ullaunna

En lugn höstlovs-vecka, en sån tid jag längtar efter när livet är
hektiskt. Ingen barn-passning, inga bestämda tider mer än mina träningstider.
Tar en och annan cykeltur och handlar eller biblioteket för att få luft och rörelse,
annars har jag bara suttit och målat. Helt underbart.
I princip målat klart hus-tavlan som blev ett barockpalats i sextonhundratalets
Venedig.Bläddrat i många av mina böcker och känt mej inspirerad och vill så
väldigt mycket men tiden räcker ju inte till allt jag vill och önskar.
Idag är det emellertid klart solsken och jag har inte varit på kolonin på länge,
så det blir nog att klä sig och dra dit. Slita ner tomat-och gurkplantor och göra
fint i växthusen. Ska bara vänta tills solen stigit och värmt upp lite.
Väntar på vaktis som får fixa mitt badrumsavlopp som stoppar igen med jämna
mellanrum.
Tord och jag har ett nytt favoritprogram i "Arga snickaren"
även om man kan bli lite trött på upplägget som är samma som Lyxfällan:
Utskällning-uppläxning-fixning. Men det är ju så tillfredsställande när allt ordnas
upp.
Samma djupa behov som gör att "folket" älskar deckare. En tydlig lösning, ett
enkelt svar,en mördare, ett mysterium som löses.
Så annorlunda det verkliga vanliga livet med alla sina komplicerade existensiella
problem,sina mångfascetterade tolkningar och lösa trådar.
Allt ordnar sig inte på slutet. En massa relationer som hänger i luften och aldrig
blir utredda,saker man aldrig får reda på ,hemligheter som fortsättar vara dolda,
möjligheter som inte uppfylls...ja livet helt enkelt.
När det är dags för "True blood" går älsklings-Tord och lägger sej för
han är lite känslig och skör,bara inledningen där det finns en gapande orm får
igång hans ormfobi. Jag älskar det helt geniala collaget av bilder från södern
och ledmotivet, det är så jävla snyggt.Och ger onekligen en bild av en speciell
sorts ondska och depravering,så jäkla bra gjort.
Ser annars fram emot den svenska serien.. hette den bara "morden" iallafall
som en fortsättning på "graven". Den serien var så väldigt bra med många bra
svenska skådespelare. Särskilt ser jag fram emot att återse Göran Ragnestams
storögda stirrande look,och Kjell Bergkvist är go att se.

Annars längtar jag bort ifrån grannar. Nån granne i huset har börjat ta nattbad
och halv ett på natten får jag lyssna till hur grannen fyller sitt badkar så det dånar
i hela huset. Men jag är kanske den enda med lättstörd sömn.

Åååå vad jag har njutit av Bokcirkeln i p 1 som nu har läst Tomas Manns
"Buddenbrook". Läser inga gamla klassiker men faktiskt blivit sugen på
denna tegelsten.Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider har
filosoferat och delat med sej sina läserfarenheter och det har varit så
givande.
Helena Henschen har jag hemma just nu, hennes "Hon älskade" ska
jag snart hugga tag i.
Har läst klart Michael Nykvist författardebut om
sin uppväxt, hur han får veta att han är adopterad och hur han som vuxen
träffar sin italienske pappa. Den var helt okej.
"När barnet lagt sig" hette den.
Lite kittlande var det eftersom han lite skriver om Lars Norén som regissör,
och kanske ger han tillbaka lite för i sin dagbok var Norén lite elak mot
Micke Nykvist. Den läste jag i somras ,eller rättare sagt...jag hade en
relation med den i somras, för så kändes det.

Det bästa med att bo ensam är att ostört kunna läsa till alla måltider.

Går på p 3( och jag gillar verkligen Henrik Torhammars goa och smarta prat)
regnkläderna hänger på tork,yllekoftan och raggsockarna omsluter min nytränade
kroppelikropp och koffeinet skvalpar runt i systemet.
Jag mår gött med andra ord.
Stängt dörren om mej och tänker inte gå ut mer.
Socialt fick jag när jag hade följe med bästa Jeanette upp efter träningen och
vi stod länge i ett gathörn och pratade.
Även om vi pratar om allvarliga saker tror jag att vi bägge åker åt varsitt håll
med en glad känsla i sinnet. Jag älskar de här goa betydelsefulla samtalen
man kan ha i farten, mitt i allt, i vardagen.
Hem till dottern för att hämta lite grejs och där blir jag sittandes en stund
på köksbänken medan de lagar lunch och vi pratar om ditten och datten.
Hon hade nyss blivit interjuvad av H.N hemma hos sej ,om sitt politiska
engagemang och om hur hon använder blogg och twitter.
Det är ju jättekul. Även om vi inte delar åsikt inom politiken respekterar jag
hennes engagemang och vilja.

