ullaunna

Läser den tunna lilla boken med mycket luft på
sidorna, men massivt innehåll.
Båtflyktingen Ru från Vietnam som föddes under Tet-offensiven, vars
namn betyder fridfullt inre, hamnar i Kanada, och berättelsen  vandrar
fram och tillbaka i tiden, just som den vaggvisa en kvinna på flyktbåten
sjunger.
Kim Thuy  fick Kanadas främsta  litteraturpris för sin debut, och jag som
så sällan läser något utanför det nordiska eller anglofila språkområdet
sugs in och vill helst inte lägga ifrån mej boken.

Precis som om jag får ett fridfullare inre av att läsa den just nu.
Hela jag är nu inställd på att gå in i en annan fas.
Oktober-november-december är mina favoritmånader och i takt med att
löven faller och sikten breddas, andas jag lättare och ser klarare.

MEN....det är ju inte klart ännu.
Allt detta bök och stök, uppbrott och omstrukturering har haft målet att
förenkla livet, MEN vilket jobb det har varit...och är ännu.
Jag vill ju bara kunna sitta ner och börja måla. På min nya plats i mitt nya
liv.
Och ångan har inte varit lätt att hålla uppe.
Nu t.ex, måste jag sätta igång här i lägenheten. Torka ur skåpen, plocka fram
allt nära ytterdörren , det som ska gå med nästa lass.
Igår skulle vi kört , men trött sen eftermiddag och ett litet regn gjorde att vi
omprioriterade. Tord fick köpt avloppsrör till badkaret, jag hade målat i
källaren under dagen där badkaret ska stå. Målat över den gräsliga aprikos-
oranga färgen som stod synnerligen illa mot det grönturkosa kaklet.
Köpte en varm varm röd fluffig badrumsmatta till toan med det kalla
golvet och så fick Tord packa bilen fulla av kassar och åka till elvan medan
jag stannade kvar i lägenheten.

Kanske jag flyttar i helgen då då.

Om jag kan etablera en del kraftfull Yang-energi till. Fast att hela mitt inre
bara vill sitta och låta blicken följa ett virvlande höstlöv och kontemplera
det expanderande universumet.