ullaunna

Jo då fick man se den omtalade dokumentären av Erik Gandini.
Den gick på ettan igår. Jag vet inte om man kan se den på svt play men
den skulle gå i repris.
Till suggestiv musik fick man se ett romarrike som föll... och föll...och föll.
Visst fick man känslan av stora arenor med muskulösa slavar och vackra
slavflickor som behagar en aningslös och fördummad populas.
Ett pågående barbari, ett uppenbart pengastyre med en ständigt leende
diktator.
Och den lille vitklädde mannen i sitt vita hus... Hans tomma stela leende
in i kameran och hur han glatt håller upp sin mobil med mussolinis kamp-
sånger som ringsignal och glatt berättar att han är en stor beundrare av
mannen i fråga. Vilken egendomlig och skrämmande individ!
Erik Gandini visade ett ekosystem av predatorer,intelligenta och strategiska
och han visade de små bytesdjuren i sin oskuldsfulla hopplösa kamp
för att klättra och försöka överleva.
Det var skickligt gjort, mycket mycket skickligt.

Klyftorna ökar i samhället, säjer de på ekot just nu.
Surprise!
Och med fattigdom ökar ohälsan.
Rik, vacker och frisk borde man va. Kanske kan man försöka fejka det,
jag försöker ibland.
Hörde Blondinbella i en interjuv för ett par dar sen. Hur hon var tämligen
mobbad och illa omtyckt, satt hemma och skapade sin egen värld med
sin blogg. Skrev helt osanna saker om fester och inbjudningar och hur
populär hon var.
Fast sen blev det ju faktiskt sant.

Själv är jag behäftad med ett ärlighetstvång, men visst...
man väljer ju sina sanningar.

Hittat fler bra böcker på bibblan, Kunzelman och Kunzelman bla.
Om jag nu gillar den. Blev totalt förförd halva av hans ,vad var det den
hette nu evinnerliga kärlekshistorien, men sen lämnad med en tomhets-
känsla och ifrågasättande.
Hittade en liten bok om Virginia Woolf och hennes syster Vanessa. De
har intresserat mej länge. Vill gärna veta mer om Vanessa, den lyckligare
systern.... eller ja, hon som iallafall inte tog livet av sej.

Annars upplever jag det som en lättnad att falla in i vardagsveckan igen.
Helgen blev alldeles för lessam med sin känsla av brist och tråkighet.
Men vi pratar mycket!
Kanske kommer vi fram till nåt till slut.
Och jag tvingade Tord att delta i Earth hour med sterinljusmys.
Det var inte så fel.

Idag var det träning- brödbak- dammsugning- bibblan och så....
Återknytningen till Seinfeld-familjen!
Och har jag inte fått nog kommer ännu ett avsnitt halv sju.

Jo jag har nog känt att jag inte ska träffa folk nu eftersom jag har
en galopperande smittsam melankoli.
Stängt av telefoner men kan inte låta bli att kolla facebook då och då.
Grävt lite i komposten men dess kärna var frusen så där fick jag stoppa.
Två små söta bruna möss flydde för sina liv när jag gjorde intrång i deras
skafferi/bostad.
Mitt dilemma är att jag behöver människor, men det är människor som
orsakar all smärta.
Hur befriar man sig från förväntningar?
Hur befriar man sej från sin ilska?
Hur blir man fri?
Jag kan inte säga annat än att jag jobbar på det.
Det blev för kallt på kolonin så jag fick cykla hem igen.
Helgen har inte varit rolig alls.
Nån gång i halvåret behöver jag lite utifrån kommande ny stimulans,
den uteblir vanligtvis och då blir jag deprimerad.
Sörjer vänner som försvinner.
Passande nog hittade jag Karin Johannissons " Melankoliska rum" i
min lånehög. Om Ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid.
Såg även reportagedokumentären " sluten avdelning", en balanserad
skildring .
Tänker att det inte finns bra forum för existensiella frågor,ingen tröst,
ledning eller förklaring.
Jag "reser" och drömmer.
Efter tröst och vägledning.

