ullaunna

" Second breakfast" framför datorn. Vilar mina cykelben idag från
långcykling. Fick ta mej ner till stan och handla och lägga på räkningar
på brevlådan. ( nej jag har ingen internätbank, det var ett stort steg för
mej att sluta betala alla mina räkningar på posten...om det är nån som
kommer ihåg den). Mina vanliga cykelrundor alltså, strax kolonin.
Väldans trött igår när jag kom hem igår efter cykling och målning
hela långa dagen. Falla ner i soffan med en sen lagad-mat-måltid efter alla
mackor och all frukt som hållt liv i energin. Kokta rödbetor, fårost, sallad,
tomater och bondbönor. Allt eget utom fårosten, får väl försöka odla det
nästa år...

Sovrummet längst in i huset som är som en rätt mörk grotta utan
direkt solljus eftersom den gränsar i vinkel till uterummet blir turkos med
vitmålat tak. Inget medvetet beslut faktiskt, men jag förstår det i efterhand
eftersom denhär färgen "jagat" mej under ett par år. Att vi hittade billiga
fina tapeter på Rusta i turkos hjälpte till.
Så är det mesta i mitt liv, rättat efter slumpvisa omständigheter och en tunn
plånbok.
Kämpade igår med färgen som jag kom till att blanda själv för jag hade
sån hemma. Det blåa var dock för gammalt och uppenbarade sej som färg-
klumpar och försvårade målningen. Man måste ha en färgskakare för att blanda
färg. En upptäckt jag gjorde förra gången jag målade min lägenhet...men som
jag tydligen inte dragit nån erfarenhet av.
Resultatet blir ojämnt , men Tord tyckte bara det såg charmigt ut.
Målade den räfflade walk-in-closeten och det blev som en somrig och vänlig
känsla, lite karibisk eller kalifornsk.Slet upp den läbbiga heltäckningsmattan
därinne som luktade av de förra ägarna.

De möbler och saker jag tagit till huset hitintills får som en alldeles ny
attityd. Kommer mer till sin rätt, syns på ett annat vis. Hoppas att mina tavlor
kommer att passa här också.

Nu är det den jobbiga tiden med två hem. Idag tvingar jag mej att stanna här.
Drog mina kort och fick bla utter-kortet som djurkort, uppmanade mej att leka
och njuta. Och ett annat som säger : Easy does it, no need to hurry....

Ja , allt måste få ta sin tid, jag är en ivrare en påskyndare, en stressare
och jag vet att jag får ligga i som en rem mest hela tiden för att allt ska gå i
lås. Har så många tidsoptimister som säjer ta det lugnt... du har gott om tid
på dej...
Jag vet nog hur det fungerar för dom, rätt som det är har tiden
runnit ut och andra får fixa skivan, och så blir det en gränslös stress på slutet.

Hela min tanke och energi går till detta bosättande, och jag säjer som
jag förut sagt, en av mina få talanger är att bo och vara hemma!.

Tar en lugn morgon, låg efter frukost och läste i Peter Törnqvists
helt otroliga roman "Kioskvridning 140 grader". Skriven på småländska tar
den sin tid att läsa, man måste ibland mumla för sej själv för att begripa.
Den vindlar och leker, blandar sorgligheter och lustigheter och jag får känslan
av att det här är stort!
Men som sagt, inte lätt att läsa när tankarna glider iväg, som mina lätt gör,
denna maniska, upptagna, splittrade tid.
Läste Joyce Carol Oates " En fager mö". Hennes böcker slukar man, de spänner
omedelbart ett starkt spänningsfält som magnetiserar läsaren och man kan
inte släppa boken ifrån sej med annat än en mycket stark beslutsamhet eller
tvång.
Min kropp används maximalt nu. Alla krämpor får lämnas i bakgrunden,
och nonchaleras - vilket ju är den bästa attityden till krämpor.
Får jag bara se till att sova någorlunda och äta bra, så fungerar det.
Ett litet explosionsartat ilskeutbrott på stackarstord igår bara, då jag nästan
anklagade honom för att skada sej för att slippa ifrån....
För precis när hans ryggsträckning läkt drar han i knäet på jobbet och blir handi-
kappad och klen.
Den Stora Uttolkaren av Allting ( jag) anar att dessa skador är
ett utslag av motstånd. Det vågar jag säja för jag vågar påstå att jag är expert
på just motstånd.
Motstånd har ju faktiskt varit min livsstratgi i så många år.
Har inte förstått i vilken hög grad förrän på senare år.
Kroppen håller emot energin när livet rusar i en riktning man kanske inte gillar,
eller när det rusar för fort, när själen känner att den måste stanna.

