ullaunna

Haha lite komiskt här dådå. Vi kör trots allt inte sista lasset idag.
Det regnar, skulle köra sängen och en del ömtåligt så vi skjuter på det.
Vad ska man säja?
Så många förseningar - men men trots allt har vi ju inte gått över tiden ännu...

Häromdagen köpte vi en liten tjockteve på lopp för en tjuga för att testa
Boxers tvillingkort på. Först funkade inte alla kanalerna, sen funkade dom, sen
nästa dag funkade inte trean och femman.
Kanske kan Torden åka hem från jobbet idag och få dirigering av Boxer eller
få ett nytt kort tillsänt. Kanske kan han ha fått nån liten "låda" med posten
som gör att vi kan koppla in den fasta telefonen.
( Å vad jag längtar efter att ligga i det röda rummet och prata bort en förmiddag)

Så jag cyklade och handlade genom den vackra höstskogen och hem för att
fortsätta flyttstädet. Gör allt långsamt, rör mej långsamt, tänker långsamt, men
det går ju ändå framåt, tröstar jag mej.
Ännu inte helt frisk, eftersom jag fick ett "smalt" antibiotika är det inte helt säkert
att det funkar.
Lyssnar på radio, äter pumpasoppa, skrubbar min ingrodda spis.
Den har jag inte brytt mej om att hålla så ren för jag tänkt att den snart ska
kasseras. Så fick jag veta att även om den ska kastas måste den vara ren!
Samma med mitt vattenläckande kylskåp...

Lite absurt, men det är väl bara att gilla läget.

Ännu en natt i lägenheten.

Sista tvättstugedagen, som alltid en solig dag. Oktober med
varma brända färger, sidensvansarna som slår sej ner i flock i oxelträdet
här utanför.
Igår blev det ett besök på vårdcentralen. Eftersom jag rätt sällan besöker
vårdinrättningar var det trevligt att upptäcka att det gick att få hjälp snabbt.
Hemma klockan tio på förmiddan igen med en ask antibiotika att ta i fem dagar.
Symptomen är inte borta helt, men den där värsta akuta smärtan som jag hade
ett par helvetiska nätter har jag sluppit.

Överaskat lugn och fridfull idag. Ska fortsätta skura och skrubba och
tvätta fyra maskiner. Tord kommer hit efter jobbet så käkar vi tillsammans
och så får han hjälpa mej flyttanmäla på datorn. Något som vi skjutit upp
hela tiden. Kanske tillbringar jag min sista natt här då sen, för imorgon tänkte
vi köra ett sista lass.

Besökte kolonin nyss. I höstsolen blommade rosorna fortfarande och
sellerin och rödbetorna såg ut att ha det gott under den uppskottade jorden.
Grönkålen står fin och jag plockar fortfarande tomater från växthusen.
Skördade mina små höstsådda rädisor och fin ruccola. Sista romansalladen.
Inser mer och mer att jag lär få behålla kolonin till nästa vår.
Vi får hjälpas åt att sköta den så den är fin men sätter inga grönsaker och har
inget i växthuset.
Folk har tydligen inget driv att köpa kollo såhär års och jag kan
inte klandra dem. Ens håg står mot inomhus nu ju.

Kanske är det bra. Kanske ännu mer tid att flytta med mej växter.
Det blir som det blir och det blir väl bra.

Blogg medans jag väntar på att bli upplockad. Att vara bil-och kör-
kortslös innebär att man alltid och ständigt försöker påminna den bilburna
omgivningen om att man kan tänka sej att åka med, lite då och då.
Fungerar ibland, ibland inte. Bilen är ett såpass individualistiskt fordon
att just spontaniteten och oberoendet oftast får råda.
Inte så lätt att planera in en medresenär alla gånger.

En hitintills symptomfri morgon och jag njuter att att få känna mej
frisk. Vet väl såklart att blåskatarr är en rätt limdrig plåga i en värld av
plågor och sjukdom - men det hjälper föga.
Man blir eländig och miserabel, så är det bara.

