ullaunna

Jag är hemma från kolonin för att tvätta i tvättstugan. Har en
deg på jäs och lyssnar på P 1. Cyklade till lilla A i morse med
en paprika från balkongplantan. Hon var fortfarande i sin
röda pyamas och åt smörgås framför teven men verkar vara
tämligen frisk.
Pappan kom hem och jag cyklade iväg för att öppna växthuset.
Nu var det härligt att komma dit för jordgubbslandet är så
rensat och gångarna runtom,gräset nyklippt,kanterna huggna
till perfektion. Mmmm.
Solen lyser redan varm men gräset är vått. Rensar en del,
hittar kvarblivna lökar och finfin vitlök. Plockar ner majsplantorna
som vajar högresta och torra men hittar även där små majskolvar
längst ner på plantan som nog ska vara ätbara.
Dricker kaffe i den gula trädgårdsstolen utmed växthuset där
jag brukar sitta på våren. Börjat läsa en biografi om Alma Mahler.
En kvinna att älska eller avsky.
Tänker att det trots allt inte är fel att sköta kolonin som jag gör.
Att låta den växa igen under sommaren. Små plantor hinner självså
sig, det kommer ny dill och självsådd ruccola nu. Fröplanterade
sommarblommor som aldrig riktigt tog sej får nu en andra chans
och ringblommorna blommar på, nya gröna själkar från torra bruna
gamla.
September är verkligen som en andra chans ,brittsommarvärme
men aldrig så förödande stark och uttorkande som under högsommaren.
Nej nu är allt milt,gyllene och nåderikt. Något man inte riktigt räknat med,
hösten hade ju börjat,kyla och blåst och regn.
Kan vi hitta en finfin metafor här?
Den sena solen som låter ros och kaprifol få en extra blomningstid
innan frosten obevekligen slår till? Jotack säger den femtioettåriga
ungdoms-wannabeen.