ullaunna

Sånt här gillar jag:

..."Gjorde Eva fel när hon åt av äpplet?" En fråga jag länge velat ställa
till honom.
" Nej,nej, nej. Om hon inte hade tagit äpplet,skulle vi aldrig ha lämnat
Eden, män och kvinnor skulle aldrig ha fått reda på att det fanns en värld
omkring dem eller lärt känna sig själva. Och i vilket fall som helst gjorde
inte Eva något som vi inte gör allihop."
"inte?"
" Var och en av oss tar under vårt liv en bit av samma äpple i det
ögonblick då vi känner igen oss själva i en spegel. Vi är alla Eva,
likaväl som vi alla är Adam. Och när vi tuggar på äpplet, säger vi till
oss själva: Jag existerar, och jag är skild från Gud."
" Så ormen är inte ond då?"
" Nej, ormen är evigheten - den jordfödda gnista av evighet som tänder
elden...flamman i var och en av oss. Ormen är livet som känner igen
sig självt, och som vet att vi har massor av arbete att uträtta medan vi
är här. Kom ihåg att de enda händer och ögon som Gud har, är våra."
" Varför betraktar då folk ormen som ond?"
" För att de tror att världen är gjord av prosa när den i själva verket
är gjord av poesi."

(det sista tycker jag är så bra så jag blir nästan blir tårögd)
Ord och meningar att läsa i dessa Anna Anka-tider!

Tränat och varit på kolonin och plockat grönsaker. Äter mörkröda
hösthallon direkt från kvistarna,måste ha i mej nåt innan jag sjunker ner i vila
med dagens frukost nr 2.
Kunde inte sova inatt för jag var alldeles uppskruvad och liksom lycklig.
Har läst en del om den s.k lyckoforskningen som kommit på senaste tiden
och lärt mej att samla på lyckan: Uppmärksamma den, göda den, föda den.
Förstärk den,förmera den.
På sjuttiotalet läste jag en hel del om primalterapier och liknande och man
fick lära sig hur viktigt det var att få ut sina känslor. Inte bunkra upp dem.
Viktigt med utlopp. Men senare tidens forskning visar faktiskt lite tvärtom.
Att det inte är bra att utagera.
Givetvis observera känslan men att ständigt ge utlopp för sorg, elände
frustration och ilska ger bara mer av dessa känslor.
Därför uppmärksammar jag min lycka och försöker befria mej från
gammalt skrock som "den som skrattar på morron får gråta innan
kvällen" och allt sånt jante-liknande skit.

Igår njöt jag av Daniel Lind Lagerlöfs filmatisering av "Mannen under
trappan". Skickligt iscensatt kyla och klaustrofobi. Huset som skulle
bli deras idyll utstrålar istället fientlighet och panikkänslor.
Finns det nån som så väl kan spela febrig besatthet och liksom osund
nervositet,på gränsen till totalbryt som Jonas Karlsson? Man får   nästan
ont i magen när han dyker upp på jobbet med frånvarande blick och
nersölat yttre,hur han fortfarande försöker hålla ihop det.
Sämre gillar jag henne som spelar Paulas roll. Hör inte riktigt vad
hon säger. Tycks vara mer modell än skådespelerska.
Barnen är rysansvärda,små fientliga bortbytingar.

Idag måla och sen hämta lilla A på skolan. Det blåser höstblåst.
Oxelbären utanför mitt fönster är alldeles röda. Mitt höstbleka jag
framträder och allt är skönt.

Tur för mej att jag känner mej så innanför fast jag simmar runt i
Reinfeldts "utanförskap". Att jag är så innanför min hud,mina ögon,min mage
och mitt hjärta, i centrum av världen, i centrum av mitt liv.
Men nåt fel måste det vara på mej för jag tröttnar aldrig på " Top Model".
12 säsongen,lika spännande, skriver blogg i reklampauserna.
Annars har det varit en go helg med bio, Träning och Tord. Lite hälsa på
med paj-ätning hos Svenssons. Givetvis var vaniljsåsen äkta, med prickar
av svart vanilj, gottgottgott. Nu får jag ha sockerförbud igen.
Tränat flowing. Det är det värsta. Och ju bättre man blir på tekniken
desto jobbigare blir det.
Man kavar runt på en plastmatta med små "pads" under fötterna,eller
underarmarna eller knäna. Funktionell träning.
Man tror man ska dö.
Men obehaget under träningen står tydligen i omvänd proportion
till behaget efteråt. Att det ska vara så?
Nu är det slut och min favorit,lustiga Allison får vara kvar i tävlingen.
Köpt nya leopardvantar. De gamla har jag lagat flera gånger.
Nu ska jag se ett program om Erland Josephson, som jag älskar.
Både som skådespelare och författare.