En ganska värdelösdag  igår då då, läste och såg på teve och flyttstädet
fick vänta. Kurerandet fick ta sin plats, och vilan.
Höll mej vaken till sent för att se skräckisen " Silent Hill" som hade många
intressanta skräckbilder och scenarion. Men jag gillade inte att de religiösa
fanatikerna eldade upp den kvinnliga polisen...

Och Khadaffi blev dödad, så bara. Och glädje och lättnad sköljde genom
massorna. En sån konstig galning som fått makt och skapat så mycket ont.

Idag planerar jag måla alla de vita rätt fula byråarna i den vackra röda
kulören som väggen går i.

Snart vill jag verkligen få en annan riktning i livet än detta evinnerliga
hemskapande.
Ska försöka hålla mej öppen och ödmjuk i sinnet för att uppfatta vart den karmiska
vinden blåser.

Lyssnar på P1. Radiopsykologen.
En kvinna berättar om sin sorg och sin ensamhet. Hon är klar
och välformulerad om tyngden på morgonen när hon stannar kvar
i sängen för det känns meningslöst att kliva upp. Mannen som dog
för att-och ett halvt år sen och som omgivningen tycker att hon " borde
kommit över".
Vår otålighet med andra människors smärta, fysisk som psykisk, vår ovilja
att gå in i lyssnandet, empatin, inlevelsen i den andre.
Att vi hellre dömer och bedömer.
Tror oss veta bättre.

Igår tog oss programmet " Arga snickaren" till en kille där kontrasten
inte kunde vara mer slående mellan de björnkramande professionella tv-
snickarna och denhär lite tafatte ordknappe killen med flackande blick och
initiativlöshet.

Han fick sitt hem iordning av tv-teamet som drog in med sedvanligt
buller och bång och fick finna sej i att bli utskälld och uthängd framför
kamerorna.
Var det värt det?

Hoppas det. Tja värdighet och stolthet är inte alltid så mycket att hålla
sej till, är nog oftare till förfång faktiskt.

Och jag hasar omkring i min tömda lägenhet i en förnyad elak attack,
frusen och ont. Tiden som jag skulle använt till att rengöra ventiler och dörrar,
tillbringar jag under filten istället.
Det enda uppdrag jag lyckats med är att stå upp och cykla till färgaffären efter
mera färg.
Men har här iallafall böckerna till sällskap.

La ifrån mej Fredrik Häréns oläsliga bok efter att tappert gjort hälften. Omslaget
tilltalade mej, och titeln " De icke synliga", men det gick som sagt inte att läsa.

Grep tag i proffsiga Dean Koontz " Broder Odd", om den unge Odd som ser mer
än de flesta och som trots sitt unga liv gått igenom särdeles mycket dramatik
och tragedi.  Men detta är Lustläsning och jag instämmer i baksidestextens
Library Journal " Koontz kryddar Odds berättelse med några underbara gliringar
åt kulturellt förfall och politisk dårskap. En riktig trevlig stund väntar läsaren."

Bläddrar även i Lars Lerins reseskildring och läser denna roliga och tragiska
mening:   
" Eva stjälper i sig en hel flaska Metaxa och är plötsligt alldeles ensam och tjock
och vill genast resa hem..."

Och " Jag vet inte om vi har roligt. Våra resor är bäst när man minns dem, inte
under tiden de pågår."

Jag vet iallafall att den här tiden inte är så rolig just nu, hoppas bara på att det
onda drar bort för gott.
För det trista är att man inte längre vågar utsätta sej, inte vågar lita till hälsan
och styrkan utan blir orolig och svag.
En negativ spiral som inte är så himla lätt att vända uppåt igen.
Dessutom skrev jag ett helt liknande inlägg här för en stund sen som bara försvann!
I Utkast fanns bara en liten del.
Där nånstans i nåt pararellt universum svävar mina ord hemlösa och kanske befriade.

här vid datorn innan jag ger mej ut i regnet och blåsten.
Tänkte cykla ut till huset och bli kvar till imorrn eftermiddag, måla
klart röda rummet och göra iordning det.
Peta i vit emaljfärg i det gamla badkarets rostfläck och packa upp
och pyssla runt lite.
Men det innebär ju att Tord får stå ut med ett avsnitt av Topmodel...
Vi har ju fortfarande inte tagit dit min teve så vi får försöka komma
överrens...

