ullaunna

är faktiskt inte en katastrof. Känner jag just nu iallafall.
Okej,hade jag varit rik hade jag nog tagit till allt möjligt för att se ung och slät ut,
det ska erkännas, men att bli äldre har ju faktiskt många fördelar som glöms
bort i vårt undoms-kultiga samhälle.
Kanske var jag som ung ovanligt tappad bakom en vagn,för det har liksom
tagit väldigt lång tid för mej att utvecklas. Men alla lever vi i en process som
är individuell och som inte kan påskyndas.
Olika delar av oss växer olika fort och jag har alltid känt mej mån om att få med
hela mej. Lite grann som långsamma snigeln med sitt hus på ryggen.
Blir alltid lika häpen när jag ser unga människor ta sig fram i världen och vara
både smarta, inkännande och kapabla. Och begåvade. Märkligt!
Men faktum är att jag nu känner mej starkare,friskare och gladare än
nånsin i ungdomen.
Då kände jag mej svag och klen,rädd, belastad och tafatt mest hela tiden,
liksom instängd i mej själv och mina rädslor,tyngd av världens ondska och
obegriplighet.
Och så kan ungdomen vara för många. Alla är inte pigga och alerta,ivriga
att ta ett fast grepp om världen.
Många av oss glider mest omkring,halkar ur sammanhang ,missar, släpper taget,
knuffas ur banan.
Vill tänka att det finns inget som heter " hamna fel". Allt är som det ska vara.
Det som ser "fel" ut kan vara en viktig del av erfarenheten som just du skulle
göra.
Att bli äldre är för mej att få perspektiv . Och ju äldre jag blir desto högre
utkikspunkt. Så visst är det skönt att bli äldre.
Ibland inbillar jag mej t.om att jag förstår saker. Inte alltid formulerbara
insikter men nåt-slags-från-hjärtat-förståelse.
och för varje år fördjupas min kärlek till naturen och seendet  i sig självt
blir förstärkt. Jag vet inte alltid vad jag gör men jag vågar mer lita på vart
mina fötter leder mej och vad mina händer gör. Det är en obetalbar livs-
njutning som det alldeles för lite talas om.