ullaunna

Värmen är över oss och friden svår att finna.
Aldrig förr har jag varit så uppdelad i en natt-och en dagpersonlighet som nu!
I natten och i de många uppvaknande finns hela dagens samlade tvivel
och rädslor, komprimerade och utbubblande, när dagens optimism falnat.
Och med nattens totala perspektivlöshet, vrider jag mej och plågas mellan
hoptvinnade lakan.

Så uppstår dagen, tvivlet krymper, hoppet, lusten och livet uppstår igen.
Men så är det ju att vara människa: kunna härbärgera motstridiga känslor.
Att hysa både tvivel och tvekan och samtidigt känna sej övertygad.

Min bitska och godhjärtade vän Ylva dök upp för att ta ut mej på
utflykt. Till ett underbart landskap vid havet, naturskyddat, ett par mil
bortöver. Karga strandängar med hästar och gräsvuxna dyner, en sandstrand
helt tömd och ensam, passade oss bra.
Njutit hela vägen av väninnans utlopp över korkade medtrafikanter och allt
i tillvaron man kan bli förtvivlat ilsken över. Statusjakt och blindhet för den
påtagliga miljökollapsen.
Efter bad, kaffe och ätande av godsakerna vi plockat med oss, drog vi upp
oss från den öde stranden och lämnade den till måsarna och lärkorna som
drillade på den varmblå sommarhimlen. Hälsade på vännerna i Glommen
och drog sen vidare till trakten som jag ska bosätta mej i.
Körde sakta förbi huset där det tydligen flyttades ut för fullt.
Att jag ska bo där!?

Så full av optimism pratar jag hela vägen om fördelarna - bara för att
sen om natten drabbas av denna rädsla!
Och ängslan över kroppens tillkortakommanden...
Alla mina kurer, fotinlägg och specialsandaler till trots tycks symptomen bara
öka. Och i natten känns värk och smärtstick.

Och denna dagen - hjärtat tungt på många sätt. Slutit min bubbla på strand-
täcket, gjort mej döv för alla röster, bara läst. Doppat kroppen i havet
när den blivit varm. Huvet ner under vattnet, kyla över den lättare slaget
av huvudvärk.
Boken var den helt fängslande " Boys" av Anna Ringberg.
En alkoholiserad och rätt nergången far som firar sin 65-årsdag, sonen på
besök - och hunden Boys, som den tredje viktiga karaktären i denna inlevelse-
fulla roman.
Citat från baksidestext: " Boys handlar om fadern, sonen och den stackars hunden.
Om den gränslösa men skadeskjutna kärleken, om det skitiga i hörnen och om
att aldrig riktigt hitta hem.

Så blåste midsommar förbi, värmen kommer nu, sommaren börjar.
Inte är det halva sommaren som gått inte!
Hade en trevlig midsommarafton hos vännerna i deras fina stuga nära havet,
men ute kunde vi inte sitta, blåste alldeles för mycket för det.
Det blev sill, snaps, nypotatis och jordgubbar och häng framför
brasan istället. Mycket skönare.
Är ju ingen nödtvungen utesittare jag inte.

Vid halvtolvtiden såg jag ut på den mörknande blåsiga himlen och bestämde
mej för att cykla hem. Det hade jag haft som intention hela tiden och det
finns inget som är så tillfredsställande som att fullfölja en uppdragen plan.
Okej att vädret var emot mej, men jag äntrade min nya King och cyklade
iväg mellan stugorna.
Visst kan det vara trevligt att sova över, de har skapat ett hem med plats
för gäster , men mitt mått av sällskaplighet är inte alltid så stort.
Och så skulle jag få vänta till lunchtid innan Torden vågat köra bil utan risk
och växthuset väntar ju på tillsyn varje morgon.

Det blev en strapats men jag fixade det, hård vind från havet längst hela
sträckan på ett par mil. Kolonin i midnattsmörker ( fast helt svart blir det
ju inte på midsommarafton) och när jag kom hem bar jag upp min cykel
till tredje våning och ledde in den i hallen.
Stor stöld och vandaliseringsrisk under aftnar...