Helgen var också ett litet avbrott i min träna-måla-och inte mycket mer-
rutin. Kalas hos Rosie-i-skogen. Så varmt och trevligt. Träffa kvinnor
jag inte träffar annars nu när Rosie inte har sin affär längre.
Tord kom och hämtade mej och vi kollade in Tom Bensons fotoutställning.
Han dog för några år sen och jag såg väl honom förr i stan nångång men
var inte bekant.
Annars blev det inget direkt kulturande mer fast det höll på hela kvällen,
är lite dålig på sånt där. Såg lite mer foton men sen åkte vi hem för jag
ville se "Little miss sunshine " som gick på tv 4.
Skamligt med alla avbrotten, särskilt en sån film vill man se obruten.
Den var iallafall underbar. Tonåringen som slutat prata hade ett sånt
underbart ansikte, liksom ofärdigt,känsligt och blekt.
Har för mej att jag läst i rescensioner att det handlar om en "dys-funktionell"
familj, men det skulle jag inte hålla med om.
Okej lite problem hade de men den var inte dysfunktionell. Hela filmen
visade ju på kärleken och samarbetet mellan dem.
En hjärtinnerlig film.

Nu ska jag måla. Mitt hus som jag bygger sten för sten. På balkongen
har iallafall ett par dykt upp. Ett par i barockkläder med poser från
tiden.Nu saknas bara änglarna och banérvimplar som fladdrar i vinden.

Hemma efter träning, full med kaffe och smörgåsar, nu kan jag börja
måla. Laddat upp med ljudböcker. Lyssnat klart på "Sista vintern" och vart lite
missnöjd. Dog kommisarie Winter eller? Fast det är väl bra med ett slut som är
lite tvetydigt. Skulle pengarna sina för författaren kan man alltid återuppliva
sin gamla hjälte och knåpa ihop en ny historia.
Hörde "Hollywood hills" med Markus Krunegård på radion, den gillade jag.
Han har en skön röst.
Målar på mitt "skräckhus",det känns som jag bygger det, sten för sten.
Kan ju inte tänka. Det är min minst utvecklade förmåga. Just nu svävar
pelarna i luften ijämte trappan. Hur ska jag få dem att landa?
Envist  petar jag dit stenen,en efter en. En riktig konstnär gör några svep
och skapar illusionen av en tegelvägg. Antar att man är nån slags naivist,
har dessutom ett slags motstånd mot att lära mej måla.
Jag leker ju bara och kommer in i en vilsamhet och harmoni när jag petar
och pillar,som att brodera eller nåt.
Igår Hype om trenden att pyssla och skapa själv. Halååå, här har ni en!
Sen lite lyxfällan som fick gå medans jag målade.
Det är så jäkla tillfredsställande.
Så ställer jag iallafall inte till det.
Fast jag växte upp med en mamma som alltid köpte på avbetalning.
Trodde att det var så man gjorde. När jag blev vuxen förstod jag att man
kan ju hellre spara själv först och sen köpa. Det blir mycket billigare.
Men i lyxfällan löser sig allt så himla bra. Kan det verkligen gå
så lätt att reda upp flera års samlade skulder? Och hur roligt har det där
paret i längden sen. Jag tror det blir skilsmässa.

På tal om att leva i en illusion:
Neurotiker bygger luftslott
Psykotiker bor i dem
Psykiatriker tar ut hyran.

Skrivet av okänd.

Tittar på planeterna i mina efemerider. I februari 2011 ser det ut som
om vi kan flytta till ett hus,Tord och jag.
Snacka om att bygga luftslott. Men ett luftslott kan väl vara som en
inre ritning för ett verkligt?
Eller?

Skriver jag lite blogg, trots att mitt liv just nu är extremt händelsefattigt.
Målar och lyssnar på radio,det är vad jag gör - och det är precis vad jag
helst vill göra.
Målar fast jag inte kan, ett hus. Rakt framifrån såklart, mina perspektiv-
kunskaper ligger väl på en sjuårings nivå. Pelare och balustrader blir det.
Hade tänkt måla in ett lyckligt litet kärlekspar på balkongen där som en
besvärjelse för en lycklig framtid, men nu vet jag inte. Huset ser mest ut
som ett skräckhus i dystra kalla färger.
Tänkte måla nånslags ängel ovanför med vingar på fötterna som en slags
merkurius-figur.
Målar om och målar om och målar över och känner mej extremt korkad
och inkapabel.Men kan inte sluta.
Springer lite ner till tvättstugan emellan och ut i köket för mat men vill
bara fortsätta.
Hörde ett helt fantastiskt fängslande radioprogram nu nyss " Spegeln,
gåtan mellan jag och jag" av Johannes Ekman. Kommer i repris på
måndag kl tre om det är nån som vill lyssna.
Författaren Lars Gustafsson pratade och psykoanalytikern Finn Skåderud
pratade bla. Den sistnämde har jag läst en underbar bok av för nåra år
sen.
Nu kokar jag potatis och ska steka strömming. Sallad och rödkål finns
kvar lite till,är inne på sista gurkan. De inomhusmognande tomaterna
räcker säkert en månad till. Selleri, rödbetor och morötter räcker ett
bra tag , till vintern och potatis finns nog vintern ut.
Men det känns alltid som ett nederlag att behöva börja köpa grönsaker.
Läst Johan Klings lilla roman "Människor helt utan betydelse" och läser
just nu en egendomlig bok som skrevs  i slutet av 1800-talet av en
J.K Huysmans. "Mot strömmen"
Brukar aldrig vilja läsa gamla böcker men denhär fängslar trots allt.
En dekadent och bisarr berättelse om ..." Det sista skottet på ett stort
släktträd tar,av äckel inför den amerikanska livsstilen,av förakt mot
penningens aristokrati, sin tillflykt till den fullkomliga ensamheten."
Så lever jag nu under saturnus skugga.
Vädret jämngrått och "ingenting".Huvudvärk.

