ullaunna

Om jag säjer nej till människor.
Ofta blir jag det också.
När jag var liten ,sex år,flyttade min ensamstående mamma
och jag in till stan där hon fick jobb i lasarettets kök. Passen
kunde vara långa, varannan söndag jobbade hon 7-7 och
jag skötte mej i princip själv då. Hade en "dagmamma" i huset
vi bodde i men jag gick dit bara för att äta.
Minns deras finrum som jag beundrade gränslöst, särskilt den
vackra tavlan av zigenerskan med vilda svarta lockar som ringlade
över klänningen som satt lite nerhasad över axlarna. Tjusigt!
Hursomhelst,kanske grundlas en slags självständighet då,en
vana att springa fri. Att ostört pyssla med mitt.
Fast när de andra barnen på gatan hade fasta tider och "skulle
vara hemma klockan fem för då kom pappa hem och då ska vi äta"
då hittade jag på en tid jag "måste" passa.
Men jag fick vara ute och leka hur länge jag ville,egentligen.

För tillfället har jag lite oro, för älsklingen och jag har fått en in-
bjudan.Och så besvärligt det blir för ullaunna då (prinsessan
på ärten,divan,narcissten) för  inbjudan gäller ett par som bor
i grannstaden. Huva!
Då kan jag inte sticka hem när jag vill!
Och hur stor möjlighet är det att jag trivs och finner sällskapet
vänligt och stimulerande?...20% chans ungefär.
Och den chansen vill jag inte försaka.
Men får panik om det inte är bra och då vill jag fly.
För att bara anpassa sig,gilla läget och trivas och bara umgås...
det är inte min starkaste sida.

När min dotter förklarade sig gravid i sin påbörjade utbildning,
och menade att nu fick jag ställa upp,tillsammans med pappan
och farmor,då sa jag faktiskt först nej.
Tyckte väl att jag hade tillbringat en himla massa tid med att
hantera barn ,var hemma med döttrarna mest hela tiden.
Men hon godtog inte ett nej och det var väl bra.
Behöver väl lite plikter för att förankra dagarna och inte drunkna
i det egoistiska träsket.Där man månar så mycket om sitt eget
väl och ve att den ena krämpan och fixeringen efter den andra
dyker upp.
Nej jag får väl vara tacksam för att människor "tränger sig på".

Och idag väljer jag Kobra framför innehållslösa Desperate housewives.
Det ska nämligen handla om Självporträtt eller narcissism,om att vi
nuförtiden tar mer självporträtt än nånsin förr.
 (har upptäckt att det går att äta även sopplunch framför sitt blogg-
skrivande)
Nu måste jag ner i tvättstugan.