ullaunna

Så trevligt att bli bjuden på bio av Torden,till folklighetens favorit-
trilogi, svensk kriminalfilm av duktiga regissören Daniel Alfredsson, son till allas
vår älsklingsmorfar Hasse. Som spelar med,nästan oigenkännlig,när han inte är
full i skratt och godmodig.
Patrotism hör inte till mitt mest framträdande drag. Deltar aldrig i
nån slags idrottsskit och hatar själva ljudet av sport-och tävlingsljud på teven.
Tackochlov är inte Tord heller intresserad av sport. Då hade vi aldrig kunnat ens
överväga att flytta samman.
Hursomhelst.Till kynnet är jag så jävla svensk man kan bli men som sagt
inte speciellt nationsstolt (men även det är ju typiskt svenskt, eller hur)
Men när jag ser en sån här svensk film blir jag ändå jäkligt stolt.
Detta är bra gjort!
Daniel Alfredsson är så skicklig på att ta fram verklighetskänsla,
och nutidsvardag. Allt från pizzerior,sjukhus och rättegångssalar. Och vad
jag älskar att människor får se trötta och slitna ut. Alldeles vanliga poliser,
fjärran från de trådsmala,designeruppklädda modellsnygga hollywood-
människorna som jobbar med brott over there.
Höggravid advokat och vackra Lena Endre som uppenbarligen varken
ansiktslyft sej eller använder botox, sånt är skönt att se.

Lite bekymrar jag mej sen över hur Lisbeth Salanders liv kommer
att se ut sen. När hon är fri och inte behöver kämpa för sitt liv längre.
I dendär tomma lägenheten med laptopen som enda sällskap. Och så
röker hon  alldeles för mycket och äter skräpmat.
Kanske slår hon sej till ro med en älskarinna, blir fet och tar sej en och
annan fylla på den lokala pizzerian,kanske kommer hon sakta ur sin
ordlöshet, förlorar lite av sin karisma och drivkraft men blir kanske
lite mänskligare.
Men då kommer vi inte känna igen henne längre, när vi passerar
henne ute i nån förort. Krigarrustningen hennes rostar i nåt källar-
förråd medan hon kollar Robinsson på lördagskvällen,käkar chips
och håller kärestans hand.
Välkommen till livet, Lisbeth!