Vaknade klockan sex, lite för tidigt med tanke på när jag
somnade. Börjar älta! Så irriterande.
Frustrationer och irritationer javisst, men måste jag tänka på det i
gryningen istället för att somna om så gott?
Var är avstängningsknappen?
Lyckades somna om och drömde en lustig dröm . Begränsade utrymmen,
blockerade vägar, som en färja där befälspersoner mycket myndiga i sina
uniformer visar ut mej ur kontrollrummet för där har jag inget att göra.
Först bär jag med mej ett barn, sen är det nästan jag själv som har
barnets roll, blir tillsagd som om jag sprungit bort...
Ack ja det var väl en tydlig bild.
Dagen innan hade jag ett långt telefonsamtal med bästa Johnny och
jag berättade att jag just nu upplever mina begränsningar så starkt.
Både på fysiska, psykiska och mentala plan.
När får jag tillträde till kontrollrummet?
Den eviga drömmen om att man plötsligt ska upptäcka att
man har en dold talang. Att man ska upptäcka ett område i livet som
bara öppnar sej inför häpna ögon.
Och allt ska ske utan möda.
Ljuva dröm.
Såg ett riktigt bra Babel igår. Torgny Lindgren var ju mysig
och underfundig och blev aldrig svarslös och den unga poettjejen Ida nåt
var sympatisk och riktigt sugen blev man på svart hår med lugg när man
såg henne.
Sara Stridsberg har jag läst en del av och blivit mäkta imponerad och jag
kanske beställer hennes nya på bibblan för jag vill verkligen läsa den...
Var det " Darling river" den hette?
Men allra mest älskade jag Jayne Ann Philips. Har läst hennes böcker, hon
ger inte så ofta ut, men de är helt fantastiska.
Och hennes hem! Det är sånt jag älskar, gamla skåp med vackra intressanta
gamla saker i. Den röda väggen, den duvblå, det lite viktorianska. Åååå!
Och så avundsjuk jag blir på dessa författare.
Som man blir på alla som har en osviklig talang.
Och Bob Hansson är så totalt söt och luggslitet charmig och kramen han
utväxlade med Göran Greider gick inte av för hackor.
( Usch! Jag måste utveckla och förbättra mitt språk!)

Nytränad och nyäten. Plantorna är utburna till balkongen för ljus och
luft.
Jag vet att jag måste vara stark, tålmodig och disciplinerad och att det
är belöning nog när man lyckas med det.
Svårt att själv alltid vara sitt eget belöningssystem.
Men vad är annat att lita till?

Vilar mina trötta fötter framför datorn här. Ekot går på P 1 och
jag satte nyss en deg som ska jäsa två gånger innan det blir sjuss in
i ugnen.
Började dagen med att plantera några av penseerna i
jordblandningen jag gjorde igår. Kompostjord från kolonin, steriliserad
på 100° i ugnen, blandad med ogödslad torvmull. Sådde lite kål i ett
stort frigolitlock och gurka i såna där plastbyttor man kan köpa kiwi
i. Gurkan får gro på toa vid elementet för den vill ha varmt för att
komma upp. Den lär bli bra stor innan jag vågar ta den till växthuset.
Min ordinarie cykel hade punka så det fick bli gammelgamla cykeln
till Harald Nyborg för jag har tröttnat på mössen som vägrar fastna i
fällorna så min intention var att köpa gift.
När jag kom dit och läste på anvisningarna blev jag avskräckt och
införskaffade istället ett sorkskrämmande illaluktande medel som man
skulle hälla på en papperstuss och trycka in i sorkhålet.
Ljummet ute, lite svagt solsken - ja VÅR!
Packade termosen för första gången och cyklade upp till kolonin som
är ganska blöt och gyttjig men mer och mer avtäckt från snö.
Pysslade i växthuset, sådde spenat och ruccola . Får se om myrorna bär
bort fröna, eller vad de gör, och får se om mössen biter av det som gror
ovan jord.
Det ska inte va lätt....
Små bajsar ligger här och där, harar eller rådjur, snön smälter. Två vatten-
tunnor har spruckit. Vintern kom så snabbt så jag hann inte tömma dem.
Lite galen är jag för jag tejpar sprickorna med min orangea byggtejp och
staplar bägge tunnorna i varann. Vem vet, kanske det funkar?
Dricker mitt kaffe mot växthusväggen efter att ha släpat ut min
favoritstol. Planerar var jag ska ha potatisen i år. Där ska jag inte kalka.
Inte på jordgubbarna heller.
Hem med mera kompostjord. Nu börjar slit-å-släp-tiden. Cykla hem, bära
tre trappor upp, sen bära ner alla färdiga plantor,tillbaka till kollo.
Behöver jag nämna att jag är lite trött på dethär. Vill ha hus nu!
Kanske är det sista säsongen, hoppas jag ...
Nu steriliserar jag mer jord i ugnen,handlat med gammelcykeln ( den är
antik) satt en deg, pratat länge i telefon med bästa Johnny om mystiska
ting,kvantfält och dolda sanningar.
Ikväll  Babel på teve och imorgon iväg på veckans tyngsta träningspass,
en-och en halv timme step och pump.
Livet håller på.
Håller på och håller på som vanligt.

