ullaunna

Faktiskt, och det är svettigt och man tror att man ska dö. Att det ska vara så besvärligt att uppnå välbefinnande!
För det är ju det faktiska resultatet,kroppen gillar tydligen att plågas och utsättas.
Tänker på att våga använda rummet, att våga ta plats, att sträcka ut, att bli synlig.
Det är något med att  våga vara en kropp i ett rum med andra kroppar,något så grundläggande.
Kanske är det extra svårt för ensambarnet som inte haft syskon att tumla omkring med,
att mäta sig med och bråka om livsutrymmet.
Man velar omkring lite vilsen och tafatt och om ingen ger en plats och utrymme vet man
inte riktigt hur man kämpar sig till det. Samtidigt har man hela tiden haft massor av uppmärksamhet
och livsrum. Det kan bli självklart att ta plats,men man kan också få för sig att man tar större plats
än man faktiskt gör.
Cyklade hem hela strandpromenaden och en blek sol tittade fram och plötsligt känns
det nästan bråttom att få ner frön i jorden.
Alla mina pelargonior har dött i år. Frosten har tydligen tagit sig in i nån springa i balkong-
glaset. Tar det som en lättnad för hela sommaren sköter jag en prunkande balkong med
så många växter att man inte får plats att sitta där. Inte för att det går eftersom jag har en
"rök-balkong" under mej, så jag kan inte ens lämna balkong-dörren öppen på sommaren
för då fylls lägenheten med rök lukt.
Och det vill jag inte.
Dåliga associationer till en barndom i ett rök-luktande hem,bilfärder där man satt grönblek
i baksätet tills nån tyckte att det kunde vara bra att öppna fönstret lite innan man kräktes
av nikotinförgiftning.
Suveräna Mia och Klara igår annars. Spritt språngande galna Görel, Gulletussans nya
osannolika vänner,transvestiter och Viveka Andebratt i samma rum, Tabhita-morsan som
så skönt kombinerar tatuerar-hantverket med vårdbiträdesjobbet. Rolle och Josefin.
Annars anser jag för övrigt att det var jag som " upptäckte" Mia och Klara långt innan tv.
När de hade roll-on på P 3.
Så det så.