ullaunna

Tagit mej upp på en platå av välbefinnande och avslappning i
denna utdragna och krävande bergsklättring som är min flytt.
Vaknade rätt utvilad, frukost i sängen och boken i handen.
Cyklade ut: Först lämna in garagenycklarna till bostadsbolaget.
Källarförrådet som låg i huset bredvid och garaget lämnade vi igår.
Låg på det hårda cementgolvet och knäskurade. Upp och hoppa var
fjärde minut och trycka på den röda ljusknappen.
Tord kom och vi lassade in sista skräpet som han tog till en återvinnings-
station som finns här på området.

Suck av lättnad.

Idag cyklade jag i lugnt behagligt mak genom hela stan, mitt Varberg,
som hade torgdag. La på räkningar på lådan, tog ut pengar, köpte billig
rökt lax på Netto och en påse mandlar, apoteket efter comfora för mina
leder, sen cyklade jag vidare genom stan , köpte
minneskort till kameran och grundfärg till fulfurutaken på Ekvägen.
Har fortfarande en del tak att måla.

Allt så behagligt och lätt, skojade t.om med expediter och kände mej
som en fullkomligt normal människa! :)

Efter långt samtal med bekant på stan , hemåt i den redan kyliga luften
fast löpsedlarna lovar att värmen ska komma tillbaka.
Kaffe i min nu minimalistiskt inredda lägenhet.
Släpat in extrasängen till vardagsrummet framför teven och klätt in med
kuddar och mjuka leopardfiltar.
Där ska jag bo den närmaste tiden, ett rede!

Nu är jag säker på att hinna med allt så nu kan jag andas.
Till kolonin måste jag idag men annars greja med balkongen. Där finns
växter, mattor  och lite möbler kvar.
Folk undrar varför jag inte är färdig ännu, men de inser nog inte hur
fantastiskt mycket jag lyckats trycka in i min trea.
Kolonistuga och extraförråd inte att förglömma.
Kanske kör vi inga lass denna veckan, för Tordens bil är på verkstan.
Vill ut till huset, men jag får lugna mej. Gör bättre nytta här just nu.

Allt i sinom tid.

Imorse läste jag ut Cajsa-Stina Åkerströms bok om livet
med sin pappa Fred Åkerström, den store trubaduren och Bellmantolkaren.
Äldre än 48 år blev han inte!! Herregud. Och vilken sorglig nedförsbacke det
blev.
Det är inte främst en " artistskildring" utan framförallt en inträngande skildring av
ärvda familjetrauman och hur hårda ord och okänsliga beteenden kan skada
ett barn.

Han lämnade henne i en " rungande tystnad" när hon var arton och precis
börjat leva sitt egna vuxna liv och försöker orientera sej mot det friska ljusa,
väl medveten om de mörka tunga stråk som drar över familjen från Freds sida.
I slutet av boken beskriver hon sitt liv idag, hur hon lever ett fullödigt och lyckligt
liv , framskapat på egna premisser, för hon är ju präglad av denna barndom där
hon ofta fick anpassa sej och smyga inför hans känslosvängningar och missbruk.
Bokens sista rader:

" .....Kort sagt: Jag har idag egentligen allt det jag någonsin önskat mej - utom dig.
Genom att skriva den här boken har jag försökt återskapa något av det försonande
samtal du och jag aldrig fick, i det levande livet."

För där finns en stark vibrerande kärlek också.

En stark beskrivning av kärleken i en familj, hur svårt och sårigt det kan vara
när skuld och frigörelse existerar sida vid sida.

Så mycket i livet är inte alls som man tror, snarare tvärtom.
Allt det vi strävar efter undflyr oss, det vi kämpar emot eller undertrycker
sticker fram, eller kastar sej över oss och äter upp oss.
Det vi inte vill, gör vi, eller va nu Paulus sa ( tror jag).
Det vi vill ,gör vi inte.
Som om en lag om alltings inneboende motsättning ligger nedlagd i materien.

Idag var jag full av tagg och strid, det erkännes och när jag cyklade den
första resan tog det plats i mitt huvud, stångades och bökade.
Cyklade hemåt och himlen var grå och läckte regn, men nu lyfte jag.
Det krokiga hade rätats ut på nåt sätt och insikter nådde fram, färdigbakade
i den stora alkemistiska ugnen Athanor.