Cyklade och handlade och nästan studsade när jag såg en
tallbacke alldeles utan snö och med grön stensöta i det gula fjolårsgräset.
Grönt! En sån ovanlig färg!
Nu sitter Alvan i den gamla nersuttna skinnsoffan och äter pannkakor
och solen från balkongen lyser in så starkt.
Ute blänker det och bländar i alla smältvattenpölar och vi ska snart
cykla iväg igen till huset.

" Kropp och själ" handlade bla om självmord , i grannskapet
började en kvinna tala om sin deprimerade granne som var traumatiserad
från tiden i Bosnien.
Överallt finns det.
I tidningen finns de ungas dödsannonser  och på vägen till min träning
vid järnvägsbron ligger drivor av blommor som en sista hälsning till
en ung människa.
Jag cyklar förbi varje dag och sist såg jag även en skateboard och en
klump växte i min hals .
Att någon ska behöva uppleva den ultimata ensamheten på det viset.
Man önskar att trösta, vagga, bädda ner, omsluta och klappa om
men det går inte för det är försent.
Jag vet att ingenting löser sej av en kram eller klapp på kinden men
ändå...
Universums isande tystnad och kyla...meningslöshet...smärta som inte
kan kommuniceras,ensamhet mitt i en larmande brusande värld.
Är det så det känns?
Eller är det alldeles trångt av självhatande röster i huvudet så man
inte ser något mer åtråvärt än total tystnad och utplåning?
Det enda jag kan tänka är Bevara Bevara Bevara. Skydda
de skyddslösa när det stormar, skydda alla rädda hjärtan, blås bort
allt hat,läk all oro som är för stor för barnasjälar.
Det kommer ju alltid en annan tid, livet är en ofta smärtsam process.
Stormar blåser över, isar smälter, liv rämnar och spricker fram och
tar nya oväntade vägar.
Självhat kan läka.

Vaknade med regn på rutan och en lugn morgon utan stress.
Låg länge i uppvaknandet och tänkte. Detta ältande i sitt inre som man
aldrig riktigt kan befria sig ifrån.
Oklarheter, undringar, frustrationer.
Gårdagen hade varit fin på många sätt efter en trevlig helg som innehöll
lördagsbio och söndagspromenad. Lördagens bodybalance och fika-
på-stan. Söndagens långa morgon med älsklingen och kaffebryggarens
pysande.
Senare på eftermiddan litet samkväm med Anna, Gabriella och Kerstin.
Måndan började med träning i svett och möda och sen den trevliga prat-
stunden med J upp genom stan som börjar bli en givande rutin.
Sen hem  där telefonen ringde samtidigt som jag stack nyckeln i dörren.
Bästa M som kom hem till mej med laptop och sej själv. Vi umgicks
genom kaffestunden och gemensam lunch på de rester jag kunde hitta,
med ingefära och vitlök blir ju allt gott. Lite räkor ur frysen så blev det ok.
Och så är vi framme på Tisdagen idag och jag minns plötsligt vad
jag drömt:
En gammal vän som jag inte pratar med längre,ringde mej ,glad och
entusiastisk på rösten. Han berättar att han ska gifta sej och jag blir så
glad för denna återknytning.
Kanske därför denna melankoli?
Att man förlorar människor.
Flera olika människor har berättat likadant för mej de senaste dagarna.
Vänner som fasas ut eller bara pang bom efter en konflikt lämnar helt
plötsligt.
Nya vänner kommer till - det är sant, men vänskap tar lång tid att bygga
upp.
Själv finner jag mej plötsligt så gott som enbart omgiven av yngre personer
just nu. Det har ju sina fördelar men omvärlden känns lite skakig när jag
plötsligt inser att nästan hela min vänskapskrets har blivit utbytt de sista
tio åren.
Jag är på många sätt en trygghetsberoende människa så insikten ängslar
mej.
Gjorde en " inre-resa" igår och nya öppningar och nya   landskap öppnade sig.
Kanske ska jag sluta ängslas...
Men sörjandet finns där och melankolin och sist men inte minst funderingarna
över alla lösa trådändar och frågor utan svar.