TAOISM: Shit happens

HARE KRISHNA: Shit happens, Rama Rama ding ding

ISLAM: If shit happens, take a hostage

ZEN: What is the sound of shit happening?

ATEISM: No shit

BUDDHISM: When shit happens is it really shit?

CONFUCISM: Confucius says: Shit happens

7:th DAY ADVENTIST: Shit happens on saturdays

PROTESTANISM: Shit won´t happen if I Work harder

CATOLICISM: If shit happens I deserv it

JEHOVA`S  WITNESS: Knock knock shit happens

UNITARIAN: What is this shit?

MORMON: Shit happens again and again and again

JUDAISM: Why does this shit always happens to me?

RASTAFARIANISM: Let´s smoke this shit!

Framgångsrikt hiv-vaccin, det låter ju helt fantastiskt, men nyheten efter
var att de resistenta bakterierna ökar vilket kan leda till total katastrof om
det vill sig riktigt illa.
Så kämpar mänskligheten hela tiden mot destruktion, vi vinner lite mark...
men sen tar bakterier och virus in ...och så kappas vi.
Jag har för min del släppt in lite rädsla igen, eftersom
kroppen bråkar lite. Ont i foten, knäna känns lite besvärliga, min skräck
för att inte kunda använda kroppen, att inte kunna röra mej fritt. Särskilt nu
när jag verkligen upptäckt hur viktigt rörelse är för mej och mitt välbefinnande.
Allt hänger på att kroppen ska hålla, det livet jag planerar för mej.
Men utmaningen ligger ju i att  tro på förvandling. Att inte tro att varje krämpa
som dyker upp kommer att stanna, att inte tro att kroppen är ett fast och slutet
system.
Kanske släppte jag in rädslan när jag pratade med en bekant som drabbats
av svår artros i fötterna. Har märkt att jag ibland släpper in andras sjukdomar.
Tar in dem i mej själv. Jo jag vet, jag resonerar som nån slags voodootroende
i djupaste djungellandet men egentligen spelar det ju inte så stor roll vad vi
kallar saker. Onda sjukdomsandar eller virusinfektioner.
Det är hanteringen som är det viktiga.
Och så har jag ju också faktiskt tre saturnus-transiter på samma gång.!
Sextil till neptunus,kvadrat till ascendenten och kvadrat till uranus.
Inte undra på att ett litet tillbakahållande inträffar, en livs-tvekan och en
fördröjning och en eftertänksamhet som faktiskt är ganska vilsam.

Var och tränade igenom regnet med min nylagade cykel.
I träningsskor på fötterna har jag inte ont. Endorfinerna som släpps
loss i svett och andfåddhet hjälper nog bäst.
I mitt symboliska universum står fötterna för grunden vi står på, förståelse
och framtid.
Framtiden som ska förändras med planer på att flytta ihop med Tord och
att komma utanför stan.
Mycket har vi pratat och resonerat om i helgen, mycket känslor har
dykt upp men även om det för min del inneburit tårar har det känts som
mycket fruktbara samtal.
Hans sol  och venus nuddar ju min skorpionmåne och en sån man måste
man ju vara rädd om!