Älsklingen vill nog att allt ska komma iordning, men han har en av och på-
knapp och kanske måste han stänga av totalt emellanåt för att vilja.
Eller så är det ett rätt "manligt" sätt, en man som jobbar hårt med kroppen med
hela sitt fokus för att sen bara helt koppla av, medan många kvinnor jobbar på
hela tiden, gör saker under tiden de gör annat.
Mäns blodtryck sänks betydligt när de kommer hem från jobbet, en kvinna som
kommer hem från jobbet får en tydlig blodtryckshöjning.

Iallafall var det skönt igår att komma hem till lägenheten efter en cykeltur
på ett par mil, bla i regn och en del motvind. Att efter att ha målat sovrumstak
få lägga sej på spikkudden ( Ahhh underbart för nacken) och se arga snickaren
bringa ordning i kaos.

Den intensiva tiden får mej att längta en bit in i framtiden
då allt lugnat sej till en behagligare takt. Solen skiner idag, morgonkaffet
och mackorna framför datorn, halv åtta och jag har sovit rätt bra.

Igår sa jag upp lägenheten. Min alltför gamla legetimation togs emot...
ännu en sak som jag inte fått tummen ur att skaffa.
Det Nya Hemmet och Den Nya Cykelvägen drog, men faktum var att
jag fått skavsår på innansidan av benet, så jag höll emot att sticka iväg.
Plockade bär och stack ner och badade och åt min lunchsallad nere på
damernas.
Vattentemperaturen hade hunnit sjunka något under dagarna av regn
och mulet, men det var ljuvligt stressbefriat att dyka ner i vågen och hamna
i den tystare undervattensvärlden.
Även så var älsklingen mör efter en tuff arbetsdag, så han åkte iväg
för att gratta sin gamla kompis på födelsedagen och fick också en paus och
vila.
Vi jobbar ju som mest under sommaren, just när så många andra
firar semester och slappnar av, och det kan kännas som att åka på en väg
där all trafik är på väg i motsatt riktning.

Men en del gott fick jag höra på radion annars. Gårdagens " Kropp och
själ", handlade om hjärnan. Otroligt intressant. Jag vill inte kalla mej själv
dum, men faktum är att jag är väldigt ointelligent. När jag säjer det protesterar
min omgivning, som om dom kommer på mej att nedvärdera mej själv.
Det gör jag inte alls, bara det att just den intelligensen som handlar om att
fokusera på problemlösning, och matematisk förmåga...den lilla delen av min
hjärna är som en alldeles förtvinad muskel.

Sen är det klart att det finns flera andra intelligenser, där jag inte ligger lika
efter. Att motionera upp denna lilla förtvinade muskel lockar mej ju inte heller.
Slår mej hellre till ro och låter andra lösa just de problemen.

En kriminalkommisarie ( hade en mycket djup och manlig röst) berättade
om att just förmågan att visualisera var något man behövde vid problemlösning.
Och det har jag alltid sagt tidigare, att jag är ingen bildmänniska. Läser jag, ser
jag sällan bilder i huvet. Ska jag utföra nåt, måste jag göra för att kunna se om
det fungerar. Kunskapen sitter isåfall i det händerna gör.
Kanske just därför jag uppskattar bildmediet, fyller mej själv med bilder, färger
och former, som jag inte kan skapa i mitt inre.
Det intressanta är ju också att många superintelligenta personer är så korkade!
De lever inte bra, tar inte hand om sej själva eller sin omgivning, de klantar
till sina liv, minst lika mycket, eller mer.

