ullaunna

Så tungt det känns nu! Sista veckorna, sista rycken och nu
känns det som nog, som att man knappt orkar mer.

Men nu samtidigt jag skriver det just nu, så känns det inte
helt sant...


Klart vi orkar.

Men detta sista som ska flyttas är liksom magiskt...det ser inte ut att
vara så mycket , men det tar inte slut.
Vi är ju själva med det också, och börjar bli trötta. Haft en del flytthjälp
med de tyngsta möblerna, men annars är det bara Torden och jag.


Idag gräver han på sitt jobb, jag har grävt på kolonin och röjt i stugan.
Slitit på var sitt håll, i det gråfuktiga måndagsvädret.
Kolonistugan ja...
Håhåjaja, ännu en plats som jag bara har låtit saker samlat sej.
Mycket handlar ju om att jag inte haft bil, vad man kan ta med på cykel
har sina begränsningar.
Cyklade hem, väldigt trött i ryggen som en cykelburen baglady med fulla
styret med skräpkassar.
Cykelkorgarna fulla med gamla kolonijobbar-kläder som ska tvättas, grönsaker.

Ett fantastiskt odlarår annars. Potatisen knytnävsstor. Satte nu tidigt
i höst ,ruccola och rädisor och det kan jag skörda nu. Inte alls fel. Rädisorna
blir spröda och maskfria av regn och sval temperatur.

På elvan väntar rummen. Rummen som börjar likna hem. Mjuka mattor
och mina hemtrevnadssaker, mina trivsellampor, mina tavlor.
En tom plats vid skorstensstocken väntar på kaminen.
Där ska jag luta mej....
Där ska jag vila medan elden sprakar och den goa värmen sprider sej.

Det ska bli bra, det ska bli bra.