Känns som ganska trista enahanda dagar, som mörknar tidigt
och inte innebär några sensationer.
Igår invänta färgaffärens öppnande, bunkra upp goda böcker på bibblan
och sen cykla ut och måla. Motvind men milt.
Åkte tillbaka med Tord och han fick borra ner de sista jobbiga hyllorna som
jag inte lyckades med, trots mina tappra nybörjarförsök med skruvdragare.

Annars gav ju det en liten kick att jag kunde.

Bredbandet kommer snart, men jag väntar på att släpets punka
ska bli lagat så vi äntligen kan ta det sista.

Energin är slut för länge sen, urinvägsinfektionen tog den sista.
Träningen fick ligga nere hela veckan just för det. Inte kul att träna med
såpass ont.

En natt i huset hade jag så ont att jag letade upp pencillinet Tord fick
för sin böld och tog en sån och en smärtstillare.
Så nu käkar jag en kur och hoppas på att bli frisk.
Men känner mej skeptisk till antibiotika, brukar pluppa upp nåt annat
istället, eller kommer tillbaka med oförminskad styrka.
En hydra med många huvuden.

Men men.. försöker påminna mej om att jag har det fantastiskt
bra och priviligierat. Hör t.ex att de två fängslade journalisterna i Etopien
ännu inte vet något, rättegången uppskjuten.
Kan inte föreställa mej den oron.

Man har det bra. Ju.

Vaknar i lägenheten i relativt välbehag och tofflar
upp över de kala golven för att göra mej en balja snabbkaffe.
Bläddrar i en fet glansig Elletidning och får små lustpuffar in till
en behagligare värld av skönhet och väldoft.
Tidningarna har ofta konsumtion på agendan, men jag har alltid
känt mej stimulerad och inspirerad av att frossa i färger och mönster,
vackra skärningar och eteriska modeller. Intresserar mej även för
reklambilderna, för fotot så mycket mer än budskapet.
Det är inte svårt, min budget tillåter inte konsumtion, inte
så svårt att säja nej, när det inte finns på kartan.
Pengar går till ved, till färg, till mat.

En helg av kris och uppbyggelse. Av ont, men också av värme.
Tord som står pall, vännerna som kom och var stödjande.
Gamla vänner. Äldsta vänninan, som stått pall, hon också, genom våra
kriser som vi har haft genom åren.

Jo det har bråkat i mej, drömmen som möter verkligheten och min
dröm om Det Perfekta som kraschar in i realiteten.
Och urinvägsinfektion som gjort ont.

Jobbar på för att få hemmet som jag kan leva i.
De vita väggarna gör både mej och Torden deprimerade. Hos andra kan
jag tycka det ser fint ut, men jag kan inte leva mellan vita väggar.
Min vision måste vara mättad, fyllig, varm.
Mina tavlor ser bäst ut på röda väggar dessutom. Guldramar gör sej
fint också.
Det ska vara för mycket av allt, Maximus!

Två veckor kvar. Innan dess måtte vi fått telefon och uppkoppling
därute. Idag hoppas jag Tord kan låna skruvdragare och hjälpa mej få ner
alla hyllor jag satt upp här i lägenheten, en del små uppskruvade skåp och
sånt. Fortsätta flyttstäda. Balkongen är inte nådig, med de stora balkong-
glasen och alla små skrymlen och lister där spindlarna flyr för sina liv.
Att jag haft så mycket växter och jord där under åren märks.
Den har varit mer organisk, men nu ska den återgå till sterilitet.

Imorgon tänker jag köpa mera röd färg för de tre litrarna sögs upp
av strukturtapeten i ett nafs. Funderar på att köpa röd lackfärg till alla
de vita slitna byråarna också, de jag behöver för att härbärgera alla
lappar och tyger.
Cykla ut och måla. Om nu min överkänsliga prinsessan-på-ärten-kropp
tål att cykla i kylan utan att få nya symptom.