Nytt på matfronten: hormonmedicinerade tackor får foster av
en annan biffigare får-ras inopererade.
Lite osmakligt tycker jag. Allt för att tjäna mer på djuren ,producera,
konstruera, teknologisera, medicinera.
Urk.
Att inte äta kött håller mej något lite utanför den värsta djurproduktionen
men jag vet att äggen och mjölken och osten inte är oskyldig heller.
Vi lever våra liv så insyltade i en massa oetiska förhållanden att man
helst stänger av helt och gör sej hård och opåverkad .
Vi får för mycket information för att må bra.
Själv mår jag dåligt åt alla lampor som är tända när solen skiner in
i min träningslokal och jag tar hellre av mej skorna än trär små
blå engångstossor på fötterna, eller dricker kaffe ur plastmugg som
slängs.
Annika Lanz har ju ångest för "blöjberget".

Tränat har jag gjort och nu har jag tvättstugan.
Har även ringt på hos min granne som  röker som en borstbindare
i sin lägenhet när han har besök, som han har haft ett par dygn nu.
Det hade inte varit nåra problem om han inte hade haft en brevlåda
som glappar och släpper ut all rök i trappen.
Jag mår fan illa när röken kommer in i min hall och ända in i mitt
sovrum när jag ska sova.
Kan jag inte själv få bestämma hur det ska lukta hemma hos mej
så är det inte kul.
Bad honom ringa vaktis och få en ny brevlåda. Han pratar inte så bra
svenska och ville att jag skulle göra det.
Något som jag försökt men vaktis säger att det måste vara grannen
som fixar det.
Så nu har jag fått nog ännu en gång och ska ta en sväng förbi
områdeskontoret på väg från tvättstugan.
Mitt barnbarn håller andan när hon går upp till mej.  Eftersom
jag bor högst upp drar röken ju uppåt hit och fönstren i trappen
är plomberade.
Sicka problem man har, eller hur?
( i-land i-land i-land.....)

Hemkommen från stan. Seglade genom dimmhavet på min
cykel, fukten la sej på min svarta kappa i vackra fjäderlika mönster,
harmonin bygger ett tillfälligt bo i min maggrop.
Lossade på ekonomins strama tyglar och köpte en flaska italienskt
rödvin , ett par goda ostar och vitlöksoliver.
Ska bjuda älsklingen på lite gott när vi ses imorgon för han har haft
en tuff vecka.
Han har varit på en begravning av en avhållen moster och träffat en massa
släktingar han sällan träffar annars.
Jobbat utomhus i kalla luften, skyfflat snö och is och som vanligt är
hans jobb infekterat av  konflikter, intriger och oklarheter.
Men har man pluto uppe vid himmelsmitten så kan det nog inte undvikas.

Drivorna är svarta, cykelbanornas issträngar och snöbubblor försvinner
och gruset knastrar under cykeldäcken. I buskar och elskåp ligger
tappade vantar som vill tillbaka till sin andra hälft.
Skatorna utanför mitt arbetsrumsfönster fortsätter sitt lätt förvirrade
bobygge. Vet dom verkligen vad de håller på med?
Mitt hem är också ett skatbo.
Undras vad mitt nästa viste blir för ett hem?