träna imorgon, men nu efter att ha sett Naomi Rapace på bio tror jag nog
ändå.
Som en liten målsökande hämndmissil fortsätter hon sin svartögda för-
förelse av biopubliken och jag blir också förförd såklart.
Hon är ju så himla effektiv. Envis och målinriktad,smart med fotografiskt
minne och inte så himla upptagen av relationer, diskussioner och mat-
lagning som vi andra dödliga. Inte städar hon heller men röker väldigt
många cigaretter.
Jo vi följde i den stora massans spår och drog på bio,
nån gång får man ju gå i takt med sin omgivning.
"Flickan som lekte med elden" var bra. Tyckte de lyckats få verklighets-
prägel på många scener. Blodet känns verkligt,biljakten också och
miljöerna. Kolla in skräpet på bordet hos "the bad guys". Eller möblerna.
Sånt känns genomtänkt.
Mikael Nykvist ser gosig-mosig ut och Lena Endre visar upp en normal
lite pösig kvinnomage,sånt är skönt och långt ifrån Hollywood.
Inte illa alls.
Och spännande. För jag har varit motvalls och inte läst boken,trots
att jag läser det mesta.

Tränat och satt deg,såg reprisen av "Debatt" där den politiskt aktiva
dottern satt. Kände mej extremt kluven som så ofta vid debatter. Då är det skönt
att påminna sig att man måste inte välja sida.
Kulturdebatt. "Den vanliga människan" kontra "kulturvänstern". Håller med bägge
parter. Får man det?
Naturligtvis finns en kulturelit som debatterar kulturfrågor på hög nivå. Varför inte?
Vi har eliter inom alla områden,människor som är specialiserade på sitt område,
som ligger i framkant. Men det är aldrig bra när glappet mellan specialisterna
och "folket" blir för stort. Det gäller ju hela samhället.
Det blir ofta fel när planering och omstruktureringar inte utgår från "golvet".
Man kan inte sitta vid en ritning och tänka fram lösningar. Alla som riskerar
att fjärma sig från "verkligheten" möter den förr eller senare,kanske då på
ett hårdhänt vis.
Man önskar sig ödmjukhet från bägge parter.
Själv är jag en outbildad (självutbildad) vanlig människa utan titel och status,
men jag ryser åt en framtid utlämnad åt kommers och försäljningssiffror,
åt likriktning och populism.
Varför skriver jag förresten framtid, vi står ju här just NU.
Men vi har friheten, friheten att leta och söka oss fram till de kulturyttringar
som tilltalar oss. Inte som Tyskland 1933, där jag befinner mej i läsningen
av "Den 7:e porten" där bokbålen har fattat eld...

Nej inom nåt politiskt parti kommer jag aldrig att känna mej hemma.
Och min familj är lustigt kluven och det är inte annat än att glädjas åt.
Vi kommer aldrig sitta och klappa varann på ryggen och gratulera varann
till att vi tycker "rätt".
Jag vill helst lyfta mej ur dagens debattsoppor och antingen sväva i min
Depak Chopra-himmel eller hålla mej till enkla konkreta ting som...
äpplen, bröd och blommor.

Det känns som den ultimata affirmationen, en livsinställning
jag önskar jag kunde hålla för ögonen vart än livet bär hän med mej.
Just nu är det enkelt för mej för just nu är livet skönt, behagligt och
utan friktioner. Kroppen mår väl, själen känner lycka och livet tillfreds-
ställer mina behov. Men att behålla den inställningen när livet stormar,
det är en utmaning.
En nära nära vän har det inte lätt nu, för hennes sambo har
råkat ut för en svår olycka och utgången är oviss. Så mycket sorg
och oro, total kris och kollaps. Så illa det kan gå! När allt skulle vara
roligt och nöjsamt. Ett ögonblick som förändrar livet.
Så samtidigt existerar dessa två tillstånd i mitt liv just nu, sorg och
glädje.

