" Lark & Termite "

Samtidigt som jag gör morronbestyr och
firar min Tords födelsedag med presentöppning och kaffe
med den blå himlen härutanför, så är halva mitt medvetande
i boken jag håller på att avsluta.
Så är det att vara läsare, man står med ett ben i vardera verklighet.
En sådan stark underbar poetisk och hoppfull roman!
Vill hylla den på alla sätt jag kan, men äger inte orden, outbildad
som man är.
Jayne Anne Phillips har skrivit en stor roman och jag som Inte
är särskilt visuell av mej ser ändå den som film.
Å vad jag skulle önska att den blev filmad av en känslig och
lyhörd regissör!
Några människors livsöden, sammanflätade av kärlek.
Den handikappade Termite, vars liv börjar när hans unge far
dör i Korea, tillsammans med några koreaner. Som om deras
själar sammanvävs i hans födelse, som om tid och kropp
överbryggs och förs över.
Livets gåva som överlämnas genom mystiska vägar, Lola, den
frånvarande, hon som försvann men lämnade  spår, som om
hon visste...
Termite som lever i en egen värdefull värld av sinnesförnimmelser,
en ljudvärld, en syster som tar hand om honom på bästa sätt,
en stark och självständig  flicka , den vackra Lark.Halvsystern.
Hur skriver man en sådan här roman? Jag fattar det bara inte.
En kritiker    Junot Diaz beskriver romanen som " ...Märkvärdig
och självlysande...den bästa jag läst i år."

Av nån anledning vakande jag i yttersta nedstämdheten,
men nu håller dagen på att ta sej.
Packat in ännu mera mat i kylen.
Att ha fest är att känna rikedom, att fira, att bjuda, att sträcka sig
utåt, att möta upp med glädje.
La mina melankoliska stråk nånstans i den vackra höstskogen jag
cyklade igenom för en stund sen.
Tycker nog om att vakna på botten och sen bara slappna av - och
flyta uppåt, uppåt, uppåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0