ullaunna

Andra muggen kaffe vid köksbordet. Tittar ut och ser hur
prästgården som är vår granne, alltmer framträder när träden avlövas.
Höfläkten är tyst och jag har varit ute till brevlådan och hämtat in Hallands
Nyheter.

I huset har jag nu nött in nya spår och blir mer och mer hemma, men
trädgården törs jag inte gå ut i.
Jo, klart jag gör, men det känns fortfarande obekvämt. Kanske kan vi böka runt
lite till helgen när Torden blir ledig.

Igår cyklade jag iväg till stan i den sena eftermiddagens avtagande gråljus.
Stilla och lugnt, ingen blåst och inget regn, så det går alldeles utmärkt.
Ville förtvivlat gärna träna, efter tre-fyra veckors avhållsamhet.
Skulle det gå lite tid till är jag rädd för att jag helt kunde glömma bort.
Och det var härligt. Att igen stå i en stor upplyst sal med många andra, till
dånande musik och avslöjande speglar.
Behöver det efter massor av ensamhet.
La på lite mindre vikt än vanligt för att inte helt ta ut mej. Så stel i leder och
händer, men....endorfinerna kom!

Satt och pustade sen, lyckades minnas pinkoden och sätta på den nya Iphonen
igen efter att ha stängt av.
Rätt så nödvändigt nu med fungerande mobil, så man inte blir stående ute på
landsbygden med en mil eller två att gå om man får punktering.

Men ljuset på cykeln lyckades jag inte få på så det blev mörkercykling igen!
Tackochlov cykelbana hela vägen.

Och det hade varit underbart om bara man inte hade mötande biltrafik
som bländar och förblindar.
Annars när det var stilla på vägen var det njutbart. Den mulna himlen som ett
ljust tak och asfaltvägen som en grå flod i mörkret.
Följe med en främmande kvinna en stund som lyste upp min väg en bit. Trevligt
främlingsamtal några minuter, som räckte lagom långt innan det skulle bli pinsamt, då
hon svängde in bakom en häck till en avtagsväg.
Hon var minsann utrustad som man skulle med belysning och reflexväst.
Inte svart kappa och svarta byxor och svarta stövlar som en ann. Tur att håret
är ljust och långt, får vara min räddningslykta tills vidare.

Återvände från tystnaden, luften och mörkret alldeles lycklig med dimdoft i håret
till Tord som kurade frusen framför brasan.
Tog en dusch ( ja , jag har börjat duscha!) och torkade håret framför brasan och
lät eldvärmen ta sig in, mjukna mina trötta knän.
Och Där! Där kom det: Det stora Välbehaget.