Och kanske kroppen som gör ont och sörjer över att lämna bakom.
Stan jag alltid bott i, hela vuxna livet, självständigheten i att bo ensam
i en lägenhet, vänner som funnits men inte riktigt längre finns, inte som
förut. Har blivit lätt luttrad över vänskap, särskilt kvinnlig vänskap, senaste
tiden. När man ser något helt annat än vad man trott. Något annat än vad
de berättar om sig själva.

Och till alla som frågat om jag inte tycker det blir sorgligt att lämna kolonin
har jag hela tiden sagt: Nej.
Men jag lämnar ju bakom mej en ofantlig rikedom av växter och mullig jord
och massor av minnen. En ny trädgård bygger man inte i en handvändning, nej.

Så visst är det en ansträngande tid! Av adjö och nyanpassning, infogande
och accepterande.

En kall och vindstilla solig dag väntar utanför. Ännu en dag av ont.
Men jag planerar att cykla ner till stan och köpa röd färg och cykla ut till
huset och måla väggarna.
Varmt röda , en färg jag behöver.
För att inte frysa, bli stenkall och orörlig.

Druckit tranbärsdricka, hiskeligt läskigt sötad tyvär, vitlöksvatten
och nu en stor balja kamomill och nässlete.
Antar att frosten tog de sista tomaterna men hoppas att jorden jag skyfflat
över rödbetor och selleri skyddat.

När man har ont betraktar man andra människor som susar förbi,
som tycks så smärtfria , lätta och lediga.
Säkert inte bekymmersfria men kanske med kontroll över sina kroppar,
bekväma .
Och ändå är det inte alltid så. Många som har problem som inte syns på
ytan.

Men att slippa ont...

När jag sen cyklar iväg, syns kanske ingenting av smärta utanpå.
Kanske betraktar någon min framfart och tänker att där är en frisk
och lycklig människa på väg mot ett tydligt mål.

Och ingenting kunde vara mera fel.

Hela dagen igår vart en total misärdag. Med téer och vitlök
och vatten med äppelcidervinäger fick jag bukt med det onda, sov och
slumrade lite febrig och såg på en massa teve i min tomma trista lägenhet
medan solen sken in genom de smutsiga rutorna.
Tyckte synd om mej själv och framåt kvällen kom det onda tillbaka, när
jag var så trött efter flera nätters dålig sömn.
Då gick jag tillslut upp, kokade en stor kopp kamomillte till och tog en
tablett av arvegodset. En smärtstillare som fick mej att somna gott, varm
i hela kroppen.

Detta med urinvägsinfektion tycks på nåt konstigt sätt vara kopplad
till kyla, och fötterna.
När jag har ont kan jag inte bli varm, inte få cirkulation, skitskumt.
Har haft detta gissel alltid så gott som, men inte de senaste åren. Hoppas
verkligen inte att detta ska vara inledningen till en ny tid då man hela tiden
måste passa sej och undvika allt som kan utlösa en ny infektion.

Man får tanken om en misogyn skapare som ger oss kvinnor korta
urinrör, menssmärtor, pms och klimakterievallningar. För att inte tala om
förlossningar och mjölkstockningar...

Ska det behöva va så!?

Nåväl idag känner jag mej stabil och vinden blåste åt rätt håll.
Först till kolonin och näste fast en ruta som blåst ut. Plockade grönsaker
och cyklade med en härlig klar sol i ryggen mot Det Andra Hemmet i Tvååker.

Hann inte göra så himla mycket där för när Tord kom ville han ganska
omgående köra. Skulle köra mej och min cykel till stan och sen hem till sin
mamma och hämta ett element till sovrummet.
Han har frusit där den senaste tiden och har ett bättre element än det som fanns
där och som vi monterat ner.

Lagade mat där och donade lite och gjorde råsaft på juicepressen jag
tagit dit.
Dricker massor, äter vitlök och även Tord fick dricka lite nyttigheter.
Kan han ju behöva!

Vad som kanske kan vara bra med lite sjukdom är väl då att jag gör allt
för att rensa ut och rena mej, så det blir en viss vitaliseringskur.
Och när det onda går över mår man så himla gott
Men ändå...

Att det ska behöva vara så!?