Det bästa i programmet kom sist. En man som brutit nacken, missade tyvär hans namn,
fick underliga upplevelser efteråt, av att vara en bit ifrån sin kropp.
För oss flumskallar, är ju detta inte så chockerande. Han upplevde att han hade
en kropp, men en bit utanför, och det var den som rörde sej när han ville röra sig.
Eftersom han var naturvetenskapligt skolad, skrämde detta honom, men han
ville undersöka det närmare. Det var inget som hände generellt med andra nack-
skadade.
Han kunde förstås få svar genom religionen eller alla "new age-filosofier" men
han ville vara helt förutsättningslös, så han startade något som hette " Mind Event".

Att på ett djupare sätt undersöka var och hur medvetandet sitter och
hur det förhåller sej till kroppen, det kan bli fantastiskt spännande. Och hur flytande
gränsen är, mellan oss och andra. Mellan Jaget och Omvärlden.

När jag cyklar och kopplar av från stressen som jag upplever nu om dagarna,
låter jag mitt medvetande segla ut över landskapet. Över de vajande gräsen
och blommorna i dikeskanterna, över gårdar och fält och då blir jag befriad,
och min Kärlek växer och blir stor och omfattande. Först då kan jag känna
mej stark, för det är nog i kärlek vi kan känna oss oövervinneliga och odödliga.

Hemma i lägenheten med vinden till hjälp. Tog mej mellan
två massiva regnområden ifrån huset där jag camperat ett dygn nu med
Torden.
Att ta i besittning!
Vi cyklade dit igår med rejäl packning på våra cyklar, för i helgen pågår
det årliga evenemanget Wheels and wings. Kul för de som uppskattar
motoriserade föremål av mångahanda former och skepnad, men besvärligt
med buller, avgaser, bilköer och en hel del busliv.
Så absolut skönt då att ta sej till lugna Tvååker med litrar med färg och
allt det jag behöver för att sova borta, för det är ju ännu borta tills jag
flyttat dit allt pick och pack.
Men en bok av Joyce Carol Oates, en ny, " En fager mö" och tandborste,
smink och kokt potatis som vi skulle steka till kvällen.
Men ack vad vi bedrog oss. Spisen, som är en såndära induktionshäll,
behövde andra stekpannor och kastruller än det vi hade.

Då var jag hungrig och hade målat tak i nåra timmar, så där rasade jag
en smula... men sen till kvällen kom jag ju upp igen.
Potatis kan man äta kall med smör och salt , och sen hittade Tord sin
smörgåsgrill, så vi kunde äta grillade mackor framför teven.

Framåt senkvällen kom jag på att dammsuga och njöt av att inte
behöva ta hänsyn till grannar. Alldeles speedad av snabba kolhydrater
och kaffedrickning under dagen - och av pur besittningslycka, grejade
jag iordning och kom väl så smångom ner i varv så jag någorlunda
kunde somna.
Upp som ett skott klockan sju, in i nya köket och sätta på kaffe.
Första morgonen!!
Mulet, vilket passade bra och snart var jag igång med att måla det
mörknande furutaket vitt. Först oljegrund och sen två strykningar,
klämma in färg i spåren, upp och ner på stolar, bakåtlutad nacke.
Rätt jobbigt vill jag lova.

Och klockan ett exakt kom som lovat Tords lillalilla mamma och vi
gjorde våfflor, för våffeljärnet hade jag fått med i en körning, mina
hallon och glass som Tord varit och köpt. Hon hade med sej en
kantarellpaj, så det blev ju som både lunch och efterrätt.