Som så ofta då man stadfäster en sanning,berättar om den eller
skriver ner den, upphör den därefter.
Skrev sist att jag tänkte vara "uppskruvad" och manisk i resten av mina dar,
men nu har energin samlat ihop sig från sin tidigare gnistrande yvighet.
Vill mest bara måla och det är ju som det ska vara,men när kroppen går ner
i viloläge kommer krämporna, och det är mindre bra.
Ont i knän och fötter. Nu är det den andra foten som mer krånglar men jag
gick och tränade min vanliga fredagsträning ändå och det gick bra.
Tror att det mer är allt man går i sockar på hårda golv här inomhus som
stör foten än att skutta runt i en halvtimme i stödjande aerobicsskor.
Bläddrar i praktverk om Barocken och vill måla feta putti-änglar,
strålomkransade porträtt i mörka sammetskläder eller allegorier om
sanningen,skönheten och segern.
Drömmer om trädgårdsanläggning. Längtar så fruktansvärt efter att anlägga
en "hemlig" trädgård. Helt insynsskyddad av murar och höga häckar och
höga slingerväxter.
Tänk att ha en sån trädgård och att gå ut i den i gryningen och invänta
soluppgången...
Att vara i sin trädgård på natten, se färgerna lysa och dämpas och mystifieras
när mörkret faller.
Att sitta med ryggen mot en sten eller en trädstam och veta att man får
vara ifred ,för hit kommer ingen. Att vara i sitt egna.
Jo idag är vi stillsamma och drömmande.
Läser Anneli Jorahl´s bok om Ellen Key och veckan går mot slut. Det regnar
rätt stillsamt och vilsamt och jag andas.

Så känns det idag faktiskt.
Gick in till lilla A på morgonen när det började ljusna.
Där hon låg och trynade bland alla sina mjukisdjur i min säng,
jag blir alltid förvisad från min säng och får övernatta i den gamla
extrasängen i arbetsrummet när hon sover över.
Men det gör inget.
Följde henne till skolan och vi beundrade den gnistrande frosten
på ängen utanför huset och solen låg lågt rakt in i våra ögon i
nerförsbacken på vår färd.
Hemkommen pratade jag med bästa Anna i telefon en stund och
tog mej sen för att blanda ner alla gamla läppstift i en rostfri
skål i ett vattenbad. Skrapar ner med en kniv ända ner i hylsan
och så ner med lite lipgloss också och såna där pyttiga små prover
man får från Yves Rocher som gratisskit.
Det blev en riktig snygg färg som jag pytsar ner i en gammal
creme-burk från vilken jag kan måla på med läppstiftspensel!
Är väl inte riktigt lika läppstiftsberoende som Maria Montesani
eller vad hon heter, men nästan. Fast det mest komiska var ju
att hennes läppstift var helt neutralt,det var som hennes egen
läppfärg ungefär.
I det soliga vädret tog jag sen då äntligen min fina gamla extra-
cykel, en gammal raritet som nog är minst femtio år gammal och
helt underbart skön att cykla på ner till cykelverkstan för att byta
däck. Och där är dom så himla trevliga och känner igen en och
lovar att fixa till imorgon!
Stod emot frestelsen att springa in på gallerian, var bara inne på
Gina-tricot och bläddrade igenom rea-stället sen gick jag hem
i solen som värmde och bländade ansiktet.
Nu ska jag äntligen måla och lyssna på Åke Edvardssons "Den
sista vintern". En genuin trevlighetskänsla sprids i hela min
kropp...

För ett par år sen fick jag tanken på att jag skulle lägga in en
högre växel.Att helt enkelt tänka energi istället för att tänka på hur trött
jag var. Började träna och slutade vara förkyld.
Tänkte att jag som hela livet haft en mild mano-depressiv läggning skulle
bestämma mej för att vara bara manisk.
Naturligtvis talar jag då inte om det sjukliga tillståndet bi-polaritet utan
den där allmänna fluktuationen vi har i våra sinnestillstånd.
Hela mitt liv har jag dyrkat känsligheten , varit varsam med mej själv,
försiktig och räddhågsen. Tänkt  att de melankoliska perioderna i livet
har gynnat mej på något sätt. Och kanske har det varit så.
Jag har följt varje underström,vakat på varje känsla och tänkt att
allt som dyker upp måste få finnas och följas.
Tills den magiska mittpunkten i livet inträder och jag tog en annan väg.
Yin de första 50 åren - kanske yang de följande 50.
Så kan jag bli den perfekta mixen av yin och yang nästa femti-årsperiod
fram till 150... eller hur?

Igår såg vi Superman returns. Riktig go retrokänsla och Brandon
Routh som spelade stålmannen såg precis sådär plastig och overklig ut med
manlig och kluven haka som stålmannen ska ha och Kevin Spacey blev en
bra Lex Luthor. Fast hans genuina godmodighet skiner igenom, riktigt riktigt
ond känns han inte, bara sago-ond som i denna mirakelräddar-frälsare-saga.
Älskar alla flygscener och hur han långsamt långsamt kan sänka sig de sista
decimetrarna mot marken och man hör fladdret i manteln.

