Är det bara inbillning eller

finns det sådant som "platsens ande"? Eller varför märks det nästan
omgående att man passerar gränsen till en mindre bevakande och
tolerantare atmosfär när man kommer över bron till Danmark?
Klart folk är elaka och intoleranta här också, men min upplevelse
av Danmark har alltid varit att folk möter ens ögon med ett mildare
uttryck, att folk man ser är mindre fixade och stylade (men vackrare)
att individualiteten är större.
Men det är som sagt säkert bara inbillning.
Hursomhelst hade bästa V och jag en helt perfekt och njutbar helg i
det kära grannlandet!
Solsken från en hög och klar himmel,sval och ren vind.
Hon hade bokat skitfint hotell ett par gator från ströget och ett stenkast
från legendariska bluesklubben Mojos.
Ullaunna är icke världsvan,som ett rö i vinden,ovan,fumlig och närsynt
och låter gärna sig omhändertagas och det gjorde bästa V så bra så.
Hon häpnar över min förmåga att äta (om man är uppväxt på landet är
man en "duktig däga" om man äter rejält!) jag häpnar över hennes förmåga
att förstå instruktioner,läsa kartor och socialisera.
Så kan vi beundra varandras egenskaper..
Hon har  ett hjärt-problem så vi tar det lugnt när vi går,
och kommer snart in i en rytm av avslappnat och lugnt strosande,
ett tempo som gör det möjligt att verkligen se alla vackra husfasader
betrakta alla människorna och njuta .
Ett par glas vin efter hotell-middags-buffe´n var vi sömniga men tyckte
att vi iallafall får gå förbi Mojos. Är det kö eller nåt struntar vi i det och
går och lägger oss istället,tyckte vi och det lät faktiskt mest lockande.
Men vi gick in och det var härligt.  Rökigt visserligen, som förr om åren
men ett så himla gott ställe med helt blandad  publik.
Ken Landing Band tror jag de hette som spelade. Tre så täta och sam-
spelade med ett skitgott driv. Go go blues.
Och vi fick lite uppmärksamhet och blev kontaktade och jag var uppe
och dansade med nån som såg ut som en intensiv rysk revolutions-poet
...eller nåt. Och det var kul.
Så sen var det lagom och vi tog farväl,jag glömde min sjal,den blå,
och vi var hemma klockan ett, som ett par mycket förnuftiga damer.
Och söndagen kom och var mulen men klarnade medan vi åt av den
överdådiga frukosten.
"så här kan man ju tänka sej leva" sa bästa V och jag till varann.
Länge njuter vi,ser på folk,njuter av den snyggt designade inredningen,
den underbart feta krämiga yoghurten som serverades i små höga glas.
Sen långsamt strosande till Nyhavn,avslappnad söndagskänsla och små
utbrott av Köpenhamnskärlek.
Och så mycket prat och på tåget hem kom jag på att jag haft ett leende
i ansiktet ett helt dygn. Ett sol-leende som inte varit ett dugg ansträngt.

Kommentarer
Postat av: Janet

Vad man längtar till Köpenhamn när man ser och läser i din blogg!! Varför kan ingen bara bjuda en dit? En helg.....

2009-04-23 @ 19:34:49
Postat av: ullaunna

Jo, men Vickan bjöd mej faktiskt som en alldeles

överdådig fölsepresent!

Men åk inte dit nu för det är svindyrt. Vänta på bättre tider!

2009-04-24 @ 16:27:22
URL: http://ullaunna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0