ullaunna

Cyklade och handlade och nästan studsade när jag såg en
tallbacke alldeles utan snö och med grön stensöta i det gula fjolårsgräset.
Grönt! En sån ovanlig färg!
Nu sitter Alvan i den gamla nersuttna skinnsoffan och äter pannkakor
och solen från balkongen lyser in så starkt.
Ute blänker det och bländar i alla smältvattenpölar och vi ska snart
cykla iväg igen till huset.

" Kropp och själ" handlade bla om självmord , i grannskapet
började en kvinna tala om sin deprimerade granne som var traumatiserad
från tiden i Bosnien.
Överallt finns det.
I tidningen finns de ungas dödsannonser  och på vägen till min träning
vid järnvägsbron ligger drivor av blommor som en sista hälsning till
en ung människa.
Jag cyklar förbi varje dag och sist såg jag även en skateboard och en
klump växte i min hals .
Att någon ska behöva uppleva den ultimata ensamheten på det viset.
Man önskar att trösta, vagga, bädda ner, omsluta och klappa om
men det går inte för det är försent.
Jag vet att ingenting löser sej av en kram eller klapp på kinden men
ändå...
Universums isande tystnad och kyla...meningslöshet...smärta som inte
kan kommuniceras,ensamhet mitt i en larmande brusande värld.
Är det så det känns?
Eller är det alldeles trångt av självhatande röster i huvudet så man
inte ser något mer åtråvärt än total tystnad och utplåning?
Det enda jag kan tänka är Bevara Bevara Bevara. Skydda
de skyddslösa när det stormar, skydda alla rädda hjärtan, blås bort
allt hat,läk all oro som är för stor för barnasjälar.
Det kommer ju alltid en annan tid, livet är en ofta smärtsam process.
Stormar blåser över, isar smälter, liv rämnar och spricker fram och
tar nya oväntade vägar.
Självhat kan läka.