Tänkte där jag cyklade i Tordens gamla jättestora rätt smutsiga regnbyxor
och en hejdlöst rosa prasseljacka från åttiotalet att nu ser jag ut som en
kärring - men det här fuktiga regnandet är bra för hyn och gör mej säkert
tio år yngre.
Tänkte att alla de som kör förbi mej i stora varma bekväma bilar kanske tycker
synd om mej där jag strävar fram i vind och regn, men faktum var att sinnet
( för en gång skull) var alldeles fridfullt och avklarnat och kroppen mår så bra
när den får kämpa....
Tänkte att man kan sitta i designerkläder i finaste bilen på väg till flashigaste
festen och kanske ändå må skit.
...Jo man kan såklart må förträffligt - men det gjorde jag med, utan allt detdär.
Tänkte också mycket på hur anden verkar i kroppen och livet och hur klart och
enkelt det faktiskt är - inte alls komplicerat eller svårtytt.

Och jag upplevde frihet, just nu, just där på vägen på min cykel, under regnet.

...Och så fort jag uttalar något som en sanning brukar jag i nästa livsmoment
få ta tillbaka alltihop, eller få det kastat på mej som en reflex i en skrattspegel.
Så allt jag skriver för alltid med sej en fara.
Men jag nöjer mej med att säga att just nu var allt detdär sant!

Mycket kvar av dagen och jag är rätt trött. Den fuktiga
värmen som ligger över oss har del i tillståndet.
Tränade iallafall pump imorse och när jag går därifrån märks det
tydligt att fötterna är mer smärtfria än annars. Det är fantastiskt och
jag inser  varje dag vad viktigt det är med träning för kroppens väl-
mående - och själen.
Om jag nu har nån kontakt med min själ dessa bråda dagar.
Att hinna använda alla grönsaker, skörda, lagra, ta till vara. Att få med
plantor från kolonin till nya trädgården...
Häromdan blev det iallafall ett jordgubbsland därute och en hel del plantor
som jordslogs tillsvidare.

Ett bakslag är att älsklingen blivit sjuk. Ja förutom alla små skador som
han drabbats av den senaste tiden så har han nu blivit förkyld och febrig.
Jobbat på ändå, men idag bar inte rösten och hostan vart svår och febern
härjar hans arma kropp, så han stannade i sängen.

Märker att jag är påverkad av Agneta Plejels roman " Kungens komediant"
som jag läst nu. Gustav den tredjes tid, Bellman och Sergels.
Den är naturligtvis bra, men det bränner kanske inte riktigt till trots allt.
Även läst poeten Eva Ströms " Den flödande Lyckan", en historia som
skimrar av poetiskt språk...men som inte heller lämnar mej med något
riktigt bestående minne.
På teve såg jag filmen " Waitress", som var så fin. Visst var det så att skåde-
spelerskan som hade huvudrollen blev mördad strax innan premiären? Eller
var det regissören?
Det gav iallafall en extra melankolisk prägel.

Kolonin var varm idag. Drack kaffet och åt mackorna men solen blev nästan
övermäktig. Klippte gräs och försökte hålla mej i skuggan. Öser ner komposterad
gödsel i sopsäckar som ska till elvan.
Men annars ser jorden därute rätt fin ut ändå. Under en övergödslad gräsmatta
som vi enkelt gräver upp.
....eller ja, enkelt och enkelt.

Till min förvåning så fungerar så mycket i denhär omflyttningsprocessen enligt
mina planer.
Får nästan lite respekt för mej själv, vilket inte alltid hör till vanligheten.
Men att Tord ska bli sjuk hela tiden har jag inte planerat.
Vad är det för motstånd han lever ut? Undrar dr Ulla Freud.

Ett stort åskväder från Danmark lär vara på väg och jag välkomnar det.

Jösses så trött jag är, vilar fötterna framför datorn ett par minuter.
En kopp grönt te på spisen och avsmakning av en squashkaka.
Mellan tvättarna har jag nämligen gjort flera såna, rätt mycke jobb,
koka squash i bitar och sen mosa/mixa , blanda med mängder av hackad
mandel, ägg, socker och lite mjöl.
Hoppar över sockerförbudet idag.
Bakat två stora bröd över hela plåtar, också med en massa riven sqash,
nötter och aprikoser.
Förvällt och flått tomater och fryst in och gjort mej en tomatsoppa med
lök, vitlök och fin purjo.
Så mycket göra. För att använda alla grönsakerna.