Dagen efter blev lugn kan jag säja. Trots mina måttliga vanor ( nuförtiden)
hade jag huvevärk. Jävla skit.
Men skönt att slappa en dag.

Idag morronkoloni, allt växer för mycket, alltför överdådigt. Varmt.
Hem och fixa termoskaffe, mackor och sen ner för ett dopp.
När jag la mej ner för att soltorka började jag fundera: Kokade ju upp
kikärtorna hemma. De var nästan klara och jag vred upp till sexan och stängde
av sen för att de skulle stå på eftervärmen... eller gjorde jag det? Stängde av?

Så det var ju bara att klä sej och cykla hem och kolla.
Nu var det väl, avstängt. Ner igen , nytt dopp och sen kunde jag koppla av!

Rör mej långsamt idag. Varmt. Ska snart upp för att plocka jordgubbar.
Ute skriker barn.
Min klänning är röd.

Morgonkaffe, ekot på P 1 och Jacques Werups självbiografi som
morronläsning.

Tyranniska ledare ställs till svars och döms, det är positivt,
men alla alla dessa flyktingar!! Kaosartade förflyttningar över jordens
yta med skräck och hot , våld och död i hälarna.
Så finns de andra förflyttningarna...kineserna tar sej till Afrika, ser
landet som ett tomt blad, ser naturresurserna och utvecklingsmöjligheterna.
Intressant!
Hurskadetgå hurskadetgå?

Och i det privata egenlivet, kan jag delvis instämma i vad jag läser i
min bok.
Så här skriver Jacques Werup i " Medan jag levde":

" ...Jag har blivit en besvärlig vän och gäst. Nya människor skrämmer
mej, gamla vänner gör mej melankolisk. Stora sällskap förstummar mej
eller fördummar mig. Också i en mindre krets känner jag mej främmande
och får bita mej i tungan för att inte låta gnällig. Vännerna gnäller också,
men mitt språk har blivit allt vassare. Dessvärre tycker jag själv att jag
formulerar mej ganska roligt. Min hustru förmanar mig: du säger aldrig
ett positivt ord, akta dig."

Mulet idag och jag är ändå tacksam för det. Har bara börjat röja på kollo.
Cyklade dit igår senare på eftermiddagen så Tord skulle få en stund av
ensamhet när han kom från jobbet.
Vi är ju inte vana! Har i alla år umgåtts ett par dar och sen dragit oss
tillbaka till enskildhet och egna revir.
Jag kan ju vara ensam när han jobbar men han får inte de där stunderna
naturligt.
Idag får jag eventuellt besök, så jag laddar stora termosen. Idealet vore
att fixa en trevlig fika,men tiden räcker inte till.
Ska även i ett par dagar hålla ett öga på barnbarnet.
Och Göteborgsdottern kommer på ett kärt besök. Länge sen sist.

Igår gick jag i fågelsången, kvällen kom och det var sommarsolstånd.
Låg ner på mina gräsgångar och rensade och röjde, såg in i plantornas
växtvärld på nära håll på deras nivå. Kom in i det sköna flowtillståndet,
där jag glömde att jag var hungrig och trött.
Det är ju där jag vill befinna mej och det är inte svårt att hitta dit, bara
jag slipper splittra mej.
Det är splittring och stress som gör att jag längtat mest efter att flytta.
Vill Ett Helt.

In från cykelrundan som företogs med vantar, jacka och sjal.
Nu kan det gott få bli lite varmare, tycker t.om jag som inte tål värmen
så bra.Öppnat växthus och handlat billigt på Netto.

Vaknar i en smula ångest som jag gör rätt ofta nuförtiden, något
som snabbt förflyktigas med kaffe i sängen och planering av dagen. Ser
ångesten som mestadels hormonellt betingad, och också förknippad med
min rädsla för sjukdom.
En stund av " meditation" i sängen efter frukost.
Att jag tar emot hälsa och regeneration, att jag öppnar mej för ljus,
låter ljuset flöda igenom mej som värme och pirr ut i fötter och händer.
Att jag ser dethär sjukdomstillståndet som en symbol för det som är min
värsta fiende - att stelna, att frysa, att bli så bottenkall att jag inte blir
varm igen.
Att slutas, att förbli en puppa som inte får veckla ut vingarna.