Nordanvind och sol, idag tränat, hem , biblioteket, tvättstugan och sen
till kolonin och bärga sista tomaterna om de inte blivit frostbitna.
Läser Mian Lodalens pappabok "Dårens dotter" efter att ha läst Michael Greenbergs
utmärkta skildring " Den dagen min dotter blev galen".
Det har varit mycket pappor sista tiden.
Alex schulman var visst vattuman förresten, förvånar mej inte, den elake jäveln...

Lite blogg innan jag sätter mej och målar denna regniga oktoberdag.
Ska iväg och träna flowing sen och det ser jag faktiskt fram emot. En
träningsform som får mej att uppleva muskler jag inte trodde jag hade.
Fick sms inatt från Tordälsklingen att han vart hemma och det kändes ju
skönt. Han var på klassåterträff från sin Munkagårdstid och jag kände mej
lite lagom ensam. Inget som roade mej på tv och tidigt i säng.
Så hälsosamt och disciplinerat.

En klasskamrat hade gått bort såg jag bland tidningens dödsannonser.
Träffade honom knappt sen efter sexan men jag minns honom som snäll.

Igår fick vännen Sven sina transiter och jag hoppas han hittar reda i dom.
De astrologiska inflytandena ter sig lika förvirrande,komplexa och svårtuttydda
som livet i sig. Att se in i framtiden är en lek med många fällor,dvs det blir
sällan som man tänkt sig.
Själv undrar jag över den kommande vintern då jag samtidigt får pluto på
mars och saturnus kvadrat mars. Låter ärligt talat lite jobbigt och olika
scenarion tornar upp sig inom mej, men jag vet att en helt annan väg kan
bli synlig när vi väl är där. Men alltid helt i enlighet till planetens symbolik.

Nu åter till min rutin. Min största fara är nog hur väl jag anpassar mej till
rutinen. Och en av mina största lärdomar: att veta när det är dags att
kasta bort självdisciplinen och bryta rutinen...

Sista avsnittet av Erik schuldts  underbara serie "Livet och döden" på p 1.
Skulle komma tillbaka till våren. En programserie som sticker av i mediefloden
med stillsam musik och eftertänksamma samtal. Så många riktigt intressanta
personer som interjuvats, som verkligen har något att säga. Men inte upp-
styltat eller pretantiöst på minsta vis.
Mera sånt!
En alldeles ensam helg. Tordälsklingen stod tidigt upp för att
ordna kring städdag på golfbanan där han jobbar. Själv drog jag iväg till ett
bodybalance-pass som börjar sitta nu efter nåra gånger och flyyyta gott.
Bodybalance kan vara mer ansträngande än man kan tro,precis som yoga.
Det är inte att leka med och är man ovan kan rejäl träningsvärk bli resultatet.
Cyklade en hel del efter det, till loppis och stan. Mötte min vän som
kom från sjukhuset med dotter och bröder i bilen.
Det var inte lätt. Vad har hon framför sig? En lång lång rehabiliteringstid
för sin sambo,sin älskade, och kommer han att komma tillbaka?
Som sig själv, som den han var?
Ett kort och sorgligt möte.

Jag köper billiga gamla skrutt-tavlor som jag slipar ner och målar om.
På stadens loppisar måtte jag vara känd som en stor samlare av dålig konst.
Som jag slipar bort och målar annan dålig konst på... fast min egen.
Så här års kan det ibland bli en kamp mellan rastlöshet och trötthet.
Måste ha rastat av mej ordentligt för att orka sitta en hel eftermiddag men
blir jag för trött blir jag även mentalt trött och då går det inte att måla.
Just nu målar jag mest mönster. Sätter in collagebilder som jag klipper
ur gamla konstböcker.
Det är bara hemmapyssel.
På min cykelväg har någon målat ett meddelande med vit färg
"stoppa mångkulturen!"
Så fruktansvärt patetiskt. En dröm om stängda gränser där allt bara är
svenskt? En längtan efter en stängd fästning där inget kommer in och
inget kommer ut...
Och så helt mot utvecklingen nutiden och framtiden. Och historielöst,
för kulturer har alltid befruktat varann och den som inte känner till det
får väl äta potäter och rovor och svenskt vildsvinskött och lyssna på
spelmansmusik från Dalarna (fast där kan det komma farligt inflyatnde från
Finland förstås...) Bättre att det är helt tyst. Lika tyst som det måtte vara
i huvet på den som skrivit detdär.