Sent på eftermiddagen när jag stod och målade väggarna såg jag
en ljusning i den tunga regngardinen så jag fick tvinga mej att
släppa mitt krampaktiga grepp om rollern och passa på att packa ihop
mej, och turen var med mej för sen blåste jag med frisk medvind och
utan regn hem till Varberg och lägenheten som trots allt ännu mest är
mitt hem.
Man cyklar emellan med god fart på 45 minuter ungefär, och ännu är vägen
ny och strålande vacker i mina ögon. Men klart jag förstår att den i oktober
i regn och motvind inte äger samma tjusning.

Men just nu: Ren och skär Lycka!

Hemma med ett litet duggregn som förde mej bort från
kolonin. Stor kasse grönsaker hem och de första krusbären som jag
mumsar på framför datorn.

Jag har varit arg och jag har varit glad. Arg för att älsklingen planerar
i sitt huve och glömmer meddela mej och korsar mina noggranna planer.
Nåja, blåste snabbt över. Blev rätt intresserad av min starka uppflammande
ilska. Såg på de mörka molnen som skockade sej inåt landet, svagt
muller, liksom det mullrat i mej, elektriska impulser som korsbefruktat
och laddat.
Att iaktta sina känslor på en nivå samtidigt som sinnet slår i cymbaler
och trummar på trummorna, så mäts det mot tystnaden och stillheten
i det iakttagande.

Sen var jag glad en annan dag. Vi valde färger till två rum och köpte en
stor välhållen matta på lopp för 300 spänn.

Packar lådor och ställer in i förrådet i lägenheten ( tackochlov för det).

Sett film på kvällarna." Lonesome Jim" regiesserad av Stev Buscemi med
Casey Afflec och Liv Tyler. Gillade den. Svart, lågmäld, humoristisk.
Casey Afflec var perfekt i rollen, han liksom sluddrar på orden och har en
sån där svag röst som antyder en passiv och viljelös karaktär. En perfekt
antihjälte som kommer hem efter en misslyckad sejour till New York och
kollapsar på föräldrarnas köksgolv.
Mammans roll gjorde nästan ont. En ständigt glad och hoppfull kvinna med
en nästan komisk optimism. T.om på fängelset där hon orättvist hamnat
på grund av knarkbrott , en annan person gjort sej skyldig till, skapar
hon vänskaper och bakar pajer.
Igår såg jag den kanske något banalare " Charlotte Grey", som helt bars
upp av Cate Blanchett. Hennes ansikte är så skönt att se på. Och då menar
jag att det gör gott i mej att titta på det, inte bara att hon är vacker.
Typiska skönhetsmodellers ansikten kan vara hur perfekta som helst men
jag blir bara trött. Skönhet som är platt och intetsägande.

Nu regnar det. Ska fixa kaffe och lyssna på Torgny Lindgren.
Kanske ta mej och säga upp lägenheten. Det börjar bli dags.

Blåsigt, halvmulet, vädret kan inte vara bättre!
Igår kom regn till kvällen efter en varm och solig dag, idag önskar
jag kunna gå inomhus ett tag nu och ta hand om mina bär och packa
några lådor.

Kom nyss från kolonin där jag plockade vinbär och hallon och en påse
grönsaker till dem som kör mej idag med lite grejer. Betalningen.
Lagt kompostjord på tomatplantorna och vattnat med jäst nässel-
vatten. Ompyssling, nu kan de sätta igång och producera!

Hela tiden försöker jag kontrollera min känsla av stress. Prata
lugnande med mej själv.
I lördags cyklade jag tidigt till kolonin och slet med den halvtrasiga
gräsklipparen, som tappar sitt hjul ibland. När jag iallafall svettig
avslutat gräsklippning och hallonplock och vattning cyklar jag hem
och kommer in i lägenheten som ett frustrerat oväder.
Till en oskyldig och avslappnad Tord.

Jamen KLART han ska ha en sovmorgon när han går upp klockan
fem varje veckodag och även helger ibland.
Ändå är det svårt att hantera otåligheten. Hans rygg behövde ju även
en lugn helg för att hämta sej efter en sträckning - men jag blir otålig.
Sprakar av hets-energi, men sen sköljs det bort i ett havsbad med
gungande vågor.