           Måndageftermiddag och jag sitter och målar på en av mina
otaliga askar. Träningen i morse sjunger fortfarande i kroppen och
solen skiner.
Att sitta och måla i mitt nordöstra arbetsrum medan solen skiner
därute, brukar inte alltid vara lätt. Jag vill vara där solen är. Cyklade
iallafall hela strandpromenaden efter träningspasset och pratstunden
i fästningshörnan med bästa J.
Och snart ska jag iväg och hämta den lilla Alvan på skolan så nog
kommer jag ut alltid. Vi ska hem till henne också så jag är inte
hemma igen förrän till kvällningen så det är lika gott att vila ben
och fötter sålänge man kan.

          Lyssnade nyss på " Vetandets värld" om storytelling.
Att berätta historier är inte alls något utdött i vår nya sköna värld
där bilden och det visuella mer och mer tar mark.
Det är så intressant sånt här, att fast omvärlden förändras uppkommer
gamla värden ändå - kanske i något modifierad form.
Att kunna berätta en historia bra ,var viktigt i forntiden vid lägerelden
...och det är kanske minst lika viktigt idag i olika sociala sammanhang.
Nu kommer det stort i företagsvärlden.  Att man berättar en historia
om och kring det man vill sälja helt enkelt.
( Nu tänker jag på Seinfeld igen. Elaine är ju i många avsnitt anställd
hos Peterman som säljer kläder och attiraljer med hjälp av spännande
historier )
                  Och vad det gäller våra egna personliga liv handlar det
ju också mycket om hur vi berättar historien om oss själva.
Är det en framgångssaga eller en offer-och lidandeberättelse?

Plantorna står och växer på balkongen, helgen rann undan som en
helt-okej-helg, men på söndan flippade jag ut i tråkighets-ångest.
Jag hade pysslat med den ensamma katten i dotterns hus, vi hade
varit ute och åkt på landet och tittat på möjliga hus i vackra fortfarande
snötäckta landskap, vi hade ätit gott....och arrghhh. TRÅKIGT!
Kände att jag borde röra mej mer så de här ringarna kring midjan
som vintern fäst kring mej som en extravikt skulle försvinna.
Så när Torden åkte hem till sitt lilla hus cyklade jag den vanliga gamla
strandpromenaden som jag cyklat och promenerat på 6079 gånger
minst.
Sen var jag trött och struntade i mitt samvete som alltid vill att jag
måste göra något av mitt liv - och såg på teve hela återstoden av
kvällen.
Såg de gräsliga hollywoodfruarna, det gräsliga parlamentet och en
inte så pjåkig Wallanderfilm.
Facebookar i förbifarten såklart, masserar celluliter och pysslar om
mej själv,pratar lite i telefon.

           Idag känner jag mej emellertid lite förnyad iallafall.
Förändringen ska komma, den kommer den kommer...
Känner en liten antydan till vind under mina fötter och jag hoppas
att det är en förnimmelse jag kan lita på.

Sol, smältande ispölar, fågellåt. Vaknade rätt tidigt och for
iväg. Kattvakt i helgen.
Hade med mej mina radiolurar och försökte höra reprisen av " stil"
medans jag slevade upp kattmat.
Förstår inte varför folk inte har radioapparater i varje rum som jag
har!
Ner till bodybalance, upp genom stan med bästa J på hemvägen.
Sovit lite dåligt tyvär. Snurrar omkring på nätterna, finner ingen ro.
En natt gick jag igång på tandläkarrädsla, nästa natt var det ångest
för den framtida flyttningen. Fick en massa drömbilder av hur jag
stretade på en snöblåsig väg med min cykel och kassar.
Att livet inte alls skulle bli enklare av att bo på landet utan mycket
jobbigare.
Mot nattens tankar har man inget försvar för man sover till hälften
och den realistiska sidan slumrar så saker får helt tokiga proportioner.
Men det har varit en bra vecka. Har mina rutiner. Ganska
mycket träning, lite Alva-passning, lite måla, lite väninnor.
Ett tandläkarbesök som förmörkade veckan visserligen.
Älsklingstorden har jobbat stenhårt hela veckan, skyfflat snö och is
från golfbanan. Utomhus kroppsarbete efter att ha varit ganska stilla
ett par vintermånader. Det tar.
Jag har putsat fönster och frigjort plats för alla plantor som snart kommer
att trängas överallt där det finns ljus.
Min lägenhet är ju ganska invecklad, ingenting man städar i en hand-
vändning. Snarare ett hörn i taget.

