ullaunna

Födelsedagskalas igår, trevligt som vanligt.Idag en vardag
med handla, tvättstugan och städa.
Om en stund kommer lilla Halvan cyklandes från skolan och då
får jag höra vad hon tycker om dockskåpets fortskridande
renovering. Vi pysslar väl lite till, men sen får hon inte se det mer,
för det ska bli en julklapp.
Har en hetsig energi som reaktion på det långsamma framåtskridandet
av de verkliga husplanerna.
Jag är inte helt nöjd med ett dockskåp, lite större vill jag ha!
" Arga Snickaren " i går väckte känslor. - Det unga paret med två små
barn i ett hus  som skulle renoveras men stannat upp.
Hennes förtvivlan och hans soffpotatis-begynnande-kalaskula...
Ingen bra prognos för dem, man såg ingen kärlek mellan dem, ingen
direkt samstämmighet.
Hon smal och söt och gick på antidepressiva, han satte sej i soffan
för att han inte ville erkänna att han faktiskt inte hade kunskaperna
att renovera. Men det sa han inte. Tyckte att hon tjatade och ville ha
allt gjort genast.

Så idag har vi resonerat. Fick höra att hans plan var långsammare
än min. Efterlyser mer iver, mer kom-igång, mera fart.
Det är ju så att jag vet allt om stagnation.
Av egna erfarenheter.
Vet hur farligt det är att ha gott om tid på sej, att vänta, att skjuta
upp.
Vet allt om hur lätt det är att tänka och planera i teorin och hur
svårt det är att ta det första steget till ett praktiskt förverkligande.
....så jag är inte helt nöjd med att han har skrivit en lista över vad
som ska åtgärdas i huset innan han lägger ut det till försäljning.
Jag blir lite mera nöjd när han börjar beta av den: Post för post.

Att spegla varandras rädslor och tillkortakommanden är en lektion
i växandet.
Och jag vill att vi ska växa.
Växa tillsammans.