Musik sen upp i Kärleksparken, glada ölande rökande människor.
Några kalla i skuggan med vänner, sen cykla hem med strandtäcket
tvärs över styret, lätt glad i hatten.
Hem och ladda in foton i datorn , satte mej och såg vackra muskulösa
bröstkorgar i homoerotiska 300, tills Tord trillade in, även han på pickalurven.
Blivit inregnad under markiserna under åskvädret som dragit in.

Men en sån tidig, lagom glad kväll fick tackochlov inga efterräkningar.
Nästa dag kunde allt fortsätta som vanligt, kollo, ett bad och sen mat
och packa lådor. Vi åkte till Ekvägen med baksätet fullt och cyklar
på stället bakom. Kom till lugna tillvaron på lugna gatan.
Kyrkklockors milda klang, mild kvällningssol på altanen.
Jag planterade lite, gick på det svala gräset och bara badade i lyckokänslor
och harmoni. Allt detta ska bli mitt!!! Jag ska bo här!

Sen satte vi oss i Tords gamla slitna soffa och njöt av " Life on mars".
Tänk att Harvey Keitel är det första jag tittar på i huset. Bara en sån sak!
Så pussade jag Tord hejdå och cyklade för första gången vägen från huset.
Och den var ljuvlig!
Genom den vackra delen av samhället, upp på cykelbanan som leder
över jordbrukslandskapet med fält av vete, råg och majs. Dikena fulla av
doftande gulmåra, älggräs och blåklockor. Inga uppförsbackar att tala om,
bara härlig härlig cykelväg.
Min väg!

Och den dagen var så lycklig att man nästan blir rädd, för när lyckan kommer
vet man ju att inget är beständigt. Och jag vet att om jag nu får vad
jag drömt om i så många år är det ingenting som lovar att jag blir en lycklig
människa.
Men lyckan förtjänar att firas när den kommer, och jag hurrar när
den far förbi på besök.

Gjort ett pass med skivstången , haft följe med Anna och Jeanette
upp genom stan i den molniga fuktigheten som råder idag.
Tidig lunch med stekta squashskivor med smältande gräddädelost, en
tvåäggsomelett med kräftstjärtar, dill och gräslök, och massor av sallad
såklart.
Välbehagskänsla i kroppen, regnstänk på rutan. Planering för dagens
aktiviteter i huvet. Idag har jag raggat upp Anna att köra mej och nåra
lådor till huset. Lönen de får som kör mej består av en husesyn och lite
kolonigrönsaker.
Man får vara lite om sej och kring sej.

Hann med att lyssna på Torgny Lindgrens " Minnen" som går som radio-
följetång på P 1 nu. Missade mycket i början men det jag hört nu är så
rasande vackert och rörande.
Idag berättade han om hur han drabbades av oförklarliga darrningar och
skakningar som inte fick någon fysisk förklaring. Blev då hänvisad till en
kvinnlig psykiatriker som nog var något utöver det vanliga för hon konstaterade,
helt riktigt, visade det sig, att problemet satt i Rösten. Hans röst var för
svag och tillbakahållen och lösningen var en bra logoped.
Där fick han med röstövningar, brösta upp sej, använda rösten högt , modigt
och liksom anspråksfullt! ..och darrningarna avtog.

Jag är känslig för röster, så mycket finns att avläsa här. Min mamma som var
i princip döende i tjugo, trettio år sisådär, hade ändå en stark och vital röst.
Hade jag mer tänkt på det hade jag kanske sluppit oroa mej alla de där åren.
Men när det verkligen närmade sig blev hon alldeles tyst, tappade helt sin röst
och talförmåga de sista dygnen.

