I baklås

Tungt är det.
Älsklingen håller igen, vill ordna upp jobbfrågan först.
Då är det ju inte kul alls att gå på husvisning som vi ska
både i eftermiddag och på torsdag.
Jag har iakttagit hans tidsplaner nu några år, och ser att de
inte håller. Försökt ge honom en deadline på att sätta ut huset
under semestern - det funkade inte.
Han har inte kunnat måla det sista heller eftersom det har regnat
nåt infernaliskt....och det är ju så det är.
Oförutsedda förhållanden dyker upp hela tiden, just därför måste
man ligga steget före, men den insikten har inte nått honom
ännu.
Och kanske är det realistiskt att ta en sak i taget och skynda
långsamt - bara det att jag själv har gjort så hela livet... och
inte nått nånstans!

Polsen i Borås ringde mej och hade hittat min kamera i ett
" tillslag". Mycket spännande, nu kanske kameran är full av
en massa intressanta kort på kriminella mänskor jag inte känner.

Läser Mia Skäringers " Dyngkåt och hur helig som helst" och hon
skriver helt härligt. Skrattar faktiskt högt ibland.
Fick den av min allra bästa Malin, det var gulligt av henne!
Plockat björnbär i morse på väg till kolonin.
En stark vind drar genom de tunga mörkgröna lövmassorna.
Får hopplösa tankar om att mitt liv aldrig hunnit börja förrän
det närmar sej slutet.
Att det aldrig blir nåt av mej.
Att mina relationer alltid speglar de allra tristaste av mina egna
tillkortakommanden.
Att det inte alls ordnar sej.
Att jag inte orkar bo kvar i denhär lägenheten och att jag är så
trött på koloniliv att jag spyr och att jag inte vill ha fler säsonger
med det, att jag faktiskt inte orkar.
Att jag inte kommer att kunna måla nu när hösten börjar.
Att livet förrinner och vi blir gamla allihop utan att vi ordnar upp
nånting och att vi aldrig kommer fram.
Att jag ska få det som jag vill först när det är för sent.

Kommentarer
Postat av: Malin

Visst är det tungt när allting faller,

faller som i glömska livets helhet,

tungt för det som klänger och det som hänger,

mörkt för det skymmer och att det gömmer,

drömmar om nåt fritt och glatt och glittrigt,

sjunker likt ett grått och schaskigt mönster,

men trots spegelbildens krackelerade konturer fäster sig det sega, undflyende livet - precis som det är! Varken mer eller mindre...minns pappas dikter han läste om allt det tunga...Ekelöf...som längtade från den blå rutan till den röda...ständigt längta efter något annat och älta det förgängliga...Det om att man aldrig får det man vill ha. Sälva längtan är vägen. Och lidande.

Kanske ligger det något i det.

Men du, glöm inte hur gott vi har det med vårt kaffe, vårt bröd med honung och våra ändlösa samtal.

Jag vill fortsätta höra dem i döden!

Samtalen. De goda. I våra kök. Och i etern. P1!

Kram Blondie!

2010-08-25 @ 20:50:42
URL: http://dialogrutan.se
Postat av: ulla

Rararara värdefulla väninna! Lite gråt, lite rensning, våra goda samtal , kärleksförsäkran från Torden och allt har blåst bort med stormen som var...

Allt tar tid, livet kan ju vara en långsam process där man inte alltid upplever att det faktiskt händer nåt förrän man slår sej ner på en rastplatå och faktiskt ser vägsträckan man tagit sej.

Samtalet fortsätter - processen fortgår! Kramar!

2010-08-26 @ 12:10:45
URL: http://ullaunna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0