Detta har varit en rädsla de senaste åren.
Men nu är jag på väg.
Förändringens tid är nu så nära att den börjar bli greppbar. Den tidsrymd
jag har kvar här i min lägenhet är nu begriplig och hanterbar.
Snart kan jag börja ta itu.

Men just nu handlar det om allt man gör i det dagliga.
Får vara lite rädd om Torden som jobbat länge i sträck utan ledighet nu.
Han ser verkligen fram emot midsommar då han blir ledig i tre dagar.
Annars ingen sommarsemester alls, men en del helger ska han få lediga
framöver.

Trodde jag skulle kunna göra kolonin ogräsfri till midsommar men
regnandet sätter en käpp i hjulet för de planerna.
Även tanken att skörda kamomill och mynta, för det måste vara torrt
väder när man ska skörda örter.
Men jordgubbarna kommer nu och första squashen ska jag steka idag.
En omelett till och gräddädelost smält över.
Aj så gott!

Något manisk efter en väldigt väldigt pratig helg. Och
social.
Tordälsklingen kände en enorm lättnad av att ha gjort klart med huset,
ville njuta av helgen, även om han skulle upp på mornarna halv fem
för att jobba.
Vid tio har han jobbat klart så det blev fika på stan med vänner och
bio till kvällen.
Piratäventyr i 3D, var väl kul för stunden. Ett roande av det barnsliga
hjärtat med sjöjungfrur och mäktiga skepp. Mycket för mej att njuta
av stoffer och rekvisita.
Hur syr man sej en sjörövarrock? Att bära med kråsskjorta under?

Idag , söndag var jag ivrig att få nåt gjort. Förskräckt över den oresonliga
växtkraften på kolonin efter allt regn.
Men så mycket annat att göra än rensa ogräs.
Klippa bort död orm från jordgubbsnät, prata med Birgitta om husplaner
och så fick jag fina lökväxter som nu var utblommade.
Beundra hennes minituiösa ordning, så rejält och grundligt gjort, riktigt
grundjobb, i stenläggning och anläggning.
Plocka en del jordgubbar, dra upp mängder av dill som självsår sej och
redan gått upp i blom.
Ställer ut i spann utanför för alla att ta av.
Springa omkring planlöst från den ena änden till den andra av kolonin.
Ordnat så svärson och dotter fått hämta fönster som kollogrannen har
stående.
Som spindel i nät ska ju jag såklart vara förmedlare, men till kvällen
blev det också ordnat.
Finns det nåt mer jag kan blanda mej i?
Hem och steka potatis och ägg och sojakorv, baka bröd.
Till kolonin igen där ett ungt par stod och var intresserade av kolonin.
Så det blev rundvandring och pratpratprat och utbyte av telefonnummer.

Alltså två intressenter till mitt kära land....
Hemma och baka brödet i ugnen, alla balkongväxter vattnade och telefon-
samtal avklarade.
Nu väntar bara badet, det ljuva, teven och sängen.

Dessa intensiva bråda dagar!
Innan midsommar ska örter skördas och helst vill jag göra en rejäl
upprensning av ogräset. Överblommat klippas ner och så kommer
rosorna efter pionernas ljuva blomning.

Överallt pioner i vasar ihop med daggkåpa. Underbar doft vid sängen som
leder en till drömmarna om natten.
Jag ska inte klaga - bara jag hinner och orkar allt som ska till!

Jag förstår att inte alla är med på mitt sammanhangstänkande men
så här tänker jag:

En Fantastisk dag med en speciell energi som jag länkar till Tornet i
tarotleken och till min pågående Uranus kvadrat mars.
Ses vanligtvis som destruktivt men för mej fungerar en utmanande
energi bra, för annars blir ingenting alls förlöst...
Ja just förlösning, släppande, rullande brusar genom tillvaron idag...

