Toxisk melankoli.

Jo jag har nog känt att jag inte ska träffa folk nu eftersom jag har
en galopperande smittsam melankoli.
Stängt av telefoner men kan inte låta bli att kolla facebook då och då.
Grävt lite i komposten men dess kärna var frusen så där fick jag stoppa.
Två små söta bruna möss flydde för sina liv när jag gjorde intrång i deras
skafferi/bostad.
Mitt dilemma är att jag behöver människor, men det är människor som
orsakar all smärta.
Hur befriar man sig från förväntningar?
Hur befriar man sej från sin ilska?
Hur blir man fri?
Jag kan inte säga annat än att jag jobbar på det.
Det blev för kallt på kolonin så jag fick cykla hem igen.
Helgen har inte varit rolig alls.
Nån gång i halvåret behöver jag lite utifrån kommande ny stimulans,
den uteblir vanligtvis och då blir jag deprimerad.
Sörjer vänner som försvinner.
Passande nog hittade jag Karin Johannissons " Melankoliska rum" i
min lånehög. Om Ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid.
Såg även reportagedokumentären " sluten avdelning", en balanserad
skildring .
Tänker att det inte finns bra forum för existensiella frågor,ingen tröst,
ledning eller förklaring.
Jag "reser" och drömmer.
Efter tröst och vägledning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0