En dag stannade jag bara hemma, bakade och städade,
en sån där " efter sommaren städning". Putsa fönster och försöka
dammsuga upp fruktflugor som flockas kring all frukt och grönsakerna
jag förvarar på balkongen.
Så njutbart det var sen! Och att vakna nästa morgon och känna att det
var rent och veta att kolonin är rensad och fin och att nybakat gott
bröd väntar till frukost.
Alltså dags att börja måla. Fått en liten beställning som ska vara klar
till på lördag. Lyssnar på ljudbok. Jonas Karlsson läser "Panik", en
spänningshistoria av en Jeff Abott.
Uppskattar Jonas Karlssons febriga spel i filmatiseringen av Marie
Hermanssons "Mannen under trappan". Den är riktigt bra gjord och
jag tycker den är spännande trots att jag vet hur det går för jag har
läst den. Marie Hermansson är annars en författare som skriver på ett
ganska "enkelt" vis, som får mej att tänka  -detdär hade jag kunnat
skriva! Möjligt en illusion, lätt att tänka... men att faktiskt göra?
Läser " Den sjunde porten" Av Rickard Zimler en författare
som enligt baksidestexten är en "bästsäljare" men som jag aldrig tidigare
uppmärksammat.
Eftersom den än sålänge utspelar sig i Tyskland 1933 får jag
ta mej lite samman för det är en sån ångesttid som ger så mycket
klaustrofobiska känslor. Man tänker ju hela tiden " FLY FLY FLY" för
man vet ju utgången.
Men  den handlar också om kabbala och judisk mystik så det får mej
att vilja läsa den ändå. Citat:
" Vi tolkar allting som vi gör och ser. Det är så vi förstår oss på världen.
Och ju större din erfarenhet är och ju känsligar ditt sinne desto sannare
och underbarare din tolkning."
Idag tvättstugan och Lilla A-pass. Guldungen.

Skulle cykla till mitt vanliga träningspass denhär fredan och
stack ner handen i min lilla väska och den borttappade husnyckeln
la sej i min hand! Så jäkla skumt!
Den väskan genomsökte jag intensivt minst två gånger. Tog Ut allt,
vände uppochner och skakade på den. Den har ju för sjutton en metall-
bricka förankrad vid sig,hur har jag missat den?
Nu bara fanns den där. Mystiskt.
Om det inte är andar som ett tag teleporterat den till en annan dimen-
sion så visar det på panikens dåliga inflytande på omdöme och sinnen.
Att rota runt i panik med tanken "jag får inte ha tappat nyckeln" är
inte produktivt...tydligen.
En vända till kolonin efter ett hårt pass step och bodypump, men jag
kände att jag nog behövde vila så särskilt mycket arbete blev inte
gjort. Har faktiskt klarat av detmesta nu och ska väl ta nästa röjning
efter frosten.
Cyklar nöjd hem i solskenet och nu ska jag ta det lugnt en stund.
Lyssna på "spanarna" kl 3 på p1 och sen cykla och hämta lilla A.
Tord får nog stanna hemma och måla på huset i eftermiddag och
kväll och jag ska se programmet om Dali´.
Drömde om tre ödlor och en padda i min vattentunna.
Favoritdjur.
Dags för en tarotläggning.