Vad jag har allra svårast för är människor som har " spik" i rösten, vad det är
kan jag kanske inte riktigt förklara, men jag förknippar det med människor
som alltid går på höga varv och pratar mycket.
Eller en äldre man som var avdelningsföreståndare på sjukhuset när jag jobbade
där, han "knarrade".Gick ner lågt och låg länge och knarrade på orden.
Gjorde nästan lika plågsamt ont i mej som en nagel mot en svart tavla

Eller en del kvinnors "flöjtande", ...Får mej alltid att vilja ryta:
Men gå ner för sjutton, gå ner ett trappsteg och använd magstöd, fyll
upp lungorna med volym, gör bröstkorgen till en kyrksal med bra akustik!

Min egen röst tycker jag illa om ibland, och ibland tycker jag om den.
Den kan vara väldigt bärande, särskilt när jag är full....

Men men , berusning och lättingliv får väl vänta. Stan är full av nöjesliv
och evenemang som jag inte deltar i. Kanske lyssnar vi på musik i kärleks-
parken på Lördag och dricker ett par kalla, om vädret är bra.
Alldeles för mycket att göra och ofta finner jag det man kallar nöjesliv, väldigt
trist och tråkigt och tidsstjälande.

Torden, stackarn, har sträckt sej i ryggen, så det lass som skulle köras i helgen
får vänta. Vi kan besöka stans färg-och tapetaffärer istället.
Ååh härligt - färger är det bästa jag vet!

Igår när jag inte hade nåt att titta på till min kvällsmat kom
jag in på nåt program med smutssanerare. Lätt äcklad såg jag teamet
ta sej in i lägenheter med skit i badkaret och  vattenledningar från
resturanger som helt korkat igen av allt fett som spolats ut och blivit
hårda avlagringar som får karvas och huggas loss.
Ett passande program när jag laddar för flyttstädning.
Associationen går också självklart till kroppens artärer...igenkloggade
av skräpmatens härdade fetter.

Mulet idag, små milda regn som svalkat mej under mina färder.
Kolonin, tvättstugan, bibblan och utdelning av grönsaker på "bygden".
Cyklar genom den ljumma staden, kryssar mej fram mellan turisterna,
andas in den ljuvliga doften från stadens alla lindar. Att vila på tramporna
i nerföret och låta vinden lyfta håret från den svettfuktiga nacken.
Att njuta i förbifarten.

Svårt att somna dessa tider, gårdagen fick vara en återhämtning med sol
och bad på damernas nakenbad. Kom ner efter kolonin redan vid nio-tiden
och horisonten var fri, havet låg okrusat, som det ofta gör på morgonen.
Vattnet håller 20° så man kan ta små simturer nu och dyka ner till världen
av vajande tång.
Solbrännan fick sej en go påspädning, handla på hemväg och hem i svettiga
uppföret.
Packade sex kassar "skit" och cyklade till loppis och lämnade in. Köpte en stor
rätt välhållen wiltonmatta och cyklade med den tvärsöver styret, vilket gick
alldeles utmärkt. Stannade till vid dotterns familj där det var ett väldigt liv
med ungar i plastpolen.
Vilket underbart sommarlov! Från lägret kom hon glad och stärkt med tjugofyra
myggbett ( noggrant räknade), seglat med pappan och nu detta goa liv med
ungar som springer ut och in i varandras hus och trädgårdar.
Mormorshjärtat känner sej lyckligt när jag cyklar hem under de gröna träden
med min wiltonmatta.

Ja nu är det djungelns lag som gäller. Besökt kolonin
i förmiddags för att vattna växthusen , blada av en stor mängd blad-
massa av tomatplantorna, döda nåra sniglar, plocka vinbär och en
liten ask hallon.
Mulet och varmt , torrt i jorden men jag låter växtligheten få nöja sej
med fukten i luften.
Åskmolnen lockar och trängs vid himlens kanter men tar sej inte över
våra tryckande huvuden.
Men bra, för i eftermiddag ska vi nog köra ett lass i den öppna kärran.
Plocka upp en del från mitt källarförråd och ta dit en stol och ett bord,
för att komplettera det än så länge spartanska möbelemanget.

