ullaunna

Även om man ju kan hoppas på favoriterna Joyce Carol Oates
eller Margaret Atwood.
Och kemipriset var roligt att höra om, att han blev utskrattad först.
Sånt ger hopp, kanske väntar ett stort pris på en i framtiden...:)))

Skämt åsido, alla älskar en underdog, bara underdoggen pallar
sen när det börjar gå uppåt...

Hemma från kolonin. Det såg ut att regna och blåsa, men jag
lyckades pricka in en stund av uppehåll och milda vindar. Det är ju
inte kallt ännu och när fartvinden ner mot koloniområdet når min
näsa njuter jag av de fylliga mättade höstdofterna.

En ruta hade blåst ut men nu hade jag i min röjning hittat en korg
med klammrar så det var enkelt att sätta fast rutan ordentligt.
Växthuset bågnar av växtlighet och gurkorna och tomaterna fortsätter
att komma. Trots att fukten demolerade en del plantor så kommer det nya
friska skott som ser friska ut och fortsätter ge frukt.

Som om det alltid finns hopp, som trots sjukdom kan komma friskt.

Hemma med selleri, rödkål, tomater och ruccola och rädisor. Höstsådda och
långsamt växande , men den milda hösten låter det fortsätta med tillväxt.

Idag skura skåp och torka ut de tömda garderoberna. Sen hem till Halvan
och passa henne ett par timmar efter skolan.
Min älskling smsade från jobbet, gick och klippte och var blöt innifrån och ut.
Ett jävla slit, kan det vara emellanåt.

Radion och facebook håller mej sällskap denna ensamma tid. Böckerna
och teven.
Det ensamma livet , slitet, gråheten,hösten, allt som kan tyckas dystert skimrar
för mej. Här är min grund.