Nu har jag iallafall bälgat i mej dagens andra balja kaffe och inväntar
Tord. Kanske träffar vi lite folk i stan för en fika.
Folk kanske kikar ut ur sina hålor med bleka snuviga näsor och känner
ljuset volta runt bland hjärnans synapser, skickar ut ett leende tillbaks
mot solen.

Att vara läsare innebär att man lever i två verkligheter samtidigt.
Inte så konstigt att man dessemellan är lite " lost".
Lyssnar på Hetha Müller  och läser om gettot sista krigsåret och det
handlar om hunger. Samtidigt fyller jag min buk,upplever knappast
minsta hungerknip mellan målen.
En solig dag.
Upplevde en känsla av befrielse när jag planerade bort träningen
jag hade tänkt gå på i eftermiddag.
Jag hoppar över!!
En helt befriad dag. Ska inte träffa en människa, handlat med min cykel,
målat lite och pratat med bästa Malin i telefon.
Burit ut plantorna till balkongens sol och jag ska nog fixa lite,
så lite mera, putsa fönster.
Nu gäller att frilägga fönstren, ta ner gardiner,ställa krukväxter
längre in i rummet.

Igår tänkte jag med ett svirr av glädje att om jag bor i
ett hus sen med all odling strax utanför dörren kommer jag att
ha tid att måla även på sommaren.

Igårkväll såg jag en förtjusande film om Beatrix Potter,barnboks-
författarinnan med de rara akvarellerna av kaniner, igelkottar
och andra små djur.
Hon levde i det viktorianska England men lyckades skaffa sig
en karriär och ett självständigt liv mot alla odds.
Filmen andades en sån lyckokänsla, att leva med skapandet
och byggandet av den egna världen, Övertygelsen som Renee´
Zellweger utstrålade i sin roll kändes så inspirerande,faktiskt,
plus att jag ju är anglofil och avgudar det viktorianska.

Blir lycklig av att läsa om eller se film om skapande människor.

De första tomaterna sticker upp och purjofröna gror.

Nu tumlar de första tvättarna omkring med sitt pulver och
jag vilar mina träningströtta fötter vid datorn.
Mycket spring sen till tvättstugan som ligger i huset bredvid,
uppoch ner tre trappor. Klappar den lilla svarta katten som
värmer sej i trapphuset och nog gärna skulle följa med mej in.
Kvinnodan idag....firar inga speciella dagar. Självklart feminist,
men jag lever delvis ett "gammeldags" kvinnoliv i min frihet.
Det typiska, ingen karriär, inga pengar. Skött barn, gammal mamma
och barnbarn, odlat mat och älskat män.
Alstrar inga pengar, förvaltar "bara" livet på bästa sätt.

Hertha Müller, nobelvinnaren i år började som radioföljetång
nu nyss. Hennes " Andningsgunga". Började lyssna och fångades
omedelbart in. Älskar titeln på romanen och språket var fantastiskt.
Så är jag åter i andra världskrigets slutskede, där jag
också befinner mej i boken jag läser " De fattiga i Lodz" av Steve
Sem-Sandberg.
Över sexhundra sidor av fruktansvärd verklighet. Ett stycke som bara
lyfter, och lyser av skönhet måste jag dela med mej av....
Det är den uthungrade Vera , en av Gettots många innevånare som
har en dröm:
"  Och så alla barnen...
De står i lösa klungor som om de kommit vadande genom högt gräs
och plötsligt hejdat sig, med tomma ögonvitor och ansikten bleka som
blomstänglar.
Det brukade inte finnas barn i gettot. Äldre män brukade inte sitta
under sina böneschalar, med böneremsorna kring armen och bön-
böckerna uppslagna tätt intill ögonen.
Och det brukade heller inte finnas regn; och inte en sådan djup tystnad
inuti regnet.
Bakom allt detta som hon nu ser, bakom barn och regn och tystnad,
finns som ett ljust svalg: ett inre utan slut. Och hon inser alldeles klart,
och helt utan skräck, att det är så här det är att dö. Det är bara att lyfta
sin papperslätta kropp rakt in i den obegripligt klarnande himlen.
Och hon tänker att hon till varje pris måste kämpa emot denna frestelse;
hålla sig kvar vid det vämjeliga, onda och mörka som är jord och kropp
och tyngd och getto.
Men det har gått för långt redan.
Hon fäster inte i sig själv längre. Inte ens ljuset fäster."

