ullaunna

                            Hem från Yogan,cyklat strandpromenaden hem,havet stilla och grått idag.Bastade så nu har
väl det mesta från igår svettats ut.
Tänker på smärtor och krämpor,hur ska man ställa sej till dem. Ignorera eller uppmärksamma? Har haft
en ond fot nåra veckor och  som den flum-maja jag ju är har jag frågat mej varför?
Också blir jag så himla trött på att det " alltid är nånting". När är man helt hundra procent frisk och
stark utan nåt som gör ont? Är det en felaktig tankestruktur jag släpar på, att livet gör ont och att man
aldrig får vara nöjd eller är  det så att man måste acceptera att livets villkor är sådana och att man helt
enkelt inte ska bry sig så mycket?
Men livet blir faktiskt mycket intressantare när man frågar "varför". Alltså foten som för en
framåt i livet,där har jag ju en stor rädsla. Har länge levt i en fast och  årstid-cyklisk struktur som
varit tämligen stängd och sluten.Längtat och varit rädd för förändring.
Nu har jag ju äntligen faktiskt gått framåt flera steg och det första var att börja träna.
Så mycket mer hände, mer än att kondition och styrka växte. Att vara en kropp i ett rum
tillsammans med andra, att ta sin plats, att bli synlig och märkbar och ändå en del i ett kollektivt
skeende.
Att få muskler som rätar upp kroppen och hållningen påverkar även psyket. Att utmana min dåliga
koordinationsförmåga  påverkar min hjärna,den som har så många slumrande centran.

           Att sen utmana min teknik-skräck och försöka förstå och använda en dator,jotack . Samtidigt
som jag fick en ny mobil-telefon och digital-kamera.
Ulla går in i 2000-talet  många år efter alla andra visserligen men hon rör på sig iallafall.
Men foten har tydligen blivit lite rädd och släpar efter. Hälsenan värker till och bråkar.
Varit lite rädd om den ett tag men på fredan när jag tränade rejält på morgonen och sen
dansade i stövlar med klack tycktes den bättre!?
Alltså en krämpa som mår bättre av att sättas på prov mer än att ömkas.
    Och i myternas värld korresponderar enskilda människors öden. Chiron, kentauren som
var en stor helare och lärare blev skadad  av en förgiftad pil i sin fot.
Och  just nu går den lilla planeten Chiron över min sol, mitt jag min ande.
En hälsning från den mångsidige kentauren.
Men nu ger jag min kropp lugnande försäkringar om att det är helt okej att gå framåt
i livet,rörelse är rätt,livets ström för mej lugnt och säkert fram,omsluten och trygg, stark
men flexibel kan jag röra mej och allt är bra!
ALLT ÄR SOM DET SKA VARA. Just nu och alltid.