Börjar med att lämna av kvardröjande persedlar till en vän.
Som jag vill lämna.
Drömde om henne inatt.
Men med en fri känsla i hjärtat faktiskt.
In på min träning med skivstång och hög musik, darrande muskler,
senor, svett som bryter fram ur varje por, droppar ner på golvet,
lite smärta - stor glädje, och en känsla av styrka och välbefinnande.
Gottgott prat med goa Jeanette på väg upp genom stan sen.

Skulle senare städa ( rening), tömde dammsugarpåsen och DÅ kom
jag på att arbetsveckan snart var slut och jag skulle ringa vaktis om
mitt avlopp - och dom hann komma!! Två fina killar med en stor sug
och plupp så vart det klart och jag kan bada igen utan att hela golvet
blir översvämmat.
Samma energi!
Tord kom hem till mej och hade lämnat nycklar till nya ägarna och han
kände sej fågelfri och lättad efter en hektisk tid.
Färdigt!!
Så vi tog oss till stan. Jag på vingliga cykeln som nästan tjänat ut, tappat
sina ekrar och känns livsfarlig.
Plockade ut sparpengar och köpte mej en ny!!
Sådär: Ny energi.
Hel och intakt.
Renad och ny.
Vi vänder blad som kungen sa - och så heter min nya cykel: King!

Ett dopp blev det efter middag på den första lilla fänkålen med
den sista sparrisen och målla med ostsås, sallad, rädisor, gräslök - jo det
vart gott. Mulnar på lite lätt, bara skönt, ska tillbaka till kolonin för en del
kvällsjobb. Klippte gräset och vattnade växthusen i morse, planterade en
melonplanta i en spann med finfin kompostjord.

Tröttheten från gårdagens kraftprov sitter kvar här och där i kroppen.
Cyklade ut till Åskloster i kraftig vind och ovädersmoln med nyckeln till
Tords hus och termosen full av kaffe. Tog väl tre kvart som det brukar,
kanske lite mer i motvinden - men grejen är att något händer med mej.
Först är det motigt och innan man ens hunnit ut ur stan tycker man att
man cyklat långt allaredan.
Lite ont i benen och vänstra skuldran brukar jag få och cykeln är ju rätt
skruttig - men sen börjar jag bli Lycklig!
Så cyklar jag en bit till och jag överfalls av en intensiv kärlekskänsla till
allt.
Märkligt.
Måste vara nåt kemiskt som händer med hjärnan.

Och sen låser jag upp hans lilla hus, på med radion. Reder mej ett läger
på lite kläder och dricker kaffe och äter mitt hembakade bröd med brie
och tomater, och sen! Är jag redo!

Putsat och fejat, skurat och skrubbat så jädraranåda.
Tords lillalilla mamma dök upp och tog sej an trädgård och garage, Tord
dök upp, svettig efter jobbet men med mos å lingon i frigolitförpackning
till mej och korv å mos till sej.
Lillalilla mamman på 76 år ville inget ha utan sprang runt med den stora
stora motorgräsklipparen . Stark som en björn är väl hon. Ingen som klagar.
Först mot kvällen när hon putsade fönstren i garaget sa hon sej vara
lite mör....

Till nio var vi hemma, något tidigare än de andra kvällarna, men nu
med den stora stora tillfredsställelsen av att faktiskt vara färdiga!
Mycket att lasta av, som ska in i min redan överfulla lägenhet, men
det är ju bara en kort tid.
Snart kan lassen börja gå till huset.

Vi är trötta, Tord jobbar konstant och har inte en ledig dag förrän till
midsommar och jag sköter kolonin, men vi har ett mål i sikte och
detta var första fasen: Han lämnar sitt hus.
Fas två: Han flyttar in.
Fas tre: jag flyttar ut och det blir en låång process, med alla mina möbler,
saker, kläder och allt arbetsmaterial och sen växter från kolonin som ska
flyttas till trädgården.
Fas fyra: Jag flyttar in . Till hösten på riktigt.