Blir så trött på rytmen av att allt välmående ska följas av skit.
Igår en dag av kraft och styrka, core på morron, handla och sen cykla
till Tvååker trots regnet.
Sorterade mina tyger i lådor och skåp, allt som legat nerstoppat i svarta
plastsäckar. Njuter av färgerna och mönstren, längtar efter att sätta ihop,
sitta och nästa samman för hand eftersom det är trivsammare än att sy
på maskin. Stryka skrynkliga lappar släta, sätta samman.
Kokade en soppa med potatis, lök, morot och kål, allt egenodlat. La till
ingefära, vitlök och pepparfrukt för sting.

Åkte bil till stan igen och vi letade kopplingar till badkaret och lite
till lyst. Köpte två badrumsmattor av fluffigaste slag, så nu kan fossingarna
få varmt och mjukt på alla toarna.
Torden hittade en tigerfäll med huvud, made-in-china och vi skrattade åt att
han givetvis kommer att snubbla jämt på huvet a´la grevinnan och betjänten.
Men han köpte den, fast den kanske egentligen hör till ett barnrum, men man
får bejaka den barnsliga sidan ibland.
Vi unnar ju oss ingenting nytt, utan använder allt vårt gamla, bägge införstådda
att hålla hårt i pengarna innan vi vet precis vad uppvärmning och annat kan
dra iväg till.

Men natten efter denna starka friska dag får jag urinvägsinfektion och ont.
Sabla skit, detta gissel som jag sluppit flera år.
Varför?
Varför kan det inte bara få vara bra?

På P1. De underbara öppnande dikterna framförda av två
skådespelarröster och musik emellan.
Satt med frukostbrickan i knäet och lät blicken försvinna ut genom
fönstret, där vinden dallrade och drog genom lövmassorna.
Berörd i hjärtat, denna muskel, som är mer än så, sträcker försiktigt
ut sej från sitt krampaktiga hopknutna läge.

Såhär vill jag helst ta till mej poesi. Eller när mina facebookvänner
sänder mej rader.
För trots att sinnet är öppet , läser jag sällan poesi.
Inte nuförtiden.
Läser lite för fort och har svårt att lugna ner ögat som rusar slarvigt
över raderna.

Så mycket av mitt liv som jag önskar skulle vara konst, poesi,
meditation och kontemplation består istället av jagande av extrapriser,
grävande i jorden, utplånandet av kirskål och ett ändlöst kämpande mot
entropin i tillvaron..dvs städande.
Och att hålla kroppen i skick och trim. Här är minsann en kropp som inte
sköter sej själv. Oj vad den måste putsas och trimmas, utfodras med
näring och vitaminer och sen renas av alltihop detdär!

Jag säger som Arne Anka: Säg mig! Var ska en stackars dräktig konstnärs-
själ ta vägen i denna konspiration av enfald  och taskig karma...

Även om man ju kan hoppas på favoriterna Joyce Carol Oates
eller Margaret Atwood.
Och kemipriset var roligt att höra om, att han blev utskrattad först.
Sånt ger hopp, kanske väntar ett stort pris på en i framtiden...:)))

Skämt åsido, alla älskar en underdog, bara underdoggen pallar
sen när det börjar gå uppåt...

Hemma från kolonin. Det såg ut att regna och blåsa, men jag
lyckades pricka in en stund av uppehåll och milda vindar. Det är ju
inte kallt ännu och när fartvinden ner mot koloniområdet når min
näsa njuter jag av de fylliga mättade höstdofterna.

En ruta hade blåst ut men nu hade jag i min röjning hittat en korg
med klammrar så det var enkelt att sätta fast rutan ordentligt.
Växthuset bågnar av växtlighet och gurkorna och tomaterna fortsätter
att komma. Trots att fukten demolerade en del plantor så kommer det nya
friska skott som ser friska ut och fortsätter ge frukt.

Som om det alltid finns hopp, som trots sjukdom kan komma friskt.

Hemma med selleri, rödkål, tomater och ruccola och rädisor. Höstsådda och
långsamt växande , men den milda hösten låter det fortsätta med tillväxt.

Idag skura skåp och torka ut de tömda garderoberna. Sen hem till Halvan
och passa henne ett par timmar efter skolan.
Min älskling smsade från jobbet, gick och klippte och var blöt innifrån och ut.
Ett jävla slit, kan det vara emellanåt.

