Susanna Alakoski och mitt eget finska arv

Idag njuter jag av att bryta mot min rutin att fredagsförmiddags-träna.
Kinden svullen och öm men det värker inte direkt. Tog ibumetin innan jag la mej
igår, men kanske behöver jag inget smärtlindrande idag.
Jag är kanske lite sjåpig men på nåt sätt tänker jag på att det har funnits mycket
smärta i mitt liv, både fysisk och psykisk.
Men jag är medveten om att mina sjukdomar inte har varit av allvarligt slag och
mina sorger har trots allt inte varit i närheten av många olycksdrabbade.
Men självklart skyr jag smärtan, försöker styra ifrån den, vill leva i behag och
skönhet, njutning och renhet.
Läste klart John Ajvide Lindqvists senaste och den var riktigt obehaglig. Bra såklart
men jag vet inte...
Nu läser jag Susanna Alakoskis " Håpas du trifs bra i fengelset". Titeln syftar på
hennes dotter som skriver till sin högt älskade morbror som knarkat hela livet
och nu sitter i fängelse. Susanna Alakoski växte upp i en finsk invandrarfamilj
med sin obsklass-placerade bror. Föräldrarna super och det går bara neråt, all-
ting saknas och det skildrar hon så bra i romanen " svinalängorna".
Hon är den som Lyckas. Gifter sej med en bra man och får Bra svärföräldrar,
får en dotter, arbetar och engagerar sej.
Men här skildrar hon all den ångest som ändå fortsätter förfölja henne, hur
ursprunget präglat, visat en väg mot något annat men som aldrig riktigt
lämnar medvetandet.
Medvetandet om klass och utstötning, om att vara nederst, på botten.
För hon har ju sin "knarkarbror" som hon aldrig upphör att oroa sig för.
När jag läser Susanna Alakoski får jag en väldigt stark igenkänning,
även om jag inte delar missbruks-bakgrunden. Men det finska känner jag igen,
och en del av klassperspektivet.
Min mamma kom från Finland strax efter kriget. Hon gick bara sex år i folkskola
och arbetade hela sitt liv inom låglöne-sektorn.
Men visst hade hon det bra under en del år. En trerummare, semesterresor,
fackligt aktiv, men så blev hon sjuk och fick pensionera sej tidigare och snart
var hon tillbaka i "fattigdomen". Hennes sambo dog och sjukdomarna tog mer
och mer över. Hon var aldrig ekonomisk och hade aldrig lyckats spara pengar.
När hon var gammal pratade hon om hur hon så gärna hade velat börja på
lanthushållsskola , älskade djur och hade god hand med hästar som fanns
på bondgårdar vid den tiden.
Men hennes patriarkaliske far sa nej. Hon skulle in i industrin där han jobbade.
När hon kom till Sverige jobbade hon på en gård i småland ett tag.
Där ser hon lycklig ut. Frisk och lycklig står hon och håller gårdens farliga hingst
i grimman.
Kanske därför jag vill stanna på jorden, i jorden med smuts under naglarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0