Alldeles stilla. Ingen vind, alldeles tyst på kolonin hela förmiddagen.
Ingen huvudvärk. Ingen tid att passa. Ingen människa att träffa.
Satt i min gula stol med kaffet och mackorna efter en liten björnbärstur
i snåren...och kände fullkomlig frid. Naturens ljud såhär års är försiktiga.
Små sisanden och skvirranden, försiktiga små små kvitter,små prasslanden.
Skatorna är förstås inte så försynta när de dunsar ner på växthustaken
och mopederna som far förbi på grusvägen hörs förstås och förr eller
senare drar en motorgräsklippare igång - men en lång lång stund var det
faktiskt riktigt överväldigande tyst.
En kvinna jag känner till lite grann kom förbi med en gammal farbror
i rullstol. Han hade haft koloni här förut och de skulle se om han kände
igen den. Han var strokedrabbad och svår att förstå,vi plockade ihop
en bukett med ringblommor och krasse och den doppade han sin stora
gamla näsa i och höll med sina stora labbar.
- Du har haft kolonin länge, förstod jag att han sa.
- Javisst i tjugo år snart,jag tycker nog att jag känner igen dej, sa jag
Fast det vet jag inte om jag gjorde men han blev glad och jag blev
fånigt rörd.
För att straffa mej själv för min sentimentalitet gjorde jag en klassiker,
trampade på stående kratta och fick mej en käftsmäll.
Ibland önskar jag att jag fritt kunde uttrycka mitt sentiment.
Att man har så lätt att brista ut i tårar, tårar som inte har att göra
med att man är lessen på minsta vis utan bara att man grips av en
stark känsla helt enkelt, man blir berörd, rörd.
Den gamle farbrorn och jag hade väl kunnat gråta en skvätt där
ihop över hur livet far fram med oss,slår oss på knä och tar ifrån
oss allt det vi älskar. För så är det.
Åldrandet som den ultimata narcisstiska kränkningen,den väg vi alla
ska gå om vi inte nu dör knall och fall innan vi blir sjuka och svaga.
Förhoppningen är väl att vi ska finna frid med detdär,frid och mening
men att åldrandet medför förluster är väl ändå att bara räkna med.
Läste klart biografin om Alma Mahler, denna hysteriska, stor-
slagna, härsklystna och dominanta kvinna. Motsägelsefull. Gift och
mycket umgänge med judiska intelektuella och samtidigt brinnande
antisemit (!)
Hon var så säker och övertygad om sin attraktionskraft men bilderna
visar ingen strålande skönhet, mer en stadig matrona. Hon mytologiserade
sitt liv om nån, till den grad att det blev en falsk föreställning.
Tre av hennes barn dog men bara ett av dem tycktes hon sörja.
Och på tal om intressanta kvinnoöden kunde jag såklart inte låta bli
att kolla in de svenska Hollywoodfruarna häromkvällen.
Såg trailern först med denna Anna Anka och tänkte "Wow vilken
bitch, henne blir det härligt att hata"
Men när programmet fortskred fick jag en helt annan känsla.
Denna anorektiskt magra kvinna som pratade så hiskeligt fult
utstrålade en sån ensamhet att man nästan tyckte synd om henne.
Där hon satt på sitt hotellrum och tuggade kycklingbrosk så det
knastrade för hon trodde att brosk skulle skydda henne från cancer.
Har förstått att det pågår en debatt om henne nu och att hon skrivit
en artikel om att hon vill vara en förebild.
Ok.
Fascinerad av hennes osympatiska utseende, den lilla beniga röven,
seniga smala armarna och leedet ihopparat med ljusa orörliga ögon.
Förebild...nja... avskräckande exempel snarare.

Igår såg vi då äntligen "Män som hatar kvinnor",långt efter hypen som
vanligt, har jag sagt att vi inte har bråttom?
Lite beklämd när man tänker på den oerhörda framgången för en bra men
ändå rätt ordinär spänningsfilm. Och våld mot kvinnor och hämndtemat...
jo...jaa. Nyskapande? komplext? Nej knappast.
Upplösningen visar att hämnd är skönt och framgång är att kunna kapa
åt sej en jättesumma pengar.
Och visst är Peter Andersson jävligt duktig på att spela äckligt ond,psyko-
patiskt slipad yta över perversionen.Och visst njuter man av Lisbeth Salanders
skickligt iscensatta hämnd. Kanske är filmen så framgångsrik för att den
ligger ganska långt från en verklighet vi helst vill glömma och absolut
inte se som underhållning.Där övergrepp och maktmissbruk inte hämnas
utan får fortgå generation efter generation.
Nåväl.
Getingsticket vart insmörjt med vitlöksolja och omsvept med kålblad
(drar ut inflammationer och gifter) omlindat och insvept med gladpack.
Ändå sov Tord vid min sida. Vad den mannen får stå ut med!
Idag bättre. Kolonijobbat, men i lugnare takt.
I en av spannarna som ligger vid komposten låg tre små bruna möss
och kurade,kunde nog inte ta sig upp. Slängde ut dem på ängen utan-
för staketet. Borde väl ha dräpt dom egentligen men vem kan dräpa
tre bruna pälsbollar som kurar tillsammans i botten av en spann?
Bästa Malin som hade födelsedag kom uppcyklandes och åt sin
lunch vid mitt trädgårdbord.
Sen låg vi skavfötters på min kollosäng som jag ställt ut på gräset
och vi vände och vred på livet (som vanligt).
En lugn dag äntligen, en dag utan fasta tider,mild och skonsam.
Har en teori om att det särdeles giftiga sticket var till för att mitt
immunförsvar skulle aktiveras och skona mej från sweinpesten.
Vad tror ni om den tanken?