som vann nobelpriset i år heller och hon som vann har jag aldrig hört
talas om. Joyce Carol Oates har jag älskat sen slutet av sjuttio-talet då
jag frossade i hennes gotiska roman "Bellefleur", tror jag den hette. Har
läst det mesta av henne och är jättesugen på hennes dagböcker som
börjar komma ut nu. Hon ser ju fascinerande ut med sina enorma
mörka ögon och sköra uppenbarelse. Men men...hon klarar sig nog utan
nobelpris.
Nu pratar de om Hertha Muller (hittar inte tyskt y på tangentbordet) på
radio och kanske skulle man läsa henne.
Cyklat och handlat...hem...göra grönsaksjuice med fall-äpplen
...cykla ut igen till Harald Nyborg efter en ny grep...cykla till kolonin...
dricka kaffe...lite gräva med nya grepen...hem till klockan ett och
tillkännagivandet.
Grävde fram en jordfärgad padda som bodde i komposten. Den
kravlade och försökte komma mellan spjälorna så jag lyfte den bort
mot sparrisen och krusbärsbusken istället. Fylld av lycka för av nån
anledning blir jag så lycklig av paddor och grodor.
Övertygad om deras lyckosamma inflytande.
Det mulnar på men det är skönt för då är det lättare att stanna inne.
Får fortsätta på vännen Svens transiter och kanske börja måla på
nåt nytt nu när " familjetavlan" är klar.
Naturligtvis var det en repris av " det okända",varför säjer de aldrig det?
Inte så noga på 4 + kanske.
Tittade lite ändå . Det är så intressant med såna program för man får
komma in och se folks hem. Tycker inte att man ska säga som
Simon och Thomas att hemmen är fula , för det är ju nästan elakt!
Jag säger inget så har jag ingenting sagt...men ibland kanske det
inte är så konstigt att det spökar i vissa hem...
Nu pratar de om Dan Browns nya bok. Den vill jag läsa hur dåligt
skriven den än är och hur hypad och framdriven den nu är.
Intressant debatt på Babel igår med smarta och vackra Åsa Lindeborg,
Hakelius ( ibland i spanarna) och otippat Peter Settman.
Fortsatt kring debatten om "vanligt folk" och kulturnissar. Mycket bra.
Och interjuv med Klas Östergren som jag naturligtvis älskar sen
han kom upp som ungt geni ( och så vacker och alvliknande).
Nu hade han grånat hår och pondus (lite övervikt) men fortfarande
spännande. Så skarp blick, som en gnistrande klinga...
Och True blood tar sig även om Sookie börjar kännas eneverande.

Nybadad, nytvättat hår,mår underbart.
Dagen började med lite sitta vid datorn och skriva astrologiska transiter
till vännen Sven, som är nyfiken på vilka energier som svirrar omkring
i framtiden.Lite facebook och blogg hinns också med.
Cyklar till kolonin och träffar Anna och vi sitter länge länge i den varma
höstsolen som värmer upp altanen.
Sen gräver jag komposten och tänker att om den är symbol för min
förbränning så har jag bra fart. Mycket är redan jord fast den knappt
är mer än ett par månader gammal.
Men så går grepen av så jag tvingas sluta.
Vad det skulle symbolisera vill jag inte tänka på.
Hem och fixa mat,kolla facebook igen och ser att dottern blir tvungen
att köpa ny dator, stackarn.
Ner i motvind till bodybalance där bästa M redan väntar. Hennes
sambo är flyttad till varberg och för första gången andats utan respirator.
Och han är kontaktbar!
Goda nyheter!
Cyklar som vinden efteråt till Gifs loppis som har 50 % och jag köper en
tavelram för 10 spänn och ett par rejäla kängor för 15.
Träffar känningar   och allt är väl och jag cyklar hem med aftonsol
mot ögonen och vinden känns härlig och fri och jag känner mej absolut
lycklig.
Börjat läsa " Den dagen min dotter blev galen" av Michael Greenberg en
man som jag såg på teve och prata om sin bok för ett tag sen.
Den verkar väldigt fängslande. Galenskap har alltid fascinerat mej.
Och nu såg jag i tidningen att "det okända" kommer på 4 +. Kan det
vara sant? Hoppas det inte är repris nu.
Min lyckodag!
Henrik thorhammar pratar trevligt på p 3 och dom har spelat underbar
musik. Jag älskar faktiskt Beyonces "Halo".
Nu havremjölken, den varma goda och knäckemackor.
Och sen senare " true blood!".

Det stillsamma livet,kan man tycka.
Bor kvar i samma stad jag bott i sen jag fyllde sex år,tillbaka
till det bostadsområde jag växte upp som tonåring,i en trea som
är likadan fast spegelvänd.
Men som Armstrong menade på månen: Det är väl inte det lilla
steget i sig  det handlar om utan  vad det betyder och får för
konsekvenser.
På insidan av mitt nyckelskåp vid dörren har jag målat ord som
Lao Tse sägs ha sagt:
" Du kan känna hela världen utan att lämna ditt hus.
Du kan se himlens vägar utan att se ut genom ditt fönster."

Så ska man nästan inte resonera nuförtiden. Det är nästan en
plikt att resa och vidga sina vyer .
Men jag är/vill vara en mer kontemplativ person.
Och så kan man ju se på travel chanel om man vill se främmande
miljöer. Slippa magbakterier man inte tål.
Och så har jag inga pengar till resor.
Så gör man en dygd av nödvändigheten.

