga landskapen som finns på öar,på hedar, taigor och grässlätter. Havs-landskap
med öppna horisonter.
När jag var liten hade jag nåt slags estetiskt sinne som gick ut på att civilisationen var ful.Så liten jag var led
jag av min "fula" omgivning och drömde om förflutna tider. Ville se landskapet som fanns innan de där fula husen
de här fula fabriksbygnaderna fanns,innan de här vägarna drogs.
Vad det var för symptom vet jag inte men jag t om gav andra namn på allt i omgivningen  för att göra det mer
"ålderdomligt". En slags nostalgi kan man kanske kalla det, om det är nostalgi att längta efter nåt som fanns
innan man var född.
Pratade med "R-som-bor-i-skogen" och blev nästan lite längtande efter att isolera mej,fast jag nog är i en motsatt
livsfas. Rätt för henne som haft en livlig barnaskara och en affärsverksamhet där hon var tvungen att visa sig
service-minded i ur och skur. Hon har nog en innestående pott av "att-bara-vara-tid".
Bästa B fyller år idag,en månad skiljer oss åt,följeslagare är vi,genom livsfaserna men ändå i lite otakt.
Så kan det va.                                                    

 

Jo man märker en viss utmattning denhär tiden. Stimulans utifrån uteblir,allt känns lite sjaskigt och
glåmigt,både insidan och utsidan. Initiativförmågan intar lågvattenmärke och jag har dåligt
samvete för att vi såg alldeles för mycket på teve i helgen.
Borde plocka fram sålådor och fixa såjord. Paprika och lobelia bör  sås nu för de är långsamma,
snart tomater också och sen drar det hela igång och då får vardagen en helt annan puls.
Känner ett litet motstånd mot våren också för då är det så mycket annat jag inte hinner med.
Men hitintills har jag ju haft en god dag. Tränat power step och core,glad över att foten känns
bättre och tillåter mej att röra mej friare...men så gav knäet ifrån sej en liten protest.
Bästa A brukar prata om sin "fritt flytande ångest" som placerar sig än här än där.
Benägen att hålla med fast med kroppsliga symptom.
Bröllops-tavlan fortskrider,en beställning och jag tror den kan bli vacker och snart hämtar
jag lilla A.
Blötsnö faller från himlen och mildrar kanterna lite,träningskläderna hänger och torkar på
elementet.
Hade ett långt,gott samtal med J efter träningen,sånt bör en god dag innehålla,åtminstone
ett samtal med en vän. Rapport från singellivet bla. Bra att ha vänner som inte alla lever
på samma sätt,då blir det för inkrökt. Glad över att man känner folk i olika åldrar och
olika bakgrund.
Och en påminnelse från G (tack) att jag ju kan se teveprogrammet på nätet. Ja just det har
jag ju kollat en gång.
På tal om nåt helt annat,den här pärlan kommer från Byron Katie:
" Din fiende är en lärare som visar dig vad som ännu inte är färdigt inom dej. Så snart du börjar
försvara dig visar det att det finns områden där du fortfarande lider. Det finns ingenting
utanför dej själv,som kan motsätta sig dig  - det finns bara ett flöde, en rörelse som vinden".
Jag försöker andas in den motståndlösheten, göra mej mer genomskinlig,lättare ,mer för-
älskad i världen.
Nu ska jag koka lite soppa på gamla nässlor ur frysen.

Och kunde inte radera heller, attans!
Och en annan katastrofal sak är att H N missat min tevebilaga!
Hur ska jag nu orientera mej i tillvaron? Jag säger bara en sak:
Fruktansvärt!

                            Hem från Yogan,cyklat strandpromenaden hem,havet stilla och grått idag.Bastade så nu har
väl det mesta från igår svettats ut.
Tänker på smärtor och krämpor,hur ska man ställa sej till dem. Ignorera eller uppmärksamma? Har haft
en ond fot nåra veckor och  som den flum-maja jag ju är har jag frågat mej varför?
Också blir jag så himla trött på att det " alltid är nånting". När är man helt hundra procent frisk och
stark utan nåt som gör ont? Är det en felaktig tankestruktur jag släpar på, att livet gör ont och att man
aldrig får vara nöjd eller är  det så att man måste acceptera att livets villkor är sådana och att man helt
enkelt inte ska bry sig så mycket?
Men livet blir faktiskt mycket intressantare när man frågar "varför". Alltså foten som för en
framåt i livet,där har jag ju en stor rädsla. Har länge levt i en fast och  årstid-cyklisk struktur som
varit tämligen stängd och sluten.Längtat och varit rädd för förändring.
Nu har jag ju äntligen faktiskt gått framåt flera steg och det första var att börja träna.
Så mycket mer hände, mer än att kondition och styrka växte. Att vara en kropp i ett rum
tillsammans med andra, att ta sin plats, att bli synlig och märkbar och ändå en del i ett kollektivt
skeende.
Att få muskler som rätar upp kroppen och hållningen påverkar även psyket. Att utmana min dåliga
koordinationsförmåga  påverkar min hjärna,den som har så många slumrande centran.

           Att sen utmana min teknik-skräck och försöka förstå och använda en dator,jotack . Samtidigt
som jag fick en ny mobil-telefon och digital-kamera.
Ulla går in i 2000-talet  många år efter alla andra visserligen men hon rör på sig iallafall.
Men foten har tydligen blivit lite rädd och släpar efter. Hälsenan värker till och bråkar.
Varit lite rädd om den ett tag men på fredan när jag tränade rejält på morgonen och sen
dansade i stövlar med klack tycktes den bättre!?
Alltså en krämpa som mår bättre av att sättas på prov mer än att ömkas.
    Och i myternas värld korresponderar enskilda människors öden. Chiron, kentauren som
var en stor helare och lärare blev skadad  av en förgiftad pil i sin fot.
Och  just nu går den lilla planeten Chiron över min sol, mitt jag min ande.
En hälsning från den mångsidige kentauren.
Men nu ger jag min kropp lugnande försäkringar om att det är helt okej att gå framåt
i livet,rörelse är rätt,livets ström för mej lugnt och säkert fram,omsluten och trygg, stark
men flexibel kan jag röra mej och allt är bra!
ALLT ÄR SOM DET SKA VARA. Just nu och alltid.