Återupprättar ordningen på den igenvuxna kolonin. Område efter
område ställs under min stränga disciplin. Jag hackar och krattar, hackar och
krattar, decimeter efter decimeter. Hugger alla kanter av gräsgångarna alldeles
räta,klipper gräset efter att ha krattat upp det, håller på och håller på.
Fyller komposten som bågnar, hugger ner växtmaterialet med spaden.
Varje dag kommer jag hem till kvällen, sista timmarnas hunger dämpad
av päron och gurka som jag äter hel som en frukt som krasar och saftar
grönt mellan tänderna.
Nu är det fint och njutbart i min trädgård igen. Solen är mild,skuggorna
under syrenerna svala och långa, solen sjunker,ljuset förgyller.
Växthuset luktar nästan förmultning, gurkplantorna hänger mest
torra och gula men producerar fortfarande.
Tomatskörden är också överväldigande, men förruttnelsen av sommaren
tar sig även in här och mjuknar tomaterna snabbt.
Frysen full av bär och tomatkross på burk.
Potatisen vill komma upp i ljuset,men får inte,den ska vila länge än i
den uppkupade jorden.
Morötterna finfina,rödbetorna vill också kränga sig upp ovan jordytan.
Kålmasken har en ny era.Innan gav den sig bara på misslyckade svaga
klumprotssjuka kålplantor, men igår fick jag plocka ludna larver från
mitt praktexemplar av röd spetskål.
Igår cyklade jag iallafall på träning och träffade mina vänner där.
Mycket prat och trevligt men jag skulle skynda upp till bibblan efteråt.
Kommen dit upptäckte jag att jag missat den viktigaste boken. Ett
försenat snabblån med ett snabbt stigande bötesbelopp. Så det blev
cykla hem igen,packa smörgås och kaffe, byta träningskläder till
jobbakläder och cykla ner till stan med boken och sen direkt till
kolonin.
Att äntligen få sjunka ner i gula stolen vid växthusväggen med sin termos!
När jag sen jobbade och rensade under päronträdet blev jag stungen.
Av min svullna hand kunde man tro idag att det var en skorpion allra
minst. Helt grotekst! Kan inte gripa med den längre och det blir intressant
att se hur den går att arbeta med. Vänster hand tackochlov.
Annars var det en trevlig avledare i helgen från allt
idogt kroppsarbete. Bästa V hade kalas i Göteborg och det var överdådigt
gott och så trevligt. Drack gott rött vin och åt fet god mat och njöt av
min familj! Ordet familj har fått en helt ny innebörd för mej nu när alla
gamla är borta och familjen är ung ! Alla pratar ,det är livligt och jag
älskar allihop där jag sitter stinn och lätt berusad,glad och mycket tacksam
för vad livet gett mej...
En familj av ganska egensinniga individualister, var och en olika varann
men med så många goda kvaliteter.
Märker att mina döttrar och jag flockas kring bordet med uppdukade
läckerheter. Är glupskhet vår ärftliga gemenskap?
Förutom fåfängan...