En barnbok som jag särskilt minns var av Gunnel Linde och hette
"fröken ensam-hemma åker gungstol" och hade spännande illustrationer
av Hans Arnold. Den har nog präglat mej mer än något annat.
Att göra det inre stanna-hemma livet till ett magiskt äventyr.
För jag tror inte riktigt på dethär event-samhället, där så mycket
måste hända hela tiden. Det ska liksom blåsa och brusa omkring
för att man ska känna att man lever.
Kalendern måste vara full och facebook vimla av hundratals "vänner".
Filmerna måste dåna och spraka av effekter om man inte ska somna
Böckerna måste vara deckare fulla av bestialiska mord och obducent-
detaljer för att man ska fånga uppmärksamheten.
Man måste äta snacks eller dricka socker eller alkohol för att kunna
komma till ro.
För att man inte vågar vila i tomheten och tänka på sin död
Precis läst Randy Pausch ´s " Den sista föreläsningen". En universitets-
professor på 47 år ,trebarnsfar och lyckligt gift som fått sin dödsdom.
Cancer i bukspottskörtel och levern. Han vill hålla en sista föreläsning
och sammanfatta sina livskunskaper och ge till elever,vänner och till
sina barn.Barnen är små ännu men när de blir stora kan de se video-
spelningen av sin far och förstå vem han var.
Ingen depressiv bok alls, istället full av kloka och handfasta livsråd,
livsglädje ,lekfullhet och nyfikenhet.

Igår en vänlig och moderlig dag då jag fick ge mat åt flera av mina
kära.
Bästa Malin och jag promenerade från henne till mej. Lagade tomatsoppa
med mycket vitlök,persilja basilika och timjan. Sen somnade hon på
min säng med röda filten över benen och det gillar jag med henne,
att hon gör sig hemmastadd...
Hämta lilla A och ge henne pannkakor (med sojamjöl) och mandlar
och så kommer dottern och får tomatsoppa med timjankokta vita
bönor till. Och så kommer Tord och då gör vi pasta och äter resten
av soppan som tomatsås med riven ost till.
Han fixar med lite sladdar och vips får jag in de försvunna kanalerna.
Och emellan all mat fick jag in ett tandläkarbesök som gick som en
dans, smärtfritt för allt utom plånboken.
Så nu är det frid och fröjd i min lilla lilla skyddade värld igen.

Mediterar fram en stor öppen gyllene lotus på mitt huvud.
Magikern i framtiden i mitt tarot.
En tavla klar. Röd och mycket mycket mönstrad.

Att det inte syns mer att jag tränat som en dåre i två år. Att alla
fettkuddar  numera är utbytta mot muskelkuddar!
Dom ser ungefär likadana ut.
Och magen putar lika fin och god som vanligt.
Svälta mej dvs gå på diet är uteslutet,mat är mitt bränsle,
att vara hungrig är tortyr. Att byta kolhydrater mot protein är
faktiskt mycket en ekonomisk fråga,det blir mycket dyrare
och jag har alltför mycket tankar som jag fortfarande tror på,
att för mycket protein är hälsovådligt.
Fast bönor är ju billigt protein förstås...men trist.
Så jag får gilla min kropp som den tenderar att vara, ingen
smal sylfid...
Blåsten har avtagit och bara en plastruta hade fallit ur växthuset,
och den gick lätt att fixa med byggtejp.
Inte som under andra stormar som dragit fram som tvingat mej
ut på bygden kring kolonin för att leta rutor.
Tränat och handlat och besökt biblioteket, haft en skön eftermiddag
med målning och radio.
P 1-programmet "biblioteket" tog upp en författare vid namn Aris
Fioretos som jag ska kolla upp.
Klara Simmergren var värd istället för Annika Lanz, vilken trevlig
överraskning. Å va man gillar henne.
Känns som en ann.
Och ikväll säger vi adjöss till de svenska Hollywoodfruarna,med
lättnad. Visst var det kul att få inblick i de här lätt konserverade
blondinerna men mer än lätt underhållning var det inte.
Deras liv väckte ingen avundsjuka hos mej iallafall,känner mej
bara mer privligierad i mitt egna begränsade lågstatus-liv, mer
fri och njutande, utan äkta smycken, utan fina bilen,lyxiga huset.
Och blondin är jag alldeles ändå, av födsel och ohejdad vana!

