Ja, jag är installerad!

Jag bebor vårt hus, stannar. På en plats.

En väldigt strävsam tid är till ända. Förseningar, tekniska och mekaniska
krångel, sjukdom och utmattning, men nu är jag här.

Facebook är här, bloggen är här, kanalerna installerade...om än med lite
krångel emellanåt. Den fasta telefonen väntar jag ännu på, men nån slags
dosa är på väg. ( vi hade hamnat mellan stolar, sa dom när  Tord ringde)

Lägenheten är urstädad, besiktigad och godkänd, nycklarna är inlämnade.
Ajö till dessa slitna men ljusa rum ( ljuset kan jag sakna), ajö till doften
av gammal askkopp när man kom in genom porten, ajö till grannarnas
alla livsljud.

En dag funkade inte internet och inte min nya Iphone. Gick i huset och
packade upp och fixade. Men det ordnade sej.
Igår stannade jag också, spikar hejvilt i väggarna och gör till mitt.
...oj , jag menar vårt.
Men igår kände jag: Nu har jag vant mej vid att bo ihop.
Vi har vant oss vid att gå lite vid sidan av varann, nån symbios kommer
det inte att bli tal om. Beroende som vi är av eget space, både praktiskt
och mentalt.

Igår på teve ett underbart guldkantat samtal på Babel mellan Stig Larsson
och Horace Engdhal. Två så olika individer, med olika bakgrund, med olika
verksamhetsfält inom litteraturen, men tydligen ändå vänner sen lång tid.

Och den stora boken full av akvareller, brev och collage av Lars Lerin och
Kerstin Högstrand " Tröstpriser och sidovinster". Lars har brutit upp från
ett förhållande och kämpar mot alkoholmissbruk, och Kerstin har " gått in
i väggen" så det smällt om det. Dessa vänner sänder brev emellan sej, små
bilder och rapporter och deras ord tröstar mej och stärker.


Och idag ljusnar det bestämt. Längtar efter de vida himlarna, så det
får bli en cykeltur tur-retur till stan. Hoppas jag inte ska bli för trött av det
eller få känningar av blåskatarren, som annars tyckts klinga av, äntligen.

Drar jag nu så kan jag komma hem till huset till " Spanarna" och laga
mat.

Och till helgen fyller min långa älskling år, så det får bli tårtbak
och gäster.
Nu känns det trevligt att ta emot folk när saker är på plats, och jag själv
också någorlunda är på plats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0