Litteratur-bloggning

Nu tumlar de första tvättarna omkring med sitt pulver och
jag vilar mina träningströtta fötter vid datorn.
Mycket spring sen till tvättstugan som ligger i huset bredvid,
uppoch ner tre trappor. Klappar den lilla svarta katten som
värmer sej i trapphuset och nog gärna skulle följa med mej in.
Kvinnodan idag....firar inga speciella dagar. Självklart feminist,
men jag lever delvis ett "gammeldags" kvinnoliv i min frihet.
Det typiska, ingen karriär, inga pengar. Skött barn, gammal mamma
och barnbarn, odlat mat och älskat män.
Alstrar inga pengar, förvaltar "bara" livet på bästa sätt.

Hertha Müller, nobelvinnaren i år började som radioföljetång
nu nyss. Hennes " Andningsgunga". Började lyssna och fångades
omedelbart in. Älskar titeln på romanen och språket var fantastiskt.
Så är jag åter i andra världskrigets slutskede, där jag
också befinner mej i boken jag läser " De fattiga i Lodz" av Steve
Sem-Sandberg.
Över sexhundra sidor av fruktansvärd verklighet. Ett stycke som bara
lyfter, och lyser av skönhet måste jag dela med mej av....
Det är den uthungrade Vera , en av Gettots många innevånare som
har en dröm:
"  Och så alla barnen...
De står i lösa klungor som om de kommit vadande genom högt gräs
och plötsligt hejdat sig, med tomma ögonvitor och ansikten bleka som
blomstänglar.
Det brukade inte finnas barn i gettot. Äldre män brukade inte sitta
under sina böneschalar, med böneremsorna kring armen och bön-
böckerna uppslagna tätt intill ögonen.
Och det brukade heller inte finnas regn; och inte en sådan djup tystnad
inuti regnet.
Bakom allt detta som hon nu ser, bakom barn och regn och tystnad,
finns som ett ljust svalg: ett inre utan slut. Och hon inser alldeles klart,
och helt utan skräck, att det är så här det är att dö. Det är bara att lyfta
sin papperslätta kropp rakt in i den obegripligt klarnande himlen.
Och hon tänker att hon till varje pris måste kämpa emot denna frestelse;
hålla sig kvar vid det vämjeliga, onda och mörka som är jord och kropp
och tyngd och getto.
Men det har gått för långt redan.
Hon fäster inte i sig själv längre. Inte ens ljuset fäster."

Något av det vackraste jag läst!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0