härutanför och jag tänker att det ger bättre feng shui. Bättre utblick
mot sydväst,mindre begränsningar...
Jag är ingen expert på dethär men det är kul att foga in i sin tankevärld
sådär lite lagom. Som att alltid fälla ner toalocket så inte pengarna
försvinner ur huset. Vardagsmagi.
Man kan också helt enkelt tänka på tillvaron som en dröm och tolka den
som man tolkar en dröm. Då är ju huset du själv, din kropp och ande,
håll det friskt och välvädrat,fyll det med allt du älskar och ta hand om
det så väl du förmår.
Fast jag fengshuiar inte som det står i en del böcker,som att man ska
göra sig av med allt man inte använt det senaste halvåret. Att man ska
rensa.
Jag rensar inte, jag samlar och sparar.
Men så har jag också allt.
Min inre arketyp är containern!
Allt vill jag innehålla,allt vill jag ta hand om, bunkra upp och förvalta.
Hela världen och alla tider vill jag låta flyta genom mej och min enda
önskan är att min container-kapacitet ska öka.
Så länge jag förmår hantera allt så är det ju okej.
Ingen funkismiljö för mej inte, sådana miljöer gör mej uttråkad på
fem minuter.
Men visst, folk som bor så lägger kanske större vikt på att umgås.
Att umgås är överskattat känner jag ibland.
Det är så mycket lättare att älska mänskligheten på lite lagom avstånd.

Myskläder på efter träning,låser dörren om mej i tanken att jag nog inte
går utanför mer idag, en cykeltur i stormiga kastvindar räcker.
Tord åkte hem till sitt och jag känner min ensamhets-gen räta ut sig
och dra ett djupt andetag av välbefinnande.
Antar att man blir sådan som ensambarn. Det naturliga är att vara ensam,
hur mycket man än älskar sina nära och kära och trivs i deras sällskap.
Han och jag resonerar en hel del kring detta nu när vi planerar att bo ihop
i framtiden. Hur vi ska hitta space, hur vi ska kunna vara ensamma med
varandra.
Och för en gångs skull har jag lite tillit . Det ska nog gå bra. När jag nu
funnit en människa som kan läsa mina tankar och som har mod och
integritet.Men vi behöver en gemensam skapelse, en baby, för några
riktiga bebisar lär det ju då inte bli i Tords liv om han nu verkligen
har bestämt sig. Mina bebisar är uppvuxna och klara.
Hundar, katter och allehanda husdjur går också bort - men ett hus!
Det vill Ulla ha!!
Min goda väns fruktansvärda situation med sambon i respirator väcker
också en skräck för hur skört livet är. Jag har hela livet varit allmänt
rädd för det mesta och väldigt risk-obenägen, och dethär som har hänt
ger en realism till mina tidigare tankar.
Livet ja det livet...
Igår såg jag Woody Allens" Match point". Inte så "Allensk",men riktigt
bra. Rasande vackra Jonathan Rhys Meyers och Scarlett Johansen i fatal
förbindelse,ajajaj,det kunde bara gå illa. Och slutet gillade jag,fast man
ju inte ska hålla på en mördare. Och sens moralen var : Allt handlar
om tur och otur.
Inte hela sanningen men det var väl en liten moralitet. Ingen tror ju heller
att han blev särskilt lycklig, fast han hade tur.
Och jag orkade inte se "Nurse Jackie" som jag velat.

Är att det nästan alltid är vackert väder när jag har tvättstugan.
I en förhoppningsfull framtid hänger jag tvätt ute! Hela mitt liv
har jag tvättat i olika tvättstugor och lidit när jag varit tvungen
att vrida på konstgjord värme när det varit perfekt torkväder.
Idag har jag en hiskelig fart och energi. Läste ut Alex Schulmans
pappabok till frukosten och fällde en tår i kaffekoppen.
Han beskriver väl och enkelt hur de är på väg hem i bil efter
pappans begravning:
" ...En bil dränkt i tystnad. Fyra i familjen Schulman har just begravt
den femte. Ljudet av mamma som tänder en cigarett.
Känslan av triumf över att inte bryta ihop.
Det tog fem år för mig att inse att den sanna triumfen ligger i
att faktiskt göra det."
Efter det cyklar jag ner till mitt en-ochenhalv-timmes
ordinarie fredagspass. Kändes fint.
Cykla hem och fixa kaffe, kolla facebook och så kommer Anna på
besök.
Ner i tvättstugan.
Till kolonin som bara delvis drabbats av frosten. De flesta tomaterna 
tog jag hem i förrgår,gröna som gula men en del fick hänga kvar
som en chansning. Frosten har bara tagit lätt, en del krasse och
squashen såklart.
Nu svepte jag in den återstående romansalladen i fiberduk och
tätade springor i växthuset med gammal trasig fiberduk.
Cyklade hem med morötter och vitlöken som legat och torkat
i växthuset. Ner i Tvättstugan och  sen laga mat.
Som jag skyfflar in medans jag lyssnar på ett helt suveränt
"spanarna" på p 1.
Nu iväg för att hämta lilla A.
Stilla. soligt perfekt höstväder.
Ikväll filmen om broder Daniel!