Något av det vackraste jag läst!

Lugnt och trevligt har det varit.
Lördagmorgon ställde jag klockan och masade upp,lämnade en
sussande älskling kvar i sängvärmen och tog på mej träningskläder
och for iväg på ett pass bodybalance.
Motvinden var kall mot ansiktet och vinterkylan blåste genom kappan
i nerförsbacken, men där väntar tända stearinljus och den mjuka yoga-
mattan.
Förnyad och uttänjd i alla leder cyklar jag hem igen där
kaffedoften slår emot mej och en pigg och glad Tord som dukat
fram för " andra frukosten".
Vi " hemnetar" lite med våra kaffekoppar bredvid. Utökar sökområdet
för skoj skull till Falkenbergs kommun och hittar drömhuset en bra
bit inåt från kusten...men där vill vi ju inte bo.
Där fanns de många rummen,murade öppna spisar, kök som var
öppet till nock med bjälkar och trevligheter och den uppväxta insyns-
skyddade trädgården.
Jaja...
Vi åkte och köpte kalk och sen efter lite annat en go fika med
bästa Jeanette. Ett par killkompisar till henne dök upp och beställde in
"bakis-frukost" för att vakna till inför lördagens begivenheter.


Till kvällen såg vi en film jag lånat av broder Sven ( inte min riktiga bror
men ändå). Iron man. Trodde det var en riktig B-film men den var
inte helt utan kvaliteter. Vill se den för uppföljaren ska komma och där
har älsklings-Micky Rourke en roll så då vill jag ju se den för det.
Kan inte se mej mätt på hans plastik-förstörda ansikte.!

Nästa dag åkte vi ut "på bygda". Körde runt på de slingriga småvägarna
ute vid Bua. Såg en del av husen som ligger ute till försäljning och
drömmer om en fri utsikt över strandängar.
Helt säker på att landskap präglar människan och att en fri utsikt
gör tanken friare.
Stannar till utanför Sven-Arnes föräldrahem för där står han själv
och pappan bland alla grävmaskinerna i vårsolen.
Det blir en lång pratstund om ditten och datten och vi lär oss en
del om fuktmark, dränering, tak och plåt.
Snön rasar från taken med blöta plumsljud och fåglar piper i
den försiktiga lävärmen på gårdsplanen.
Vi kör ut på norra näs och där vill vi verkligen bo.
Känns som alldeles enskilt med mycket vackra ekar som spretar
med grenarna mot den isblåa vårvinterhimlen. Snön bländar
när blicken går över fälten.
Här finns den naturliga mittpunkten mellan Tords jobb och
"min stad". Härifrån kan jag lätt cykla.
Jaja

På kvällen avgjordes "project Runway" och den ganska kalla och
elaka Irena vann över lilla gulliga Carol Hannah.
Men när Irenas samlade machofarsa lät tårarna flöda när han
kramade sin dotter kunde man ju inte hålla sej.
Så rörande. Stora starka män som gråter är så fint.

Nu iväg på måndagsträning: step och core.
Sen fort hem till tvättstugan och när tvätten är klar blir det
Alva-hämtning på skolan.
Upptagen dag.

Eftermiddagssolen lyser rakt in och gör mej så sömnig. Man
bedrar sig på vädret för ute blåser isig vintervind om öronen.
Lämnade mössan hemma.
Tog cykeln till stan och cykelverkstan igen. Någon roade sej med
den i Lördags när jag ställde den i stan. En av de där spiralerna som
håller upp sadeln är borta så man riskerar att få en snedställd kropp
om man ska fortsätta cykla så. Gamla sadeln har dessutom sina
tidigare blessyrer så det kan väl vara dags att byta den.
Igår ett Alva-pass, idag ingen träning och ingenting att passa.
Ändå har jag inte målat nåt ännu men jag får väl nu snart.