Igår åkte dottern och svärsonen och jag dit och överraskade Tord
med pizzakartongens rester på köksbänken och stora teven i full verk-
samhet på vardagsrumsgolvet.
Han hade nyss kommit hem från jobbet ju och det var första gången jag
låste upp med min egna nyckel!
Ett stort ögonblick.
Det blev rundvandring både inomhus och på tomten, prat med ännu en
granne som förhörde sej om det ena och det andra.
Jodå - grannsamverkan....

Men jag är glad nu och helt övertygad om att jag kan tas med både grannar
och renoveringspyssel.

Dottern och jag gick runt i trädgården och planerade. Och hon hade ett färg-
förslag till hallen som jag omedelbart nappade på. Varmgrått. Jaa, det var
ju den enda färgen jag kunde tänka mej. Ljusare på träpanelen och trapp-
räcket och mörkare på väggarna.
Där blir älghuvet fint.

Och där finns en druva vid väggen och mitt persikoträd ska få komma
ner i jorden, och hur trädgårdslandet ska få växa och bli större så småningom,
och där och där en insynsskyddande vägg med klättrande nånting,
och rosorna och syrenerna som ska ner på framsidan.
Som det är nu är det helt öppet med ett lågt staket, grannens hus blir som
en tavla in genom vardagsrummets fönster...

Kolonin blommar med en nästan skrämmande fruktbarhet. Rosorna ,
många som trängs på varje kvist och de jättelika pionvallmona och överallt
dillkronornas gulgröna guppande . Plockat kamomill och johannesört till te
och lägger ner några kryddiga brandgula ringblommor.

Försöker konservera min energi, men nu bakar jag bröd, har fryst in
bär och blandat andra bär till smoothie och vispat ner jordgubbar i yoghurt
som Tord kan äta. Nu kokas egna potatisen till sommar på P1. Meterhög dill
står i en spann i badkaret. Den får jag kanske cykla omkring på bygden
och försöka dela ut. Och fänkål som blir färdig i mängd nu. Smakar ju såpass
speciellt att man inte kan äta den varje dag.

Jag längtarlängtarlängtar efter det nya livet, det som ska komma, men först
efter en massa massa jobb . Orka . Ska man orka?
Det är stress - men rolig stress, och jag talar hela tiden lugnande till ej själv.
Ett steg i taget. Ett steg i taget......

Långsamt arrangerar jag vita blommor i en vas och ägnar
sen tio minuter på att fota dom snyggt. Tog min enda Karen Blixen
kritvita ros med ett par karmosinstänk på kronbladen och satt den
med renvita malvor , prästkrage, ett par ljusrosa blommor och den
grårosa stjärnflockan.
Det är ju trots allt Söndag. Och Varmt!

Satt i sängen med nedfällda persienner och korsdrag och
klippte i mina gamla heminredningstidningar, ja för nu är det ju
på gång! Varje gång Tord gör sej ärende ner till bilen får han en kasse
med sej. Lite packat porslin eller nåt umbärligt, som jag klarar mej
utan här uppe i lägenheten.

Han for iväg på Mettalicakonserten och jag satt och lyssnade på
Beate Grimsruds fina sommarprogram. Bra musik spelade hon också.
Sen rensade jag ut ett antal brallor faktiskt och packade ett par
kassar som ska till lopp och sen satte jag mej på cykeln på en tur.
Långsamt och stilfullt och lät sommarklänningen fladdra upp bakom
mej, under de gröna träden, så mycket som möjligt på skuggsidan.
In till Rusta , där var det svalt och lite folk, såg att där faktiskt fanns
tapeter som var helt okej och kostade kring 300 per rulle och inte 700
som dem vi såg på igår.
Köpte en burk röd oljefärg till en gammal pall som jag tänkte ställa ute
med en pelargonia på. Där...där vid huset som är vårt!