Radion och facebook håller mej sällskap denna ensamma tid. Böckerna
och teven.
Det ensamma livet , slitet, gråheten,hösten, allt som kan tyckas dystert skimrar
för mej. Här är min grund.

Läser den tunna lilla boken med mycket luft på
sidorna, men massivt innehåll.
Båtflyktingen Ru från Vietnam som föddes under Tet-offensiven, vars
namn betyder fridfullt inre, hamnar i Kanada, och berättelsen  vandrar
fram och tillbaka i tiden, just som den vaggvisa en kvinna på flyktbåten
sjunger.
Kim Thuy  fick Kanadas främsta  litteraturpris för sin debut, och jag som
så sällan läser något utanför det nordiska eller anglofila språkområdet
sugs in och vill helst inte lägga ifrån mej boken.

Precis som om jag får ett fridfullare inre av att läsa den just nu.
Hela jag är nu inställd på att gå in i en annan fas.
Oktober-november-december är mina favoritmånader och i takt med att
löven faller och sikten breddas, andas jag lättare och ser klarare.

MEN....det är ju inte klart ännu.
Allt detta bök och stök, uppbrott och omstrukturering har haft målet att
förenkla livet, MEN vilket jobb det har varit...och är ännu.
Jag vill ju bara kunna sitta ner och börja måla. På min nya plats i mitt nya
liv.
Och ångan har inte varit lätt att hålla uppe.
Nu t.ex, måste jag sätta igång här i lägenheten. Torka ur skåpen, plocka fram
allt nära ytterdörren , det som ska gå med nästa lass.
Igår skulle vi kört , men trött sen eftermiddag och ett litet regn gjorde att vi
omprioriterade. Tord fick köpt avloppsrör till badkaret, jag hade målat i
källaren under dagen där badkaret ska stå. Målat över den gräsliga aprikos-
oranga färgen som stod synnerligen illa mot det grönturkosa kaklet.
Köpte en varm varm röd fluffig badrumsmatta till toan med det kalla
golvet och så fick Tord packa bilen fulla av kassar och åka till elvan medan
jag stannade kvar i lägenheten.

Kanske jag flyttar i helgen då då.

Om jag kan etablera en del kraftfull Yang-energi till. Fast att hela mitt inre
bara vill sitta och låta blicken följa ett virvlande höstlöv och kontemplera
det expanderande universumet.

Så tungt det känns nu! Sista veckorna, sista rycken och nu
känns det som nog, som att man knappt orkar mer.

Men nu samtidigt jag skriver det just nu, så känns det inte
helt sant...


Klart vi orkar.

Men detta sista som ska flyttas är liksom magiskt...det ser inte ut att
vara så mycket , men det tar inte slut.
Vi är ju själva med det också, och börjar bli trötta. Haft en del flytthjälp
med de tyngsta möblerna, men annars är det bara Torden och jag.


Idag gräver han på sitt jobb, jag har grävt på kolonin och röjt i stugan.
Slitit på var sitt håll, i det gråfuktiga måndagsvädret.
Kolonistugan ja...
Håhåjaja, ännu en plats som jag bara har låtit saker samlat sej.
Mycket handlar ju om att jag inte haft bil, vad man kan ta med på cykel
har sina begränsningar.
Cyklade hem, väldigt trött i ryggen som en cykelburen baglady med fulla
styret med skräpkassar.
Cykelkorgarna fulla med gamla kolonijobbar-kläder som ska tvättas, grönsaker.

Ett fantastiskt odlarår annars. Potatisen knytnävsstor. Satte nu tidigt
i höst ,ruccola och rädisor och det kan jag skörda nu. Inte alls fel. Rädisorna
blir spröda och maskfria av regn och sval temperatur.

På elvan väntar rummen. Rummen som börjar likna hem. Mjuka mattor
och mina hemtrevnadssaker, mina trivsellampor, mina tavlor.
En tom plats vid skorstensstocken väntar på kaminen.
Där ska jag luta mej....
Där ska jag vila medan elden sprakar och den goa värmen sprider sej.

Det ska bli bra, det ska bli bra.