Jag är hemma från kolonin för att tvätta i tvättstugan. Har en
deg på jäs och lyssnar på P 1. Cyklade till lilla A i morse med
en paprika från balkongplantan. Hon var fortfarande i sin
röda pyamas och åt smörgås framför teven men verkar vara
tämligen frisk.
Pappan kom hem och jag cyklade iväg för att öppna växthuset.
Nu var det härligt att komma dit för jordgubbslandet är så
rensat och gångarna runtom,gräset nyklippt,kanterna huggna
till perfektion. Mmmm.
Solen lyser redan varm men gräset är vått. Rensar en del,
hittar kvarblivna lökar och finfin vitlök. Plockar ner majsplantorna
som vajar högresta och torra men hittar även där små majskolvar
längst ner på plantan som nog ska vara ätbara.
Dricker kaffe i den gula trädgårdsstolen utmed växthuset där
jag brukar sitta på våren. Börjat läsa en biografi om Alma Mahler.
En kvinna att älska eller avsky.
Tänker att det trots allt inte är fel att sköta kolonin som jag gör.
Att låta den växa igen under sommaren. Små plantor hinner självså
sig, det kommer ny dill och självsådd ruccola nu. Fröplanterade
sommarblommor som aldrig riktigt tog sej får nu en andra chans
och ringblommorna blommar på, nya gröna själkar från torra bruna
gamla.
September är verkligen som en andra chans ,brittsommarvärme
men aldrig så förödande stark och uttorkande som under högsommaren.
Nej nu är allt milt,gyllene och nåderikt. Något man inte riktigt räknat med,
hösten hade ju börjat,kyla och blåst och regn.
Kan vi hitta en finfin metafor här?
Den sena solen som låter ros och kaprifol få en extra blomningstid
innan frosten obevekligen slår till? Jotack säger den femtioettåriga
ungdoms-wannabeen.

Skapade en god och tillfredsställande dag. Trots att min tappade nyckel
fortfarande saknas.
Igår försvann den nånstans mellan cykelstället och affären,otroligt störande.
Symboliskt så det stänker, nu när jag så längtar efter att flytta härifrån.
Min fina trivsamma lägenhet tycks mej nu så färdiglevd att jag likaså
kan slänga bort nyckeln...
Cykelvändor till områdeskontoret, ringa in stackars älsklingen som fick
lämna jobbet och komma på stört för att släppa in mej. Cykelvända
tillbaks till affären för att fråga om den fanns där.
Och oändliga rekapitulationer i tankarna. ( jag höll nyckeln där
tillsammans med cykelnyckeln, hängde ett par mattor över pisk-
stället,slängde nyckeln ovanpå väskan i cykelkorgen...)
Letande i buskarna runtomkring flera gånger.
Idag gjorde jag om alltsammans,till områdeskontoret,affären och
sen till polisen där jag fritt fick rota bland oändligt många tappade
nycklar upphängda efter månaden de kommit in.Icke min dock.
Köpte en trisslott och vann femtio kronor. Gick in och köpte en till
och tog resten i pengar,för min plånbok var så gott som tom.
Vann femtio kronor till och tog pengarna. Så nu har jag 75 spänn
istället för de trettio som låg där från början.
Månen och venus ihop blir magnetiskt och höjde upp den saturnus-
kvadrat som annars stämmer ner veckan.
Lite plåster på såren.
Sen var jag på kolonin resten av dagen och eftermiddan vart så
underbar.
Jag fick reda upp en liten bit av allt det igenväxta, gräva,kratta,
gräva, kratta. Klippa ner jordgubbsplantor och rensa bland revor.
Njuter av mina nya muskler jag skaffat mej och mår så jäkla bra.
Hann jättefort koka lite bönor och steka lite squash och sallad
och vräka i mej innan jag stack iväg för att passa lilla A.
Hon var sjuk och gick omkring i sin röda pyamas ,rufsig i håret
efter att ha sovit mesta delen av dan men piggnade till såsmått,
fick besök av kompisen så jag kunde mest sträcka ut på soffan
tills dottern kom hem.
Nu har jag tvättat håret och den smutsiga lekamen och ska njuta
min havremjölk framför teven.
Septembers ljus är milt och underbart.