Cyklar på gatorna som jag så ofta cyklat och avundsjukt tittat på hus.
Kanske vågar jag äntligen känna frid, glädje och förväntan nu och äntligen
faktiskt sätta igång.
En långsam och lugn flyttning, å så skönt. Jag har väldigt dålig tolerans
för kaos. Nånstans mitt i varje flyttning förlorar man kontrollen och då blir
det jäkligt jobbigt, men än så länge står mina rum som dom ska med allt
på plats.
Läst ut den alldeles speciella novellsamlingen " Härjat och bränt" av Wells
Tower och nu börjat på Siri Hustvedts " Sorgesång".
Underbart att läsa goda böcker och sakta ta sej fram genom värmen.

Gårdagen var verkligen en fantastisk dag som stod ut i mina
pärlband av dagar som löper fram ganska lika i likformiga mönster.
På kvällen var jag trött i fötterna och slappnade av i soffan framför den
gamla åttiotalsfilmen "Besökarna". Trots illasittande jeans och avsaknaden
av digitala specialeffekter var den mysigt ryslig.
En så ung Kjelle Bergkvist och Lena Endre var paret som flyttar in i sitt dröm-
hus med sina två små barn. Och så börjar det spöka...
Så passande den dag då vi tagit vårt hus i besiktning!

För Tord ringde mej när jag tog igen mej på strandtäcket efter förmiddagens
hektiska vattnade och jordgubbsplock på kolonin.
Redan hade jag pratat flyttplaner med diverse olika mänskor därnere på badet,
får så många gratulationer, tror folk i allmänhet tycker det är skönt att vi
äntligen kommer till skott.

Mötte upp honom i kärleksparken och vi bestämde snabbt att han kunde käka
nåt där, men jag hellre åt mina nyupptagna potatis från förmiddagen hemma.
Cyklade hem med min strandpackning och lyckades äntligen med nåt som
jag länge försökt. Att hamna under bron samtidigt som tåget far över.
Det ger en brusande brakande lyckokänsla och jag har fått för mej att
det betyder tur.

Så vi for sen och hämtade släpet hos svärsonen som var glad, semester,
rödbrända ben och fått båten i sjön på den nya båtplatsen .
Hem för att packa ur grejerna i Tords mammas garage. Säng, teve soffa
och diverse musikanläggningar upp, välförankrat under madrasser och
mattor och presenning. Så körde vi långsamt fram på motorvägen till vårt
nya hem.
Bilkö för nån olycka  och svarta ovädersmoln som hotade med regn mot det
öppna lasset men jag kände mej lugn. Njöt av det gröna gröna landskapet
i sommaren. Lät mej sjunka och sjunka in i det gröna lugna och bilradion
spelade underbar musik.

Känner mej så lycklig att vägen upp till huset går genom den vackraste
delen av samhället. Förbi kyrkan och kyrkogården, in i en allé av gamla höga
almar, så gör vägen en slingrande krök förbi den vackert inbäddade prästgården
och en gammal ladugård och vacker stengärdsgård.
Här under höga träden är min nya cykelväg! Detta ska bli min närmiljö, ett
grönt inbäddat lummigt habitat.

På Ekvägen står en granne och vattnar så när vi burit ett slag kommer
han fram och hälsar. Pust. Det är sånt här jag kan tycka är lite jobbigt, men det
förlöpte väl. Jag oroar mej alltså mest som vanligt för den oundvikliga frågan:
Och vad jobbar du med då?

Men inte än. Vi bar och släpade med spänst i stegen sen gick vi husesyn.
Kände mej liksom rörd.
Och även om jag rätt mycket stör mej på en hel del och vill ändra och
fixa så är det verkligen ett välkomnande hus, ett vänligt hus som känns lugnt
i sin energi. Harmoni rentutav.
Den eftersträvade Harmonin!
Och jag har fått nya nycklar så nu har jag två hem ett tag framöver.
Torden var upp i varv och manisk, körde hem mej och vände sen tillbaka, ville
sova i Det Nya. Längtade väl efter att koppla in sladdar å sånt som han vill.
Och på vägen hem under viadukten for tåget för andra gången över våra
huvuden.
Och även annat, sen,även annat som kopplade ihop mitt liv till ett läsbart
tecken, ett mönster som jag kallar lycka.