Jobbat en del på kolonin på förmiddan, sen hem och tvätta.
Mycket tvätt. Täcken och en massa gardiner och tyger och sånt man vill ha
rent för flytt.
Och snart ska jag hämta sista tvätten, hoppas att den hinner torka innan
tvättiden är slut och sen blir det en tur till kolonin igen!

Ja det är slitsamma tider, men det fungerar för jag ser målet framför
mej: En lugn underbar höst och vinter på En Enda Plats.

Och kolonin är så vacker nu igen! Återupprättad.
Och jag har satt ett pris på den, så nu är det oroliga tider. Vill köparna acceptera?
Vaknade inatt av oro, ångest. Sov några timmar sen vaknade jag av kramp
i vaden.
Upp och kämpa för att få ner hälen i golvet och trycka.
Gör så jäkla ont och sen tar det ju tid innan man somnar efter det.
Får denhär krampen var och varannan natt, men jag tror det är lite
överansträngning, får det när jag sträcker mej i uppvakningsögonblick.

Och på sitt håll i huset har Tord grävt när han kommit hem efter jobbet.
Grävt oss ett jordgubbsland och den lilla dammen han vill ha vid altanen.
Och börjat kantskära gräsmattan där grönsakslandet ska ligga.
Och grävt där pergolan ska stå med en avskärmning mot gatan.

När det är roligt går det!

Ja  mitt enda nöjesliv denna sommar har väl i princip varit teven.
Enda man orkat och velat efter en busy kroppsarbetardag.
Lustigt hur det fungerar i världen: Jag som inte har nåt arbete, sliter nog
mer än många. Så det blir jämnt karma, eller hur?
Att va fattig är ju ett arbete i sej, man gör många konstiga saker som t.ex
banka sönder läppglanset med en hammare för att komma åt sista slattarna.

Ja, för läppglans kan man ju inte leva utan.

Vad jag såg i söndags: Dokumentär om den fascinerande modeskaparen
Vivianne Westwood.
Hon har länge sett ut som en tant, redan under punkens glanstid, vill jag
minnas. En udda och egendomlig tant visserligen med jäkligt flippade outfits.
Men ett sånt där saggande tantansikte, som man ju får.
Och där går hon i sin värld av undersköna modeller.
Men det har jag sett bland många modeskapare, de är ofta inte vackra ett
dugg, det är liksom underordnat. De är besatta av sitt arbete, inte av att gå
omkring och försöka behaga.

Hursomhelst i detta ordinära tantansikte med rött hår satt de vackraste ögon
jag sett!
Tänkte mycket sen på ögon och allt de kan uttrycka.
Hennes ögon var både fjärrskådande, magiska och klarögt betraktande, och
hemlighetsfulla. Sagoögon, feögon.

På söndagar tittar jag på " From Larkrise to Candleford". Såååå förtjusande
för en anglofil . Om ett postkontor i slutet av 1800-talet. En liten by med
några karaktärer man får följa. Små dramer och större och jag älskar den
omsorgen som skänks åt varje liten misshällighet.
Som om alla hade all tid i världen. I en svunnen värld.
Men det känns som ett   skamlös frossande  och väl sötsliskigt emellanåt
( men underbart) så när det är slut växlar jag till sexans favorit, den moraliske
seriemördaren " Dexter".
En serie som gör mej lugn och vilsam i sinnest...av nån anledning.

Cyklade ut i hällregnet med mitt läckande regnställ och avigvänt
paraply, ner för att träna en timme med skivstången för första gången på
över tre veckor.
Det gick bra men visst var det hemskt, det är det ju varje gång. Till slutet av
passet, när hoppet återvänder, när timmen närmar sej slutet.
Ut i regnet med svettfuktiga kläder och ett blött regnställ ovanpå - mmm,
till billiga Netto för att fylla på och cykla hem med det avigvända paraplyet
som åtminstone hjälpte mej slippa få regn i ögonen.

Nu mår jag såå gott.
De senaste dagarna har jag intensivjobbat på kolonin. Älskat den igen.
Och nu närmar sej tiden för att vi ska skiljas åt, men det känns ändå bra:
man ska ju skiljas som vänner.