Tornet i min tarot. Den kraftiga utvecklande omstörtande energin. Som
kommer in på mer än ett sätt i livet nu. Men jag tar min energin till
att omvandla och rena - inte till konfrontationer.

Alltså - jag får det som jag vill.
Önskade mej lugn och ro igår. Då blev det strömavbrott flera
gånger. Just när jag skulle skriva lite blogg.
Radion tystnaden bredvid mej och datorn slocknade och där satt
jag snopen och tittade.
Hade ätit precis, en soppa hade kokat klart, så det blev ingen panik-
bara ett litet stopp i tillvaron.

Och idag regn regn regn.
Växthusöppning och biblioteksbesök och nu sitter jag och syr för hand
på mitt täcke medans P1 sänder ett program med Kjell Alinge och Mona
Sahlin.
Om att som hon stanna upp och inte veta riktigt vad hon ska göra,
efter en hektisk tid  och många år i hetluften.
Pauser finns, raster i tillvaron, andhämtning.

Hittade Anita Goldmans "Kärlekskursen" och en novellsamling av
Richard Brautigan "Gräsmattans hämnd". Bland annat, och Hanna
Hellquist "Karlstad Zoologiska".
Brautigan växte upp under besvärliga förhållanden med en alkad mor
och en styvfar som slog honom. Kom till San Fransisco -56 och träffade
Allen Ginsberg och andra beatförfattare.
Debuterade -58 , mitt födelseår  och dog genom självmord 1984, läser
jag på baksidestexten.

Torden kommer ikväll. Inte har vi hunnit träffas mycket inte.
Han har jobbat och jobbat och tömmer sitt hus och gör slut med sin
omgivning därborta där han bor, sin trädgård och sin närmiljö.
Kör sina grejer till sin  mammas garage sålänge.
Och sen bär det iväg till Sweden rock.
I år stannar han i princip ett dygn och jag hoppas få tillbaka honom
i ett stycke.
Själv går jag på födelsedagskalas och sköter mej.

Vaknar till regnet som forsar ner i stuprännans plåt
och jag andas ut i ett djupt andetag ända från magstödet.
Då slipper jag släpa fram den tunga slangen och springa runt
med spridaren. Bäst att cykla upp och öppna plastväxthuset ändå,
en del av tomatplantorna har allaredan antydan till bladmögel, men
grukorna trivs.

Kolonilotten är nu som en gammal älskare man gjort
slut med i tanken och förbereder sej för att lämna för gott. Då min-
sann!....
visar den upp sin bästa sida, ställer inte till ett endaste problem,
allt är idel frid och fröjd.
Regnet kommer med jämna mellanrum, knäpparlarver och skade-
djur lyser med sin frånvaro. Inte ens klumprotssjukan har vissnat
några kålplantor ännu iallafall. Rädisorna som jag lät växa utan duk
har ändå inga maskhål och har växt sej stora men ändå spröda.

Annat faller mej också väl i händer. Vi har köpt en kärra ihop
med svärsonen, så nu kan vi frakta saker hit och dit och flytta allt
mitt bråte, alla mina många möbler i lugn och ro.
Man kan hämta ved och köra skräp utan att behöva hyra en varje
gång. Begagnad såklart, men en bra investering förhoppningsvis.

Sprang på en gammal kompis, som linkar fram på kryckor av svår
artros. Operationen av en fot blev inte alls bra och hennes nyinköpta
dyra MBT-sandaler gick inte att använda.
Såna som jag var ute efter!
Så det blev sjuhundra istället för 2300 som jag skulle fått betala annars!

Pengar flyter ut i mängd, ja jag har ju också jupiter opposition jupiter
nu , men det är väl uttänkta saker.
Annars bara fortsätta sparasparaspara...inga resor såklart, inga nöjen
och nu kan jag leva billigt för grönsakerna börjar växa till sej därute.
Väntar på den första fänkålen och squashen, det dröjer inte länge nu
med regn och värme i lagoma doser.

