ullaunna

av Joyce Carol Oates har jag läst ut nu. Nästan sträckläst och ska väl vara tacksam
för min influensa som gett mej den tillåtelsen.
Det är en roman som i det närmaste är gastkramande och som inte avslöjar
mysteriet förrän i de sista sidorna precis som en vanlig duktigt skriven spänningsroman.
Ändå är den så mycket mer. Baserad på det verkliga fallet om JonBenét Ramsey,en
liten barnskönhetsdrottning som blev mördad 1996 och vars fall aldrig klarades upp.
Precis som i "Blonde" fantiserar Oates kring en verklig gestalt men gör det på ett sätt
som får det att kännas som en nästan verkligare sanning .
Denhär boken är skriven ur broderns perspektiv, Skylar Rampike som är nio vid mordet.
Var det rent av han som mördade sin lillasyster?
Här får man en isande inblick i det amerika som hyllar framgång till varje pris och
hur barnen blir missbrukade ,som trofeer, som en vara, en produkt .Och här i det
tjusiga området Fair Hills forslas barnen omkring till sina psykiatriker som ger dem
olika bokstavskombinationer -diagnoser och provar ut nya mediciner,de tas till
akupunktörer och neurologer,tränas i exklusiva sporter och sätts i skolor och föreningar
som bäst gynnar dem .
Föräldraparet Bix och Betsey skildras  ingående och påtagligt som maktfullkomliga och
jättelika varelser inbegripna i sina dramer ,i sitt sociala klättrande.
Hela romanen visar på barnets utsatta läge och ur barnets känsliga blick.
Inte förrän sista sidan vågar jag andas ut.

Igår kände jag mej annars feberfri och tog mej till dottern för att se några
andra väggar än mina egna och prata lite gott med bästa V,faster Vickan på besök.
Fick besök på kvällen också men sen hade jag pratat för mycket och hostade hela
förnatten. Vaknade kl sex för att hosta vidare.
Jävla elände
Huvudvärk och trött.
Usel och uttråkad.