Nu ska jag packa lite, här finns ju ännu kvar en hel del. Torden får hämta mej
idag till huset. Ska bli kul att se vad han gjort på kvällarna nu efter jobbet.
Grävt bort gruset från staketet och förberett för syrenplantering.
Synd att de förra ägarna gjort ett sådant gediget arbete, som vi nu drar upp.
Markduk och allt, men både grus och markduk kan vi ju använda på andra
ställen.
Tord skulle även markera hur han tänkt sej bygga en liten pergola så det ska
bli kul!
Planera trädgård!

Strävsamma dagarna fortsätter. Har äntligen börjat projektet att få
kolonin iordning, lyfta den från högsommarkaoset och presentera den i
praktfull sensommarglans.
River, sliter, klipper och hugger. Bara macheten som saknas i den fruktbara
djungeln.
Ibland har det kommit en skur och då flyr jag in i stugan. Den har blivit
plockad på fåtölj och bord så jag har byggt mej ett näste på golvet med
dynor och kuddar. Tänder man en fem-sex stearinljus blir där varmt och
mysigt.
Annars blir det just aldrig man använder sin stuga annat till att ha grejer i
men just när det kommer plötsliga skurar är det perfekt.
Tänkte på det när jag skruvade locket av termosen och hällde upp det
heta kaffet, att just sånt som kan se obekvämt ut på håll, kan ge de mest
intensiva välbehagskänslorna.
Att t.ex på hösten ta en promenad kring fästningen i storm och piskande
slagregn och uppleva elementen in på bara skinnet, ger ofta en närvarokänsla
och lyckokänsla som heter duga.
Sen kan alla dom där som kör förbi i sina trygga vädersäkrade plåtskal kanske
tycka synd om en där dom far förbi, men det är snarare tvärtom.

Ja där satt jag med mitt termoskaffe och hörde regnet smattra på taket, sträckte
ut mej och fick det riktigt skönt och bekvämt och lät " Den döende detektiven"
av Leif G W hålla mej sällskap tills regnet avtog och jag kunde fortsätta mitt värv.

Speciella dagar. Alldeles ensamma, renskalade på det mesta. Kommer hem till
den ekande lägenheten med säng, soffa, teve och dator.
Långa bad där jag försöker få mina blesserade händer rena och lederna suga
åt sej värmen och bli mjuka igen.
Vaknade häromnatten av ont i tåleden, en pulserande smärta som höll mej
vaken ett par timmar mittinatten. Äta banan, dricka vatten och läsa lite.

Och idag - tredje dagen med samma schema. Tar det emellertid lite lugnt här
på morgonen, skriver, andas, tittar ut på gråvädret.
Sovit gott, kropp återhämtad, vid gott mod ...

Okej, människan är människans bästa vän ,men dom ställer till
det - mänskorna, för mina planer.
I förrgår vart det upprört ( av olika anledningar) när vi körde ett lass, när vi
återvände hittade vi ett par hyllor vid ytterporten som vi glömt och efter
ett tag började jag förstå att palmen vi ställt där inte var att finna.
Satte lapp upp med silvertejp om " undras vart vår palm tog vägen?".
Idag kom jag hem efter ett dygn i huset och då stod tre av mina
krukväxter där, återlämnade, bla palmen då.
Att ha så bråttom och inte fråga, vilka lustiga grannar man har...
Nu fick jag ändå springa en massa onödigt i trappan för jag kunde
ju knappast låta de stå kvar till nästa lass ska gå.

Ja jösses. Idag går jag på painkillers. Vass huvudvärk och tackochlov
tar den även det onda i fötterna.
Stått på en pall och målat tak. Tvättat i maskinen, pysslat.
Tagit utrymmen i besittning.

Att bo i hus! Efter ett liv i lägenhet.

Jag är glad, men vet att trots att vi varit tillsammans i tolv år så krävs
det en helt ny dimension för att bo ihop sej.
Trivs när jag vaknar där efter han åkt till jobbet och bara jag och radion
härskar över huset.
Trivs när han kommer hem och jag visar vad jag gjort under dagen, vilka
möbler jag flyttat runt, vilka lådor jag packat upp.
Längtar längtar längtar efter att få börja måla där, vid ett arbetsbord som
ännu inte finns, men jag vet var det ska stå!

Riktigt bor jag där när alla mina tevekanaler är där, internet, tarotkortleken
och planetephemriderna!
När vi fixat dit ett badkar i källarn och när jag bakat mitt bröd där.
När jag bloggar därifrån - Då bor jag där!