Lite trött och oinspirerad kanske,ska väl fortsätta måla på tavlan .
Tränat step och core och tittat upp till Malin som hade ledig dag och bjöd
på kaffe och smörgås levande ljus och musik.
Hon berättar om en stor rolig fest hon varit på, full av artister och upptåg.
Visst kan man bli avundsjuk ibland men oftast inte. Jag är inte tillnärmelse-
vis så utåtriktad och äger inte den speciella energi som krävs att ha många
bollar i luften,många åtaganden och en stor social krets.
För mej räckte helgen till, att umgås med älsklingen, träffa lite olika folk,
lite samtal med folk som mår bra och med en som mår riktigt dåligt.
Passa lilla A en förmiddag och pyssla och steka pannkakor, låta henne
måla med mina färger  och botanisera bland mina tyger.
Och sen åka till Glommen och hälsa på vännerna, dricka lite kaffe i
sensommarsolen,prata husdrömmar.
Jo en bra mellan-helg. Inga sensationer. Men vi var på bio!
"Inglourious basterds".
Underbar. Kommer hem alldeles lycklig och uppskruvad som man blir
av Tarantino. Mycket blod och hemskt som älsklingen måste titta bort
av men fantastiska scener, pratiga dialoger med spänning under ytan,
härliga karaktärer. Och framförallt ett alternativt slut på andra världs-
kriget! Scener man får ståpäls av och musiken så väl placerad.
Helgens bästa underhållning.

Så skulle jag ta ut mina adepter i björnbärssnåren för här finns
det saker att lära!
För entrepenörer,företagsledare och andra som vill ta till sig ett
och annat tips från naturen.

1.      Rusta dig! Det duger inte att komma med tunn hud och
sårbar rustning. Du kommer att få dina skrapor det är oundvikligt,
skaffa dig en någorlunda hållbar persona innan du ger dig ut i snåren.
2.     Sök på rätt ställe när du letar efter guldet. De bästa björnbären
växer ofta i skuggan,inte alltid där det uppenbart finns ett gigantiskt
björnbärssnår. Revor kan finnas här och där och du måste kanske
böja rygg för att hitta. Gå inte dit alla andra går.
3 .  Muta in ditt ställe. Låt ingen tid förspilla. Tänk inte "aha där
hänger massa bär,de kan jag plocka imorgon". Imorgon kan vara
för sent! Om du inte hinner, plocka de allra synligaste bären sålänge
så ingen annan lockas dit.
4.  Byt perspektiv. Det är inte alltid man ser de finaste bären från
sitt ovan-perspektiv.  Ner med huvet och kika underifrån. Vänd
och gå tillbaka där du kom ifrån, kan också vara ett sätt att hitta
fulla klasar som undgick dig i första vändan.
5.  Var inte för finkänslig. Ibland måste du trampa ner levande
kvistar, men var inte för hård för då hindrar du återväxten.
6.Acceptera förluster. Ett visst svinn blir det. Du sträcker dej efter
ett absolut fullmoget svartskimrande björnbär då det istället faller
ner i mossan och förgängelsen. Slösa inte tid på att försöka hitta det.
Det som fallit en gång är inte lätt att återfinna.
7. Om du trots allt fastnar, drabbas för allt i världen inte av panik.
Det är en absolut kontraproduktiv känsla. Nästla dig lugnt och försiktigt
loss,vänd tillbaka rörelsen, björnbärssnåret är hullingförsett så att
fortsätta sträva framåt i det läget kan förorsaka skada. Återvänd och
glid ur taggarna om du kan.
8  Ta dej tid.  Att skapa sig en förmögenhet i björnbär är inte gjort
i en handvändning. Men slösa inte bort tiden,rikedomen finns där ute
för var och en som går ut och letar. Hittar du inget kanske du letar
på fel ställe eller vid fel tidpunkt.
Stressar man fram i snåren riskerar man dessutom att välta sin egen
fulla bunke i förbifarten...
9. Res dig upp och njut. Mitt i allt. Om du tycker att du i all oändlighet
fått kröka rygg, blivit böjd och blesserad,myggbiten och genomsvettig
res dej upp en stund och  njut av stundens skönhet,av skogens sus
och av livet runt omkring dej.