ullaunna

Tydligen är det min arvedel.
Längtar efter Huset, längtar efter Landskapet.
Här bor jag nu, bekvämt, kompromissen, men det är inget hus jag kan
älska. Här finns inget vidsträckt landskap utanför.
Avskyr att på sidan där förmiddagssolen lyser in syns grannens hus torna upp
sej och pocka på uppmärksamhet.
På andra sidan som vetter mot ostördheten lyser solen inte in.

Onöjd.

Inte frisk heller. Ångestnätter, då hela mitt liv skärskådas på ett totalt
katastrofalt vis.

Så kommer den gamla drömmen om att något bara ska lyfta en ut ur
livet man lever här, och placera en någon helt annanstans.
Lämna Allt.

Man upplever Den Stora Omöjligheten.
Som vanligt.
För så skulle man ju inte kunna
...göra.

Just nu finns bara en tröst och det är den stora otympliga boken med
Lars  Lerins och Kerstin Högstrands brevväxling.
De delar med sej av sin säregna vänskap och just nu känner jag mej som
en udda tredje part i denna vänskap.

Har ett hus i mina tankar och ibland tänker jag att det är ett hus
från ett tidigare liv ....eller nåt.
Upplever ledstångens slitna lena rundning under min hand.
Upplever känslan av nostalgi och hemma.
Inte glädje, inte förnöjdhet, inte harmoni - just bara hjärtats hemkomst.
Och där är ett landskap, med trädlöshet och upptrampad stig genom gräs.
Där är ensamhet under himlen.
Längtar alltid efter människolösa landskap.

Så vad göra?

Leva vidare och sluta gnälla antar jag... gilla läget.
Kan ju inte lita på något som härstammar från mej.
Inte tankarna, inte känslorna, inte frustrationerna.
Kan inte heller lita på min längtan.

Så då kliver jag väl in i denhär kroppen och det här livet och bara fortsätter
då då,
ett tag till.