Målar på ett stort anslag , en Till salu-skylt som ska sitta på kollostaketet,
om jag lackar noga tål det regnen.
Säljes i oktober.
Bye bye baby bye bye!

Sommaren så intensiv. Trycker mina heta fötter mot
det svala golvet, öppet mot kvällen och den blånande himlen.
Barnbarnet snusar i min säng så jag håller mej till extrasängen
i arbetsrummet. Kalla jordgubbar från frysen har hon ätit, dags
att göra slut på förra årets skörd.
Pasta med sojakorv och våra berömda " Malakakor". Malda mandlar
från mandelkvarnens fina lilla vevmaskin, ett gammaldags redskap
hemmifrån. Vi blandar med smör, socker och sojamjöl och trycker
ut små gaffeltryckta platta kakor.
Bäst med varma med iskall mjölk i glas.

Och det har varit strand, det har varit gott familjehäng i träd-
gården på Tranelyckan, det har varit fest.
Torden har mest jobbat, både på sitt jobb och hemma hos sej,medan
jag cyklat under trädvalven i fartvinden, eller hoppat i havet.
Jaja, ibland sliter jag och han vilar.

Läst Philip Roths " Indignation" och nu den förtjusande " Ät mej av
Agnes Desharhe. Såg Slumdog Millionaire igår och den var hemsk
och vacker och hoppfull.
Pratat så mycket.
Solat mej brun och håret är blekt.
Undrar hur mycket pengar jag sparat genom åren av att aldrig gå till
frisören och använda ett minimum av hårpodukter?
Shampoo en gång i veckan.
Så imorgon önskar jag en mulen dag, en dag med regn framåt efter-
middan, så slangen kan få ligga hoprullad.

Idag nationaldagen. Firar inget, men är så tacksam så väldigt ofta
för att få bo i ett land där det är fred, där terror och tortyr lyser med
sin frånvaro, där naturen finns tillgänglig för alla och där ordning och
en viss rättvisa förhoppningsvis får fortsätta utvecklas.

I drömvärldarna kan upp vara ner och ner vara upp.
Ingenting  är riktigt vad det synes vara...
För ett par nätter drömde jag en mardröm.
Gick på en grusig gårdsplan i regn och höll en liten pelargoniekruka
handen. Såg att mycket av gruset sögs ner i en brunn och gick
närmare och då började jag dras ned.
Det var ett tungt sugande kring benen och plötsligt insåg jag faran.
Försökte häva mej upp och lyckades delvis, men sögs sen ner igen.
Helt irrationellt släppte jag inte pelargonian...
Hade jag bara släppt den hade jag nog kunnat häva mej upp med
bägge armarna.

Självklart tolkade jag denna mardröm som en varning. Kanske att
mitt liv var på väg åt fel håll.
Tyngden kring benen kunde motsvara mina smärttilsstånd i fötterna
och min vägran att släppa den lilla krukväxten kunde ju vara en
uppmaning att släppa mitt intensiva sysslande med det som växer...

En natt la jag mej i frid, bad om att bli frisk, om att få vara lycklig och
allt det vi alla ber om...
Gjorde en visualisering, en fortsättning av min dröm.
Det är något speciellt när man gör sådana här resor. Man Kan nämligen
inte drömma fram vad man vill. Försöker några vägar och det känns fel
tills jag plötsligt hittar en " resväg" som känns rätt!
Alltså drogs jag ner och hamnade direkt i en grotta under jorden. Lågt i
tak och med trädrötter som sticker fram ur taket.
Ljuset är grönskimrande och det känns lugnt, säkert och tryggt.
Och närvarande.
Är inte ensam och får ord till mej.
Mardrömmen kan vara en Ingång. Själv fick jag till mej begrepp som
Invigning, och den lilla pelargonen jag vägrat att släppa blev ett heders-
tecken!

Och dagarna som följde blev också mycket bättre dagar. Kände styrka
och optimism istället för de känslor av rädsla och tyngd jag upplevt i
veckan.

Så vårda dina värsta mardrömmar! Våga gör en resa och upplev dem
på nytt och se vart de vill ta dej och vad de vill säga!