ullaunna

Hemma i lägenheten med vinden till hjälp. Tog mej mellan
två massiva regnområden ifrån huset där jag camperat ett dygn nu med
Torden.
Att ta i besittning!
Vi cyklade dit igår med rejäl packning på våra cyklar, för i helgen pågår
det årliga evenemanget Wheels and wings. Kul för de som uppskattar
motoriserade föremål av mångahanda former och skepnad, men besvärligt
med buller, avgaser, bilköer och en hel del busliv.
Så absolut skönt då att ta sej till lugna Tvååker med litrar med färg och
allt det jag behöver för att sova borta, för det är ju ännu borta tills jag
flyttat dit allt pick och pack.
Men en bok av Joyce Carol Oates, en ny, " En fager mö" och tandborste,
smink och kokt potatis som vi skulle steka till kvällen.
Men ack vad vi bedrog oss. Spisen, som är en såndära induktionshäll,
behövde andra stekpannor och kastruller än det vi hade.

Då var jag hungrig och hade målat tak i nåra timmar, så där rasade jag
en smula... men sen till kvällen kom jag ju upp igen.
Potatis kan man äta kall med smör och salt , och sen hittade Tord sin
smörgåsgrill, så vi kunde äta grillade mackor framför teven.

Framåt senkvällen kom jag på att dammsuga och njöt av att inte
behöva ta hänsyn till grannar. Alldeles speedad av snabba kolhydrater
och kaffedrickning under dagen - och av pur besittningslycka, grejade
jag iordning och kom väl så smångom ner i varv så jag någorlunda
kunde somna.
Upp som ett skott klockan sju, in i nya köket och sätta på kaffe.
Första morgonen!!
Mulet, vilket passade bra och snart var jag igång med att måla det
mörknande furutaket vitt. Först oljegrund och sen två strykningar,
klämma in färg i spåren, upp och ner på stolar, bakåtlutad nacke.
Rätt jobbigt vill jag lova.

Och klockan ett exakt kom som lovat Tords lillalilla mamma och vi
gjorde våfflor, för våffeljärnet hade jag fått med i en körning, mina
hallon och glass som Tord varit och köpt. Hon hade med sej en
kantarellpaj, så det blev ju som både lunch och efterrätt.

Sent på eftermiddagen när jag stod och målade väggarna såg jag
en ljusning i den tunga regngardinen så jag fick tvinga mej att
släppa mitt krampaktiga grepp om rollern och passa på att packa ihop
mej, och turen var med mej för sen blåste jag med frisk medvind och
utan regn hem till Varberg och lägenheten som trots allt ännu mest är
mitt hem.
Man cyklar emellan med god fart på 45 minuter ungefär, och ännu är vägen
ny och strålande vacker i mina ögon. Men klart jag förstår att den i oktober
i regn och motvind inte äger samma tjusning.

Men just nu: Ren och skär Lycka!