ullaunna

Hette danskefilmen för dagen på  ettan. Thomas Vinterberg,regi.
Han med "Festen". Här var det ett mildare "fadermord",men flera
teman som upprepar sig.Lite mer uppsluppet,och fadern fick sig en
däng och låste in sig på toa,omtumlad, rädd ,men lycklig för han
fick reda på att han hade en son samtidigt som sonen får reda på
att fadern förlustat sig med flickvännen.
Ajaj och ojojoj,rena grekiska ödesdramat.
Och kaos,slagsmål och krossat porslin, uppskrämda gäster och
förtvivlan. Helt underbart , för genom kaos kommer en gryning
och försoning. Världen har inte gått under men sanningen har
stigit upp över horisonten med solen.
Och precis som i "Festen" arbetar de goda krafterna i köket,här
den något flippade etiske,filosofiske kocken i Shanti Roonys gestalt.
Här finns lojalitet och gemenskap och köket är som motorn, navet,
det är inte bara mat som tillagas här.
Här sker stora ting och Vinterbergs hjälte är hemmahörig i detta.
Varför lyckas så många danska filmer förmedla just denhär
sortens värme och mänsklighet?
Sen var där scener som var förtvivlat vackra också. Kanske för
vackert för vissa, men scenen när han springer iväg tidigt tidigt
på morgonen för att möta sin älskade Maria är just så   andlöst
gyllenskimrande som ett möte kan bli i ett nostalgiskt skimmer
i ett minne.
För det är ju en hemkomst som skildras, den berömde mannen som
återvänder till sin hembygd och visst är det ironi att folket står och
vinkar i åkrarna, som en idyll, som en potemkin-kuliss.
En älskansvärd film.