Stressen börjar bli påtaglig, helt improduktivt, vaknar jag
vid tretiden på natten och ligger vaken till fem, vridandes och våndandes,
planerar och förtvivlar, för jag tror inte att det kommer att fungera.
Så korkat! Förlorar ju en massa tid på detta, sover på morgonen istället
för att hoppa upp vid sju som vore rimligt.

Det är planeten mars som är aktiverad från flera håll just nu.
Cyklat i motvind, i stan virvlade små stormar upp skräp och löv,
en plastpåse for upp mot mitt ansikte.
Liksom ilskan som kommer den här perioden, plötsligt och galet,
opålitligt flammar den upp som en svårtyglad brand.
Stressen som fräter, smärttillstånd som blommar upp.
När jag ska sova värker fötter, händer, armbågar, ben, uttröttade,
slitna, svullna.

Huvudvärk i morse, mitt sovrum alldeles förberett för flytt nu.
Väggarna ekar tomma, allt avskalat sitt prål och pynt, de tunga skåpen
är framflyttade, lådor utdragna, skåpdörrar tejpade. Hämtat flyttselar
som väntar på sina två starka män som ska få slita idag.
Tredje våning, inte roligt....

Varje litet lass som går lugnar mej, men sen förtvivlar jag när jag inser
hur mycket som är kvar.
Och mitt i allt måste jag ställa mej och förvälla och flå tomater, eller
laga mat av alla mina grönsaker som mognar i mängder nu.

Bara Mars båser över... kraftig vind vajar lövmassorna, och oron för att
växthuset ska blåsa söner är tillbaka igen. Idag hade det gått bra iallafall.
Vinden går över ängens alla röllekor och renfanor.
Igår cyklade jag från Tvååkershemmet i solig motvind.
Gått inomhus med radion som sällskap hela dan och packat upp och fixat,
levt på knäcke och kaffe, hann prata lite med Tord som kom från jobbet
innan jag cyklade hem till stan igen.
Hade sovit i det nya sovrummet, så fint, så lugnt, ja förutom de vakna
vargtimmarna dådå....

Allt Ska Bli Bra.... Allt Ska Bli Bra....

Storslagna, heta strålande Augusti - jag tror jag smäller av!
Måste Orka!

Pendlar mellan mina två hem, cyklar som ett jehu i hettan, klädd i
bikini , trotsar alla skönhetsideal och idéer vad man bör.
Möter ju så mycket manfolk som cyklar med bar överkropp så!

Och älsklingen, den älskade har drabbats av ännu en åkomma,
en böld på ett onämnbart ställe där solen inte lyser.
Klart som korvspad. Att gå och svettas, smutsig och dan, skava
omkring på en klippare mitt i rötmånaden!

Igår skulle jag sova ute i uterummet på elvan men tystnaden jag
trodde rådde därute, var bruten. Han yrade också upp, väckt ur sin
feber-och medicinslummer.
Grannarna hade biljardparty i sitt öppna garage! Sååå kul. Hojtande
och tjoande.

Idag vaknade jag där iallafall och han hade gått till jobbet, pencillinet
hade väl gjort sin verkan. Jag drack mitt kaffe och stökade och njöt.
Fortsatte att måla möbler. Gamla avskavda jag ägt i alla år som får ett
nytt lager färg, vitt.
Vill se mina piedetaler där med pelargonior snart.
Målade mina gamla halvruttna kollomöbler med ännu ett lager stugröd
oljefärg. De ska stå vid det blivande växthuset.
Drack mera kaffe och gick ut till brevlådan och tog in tidningen.
Som jag har längtat efter detta!!
Drömmen som börjar bli verklighet.

Sen packa ihop och bikinicykla i en alldeles rekordsnabb fart, fingret
på pinglan: ur vägen slöfockar och virrpannor som surrar omkring på
cykelbanan.
Hem, vattna balkongen, packa sallad och ner till damernas för dopp i
havet och några simturer.
Handla i stan med saltvattentungt och blött hår.
Hem och fixa, sen cykla kollo och svettig slita runt den halvtrasiga gamla
handjagaren i den tidiga kvällens värme.
Vattna upp växthusen och skörda alla cykelkorgar fulla av
gurka- tomat-squash-sallad-bondbönor-krusbär och ett jättekålhuvud.

Hemma där en pizzadeg med sojamjöl och dinkel stod och jäste
som jag nu fyllt med lök, vitlök och massor av tomater med timjan och
massor av stark prästost.
Och den ska jag äta NU!