Älsklingen hade ett bokat bankmöte igår så då är väl
det första steget till husköp gjort.
Hopp, oro, förväntan och ångest.
Förändring.
Jag som levt likadant i hur många år som helst...
Samtidigt ska man bo kvar ett bra tag till och börja ännu en ny
säsong på kolonin.
Den älskade tillflyktsorten, trädgården som man älskat så och
lagt ner så mycket möda på.
Jo det är många dubbla känslor.

Igår var det en härlig teve-dag. Ny säsong för " det okända",
aldrig sinar min aptit på övernaturligheter.
Sen ny säsong " True blood",gottgott.
Antar att Lafayette blir vampyr vad det lider, kan inte tänka mej
en mer passande sådan.
Gillar Sookies starka små servitrisben i sina shorts och Taras
armar.
Och Jason Stackhouse som är eneverande söt och dum.

Börjat läsa " De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg som
vann Augustpriset 2009.
Från ett getto mitt under förintelsens tid,en ofattbar tid.
En bok som inte smeker läsaren medhårs.

Har jag bloggat nu, upptäckte jag !
Lyssnar på P 1 " nya vågen" ett riktigt bra kulturprogram. Just
nu rescencerar de " Alice-filmen" av Tim Burton. Den får inget
vidare kritik tyvär , men jag hoppas kunna gå och se den ändå.
Någon höll en liten monolog om att man ska vara tacksam
mot tonåringar för de alltid kan ge en tips om bra musik.
Å så sant!
Det påstods att bara tre % av alla vuxna bryr sej om att söka efter
ny musik, de flesta nöjer sig att lyssna på sin gamla favoritmusik
och sina gamla band.
Dit hör jag faktiskt inte, för jag avskyr upprepningar . Visst händer
det att jag lyssnar på gammal favoritmusik, men jag lyssnar nog hellre
på radio på P 3 för där kan jag om jag har tur höra något helt nytt
och älskansvärt.

Dammsugit, fruktansvärt trist. Har på mina stora radiolurar för att få
stimulans . Jag står inte ut med att ha tråkigt.
Satt tomatfrön. Balkongdörren är öppen ut mot den starka solen.
Ska sätta på mej träningskläderna och se på Seinfeld snart och
vara i startgroparna så fort det är slut och cykla iväg på lite
bodypump.
Smalare blir jag inte...men starkare.

Vaknar till ljus och känner mej pigg och utsövd. I köksfönstret
stäcker sej de små paprikaplantorna mot solen. Framåt lunchtid bär jag
plantorna till eftermiddagssolen på andra sidan. Än så länge är det inte
så många, men frampå våren är det ett himla grejande . Då ska de ha luft
och lite blåst på sej för att bli starka. Efter det blir det av-flyttning till
kolonin och in och ut i växthuset där innan de slutgiltigt blir ut-planterade.

Det var en bra och social helg. Att träffa folk i verkligheten och
inte bara på fejsbooken kändes fint.
Som sagt är jag så glad för att älsklingens kompisar växer upp och åldras
för det gör det möjligt för mej att uppskatta dem mer.
Att jag är äldst på festerna bryr jag mej inte om längre,det får jag ju
bara tugga i mej. Huvudsaken är att stämningen är glad, varm och snäll
och det var den!
Söndagen var också bra. Tydligen klarade jag min gräns,den hårfina lilla
skillnaden som gör att jag går från att må helt okej till att bli FRUKTANSVÄRT
bakis.
Vi cyklade och handlade och tittade in till familjen Svensson, dvs min äldsta
dotter. De hade haft gäster dan innan och hade rester kvar så vi fick en
härlig delikatesslunch. Med trevligt prat därtill .

Så allt som allt en tillfredsställande helg på alla sätt och ett bra avbrott
i min ganska rigida vardag.
Men sant är att jag till helgen saknar min andra familj... Seinfeldfamiljen.
Varje dag två avsnitt mellan tre och fyra på eftermiddan. Så lagom paus
att käka till och slappa lite.
Och igår, måndag fick jag besök av min kära Malin så det blev ingen
återknytning till Jerry, Kramer, Elaine och George då heller.
Men jag hann träffa dem en liten stund halv sju på sexan...men det
räcker inte helt.
Idag klockan tre får telefonen inte ringa och allt här hemma ska vara
klart för då ska jag umgås en timme med mina nära och kära.