ullaunna

Vaknar med tungt hjärta och huvudvärk, rädd.
Lite oväntat kanske.
Älsklingstorden klev upp tidigt, hem till sitt hus för att städa,
klockan tio kommer bankens man för göra en enklare värderings-
runda. Det är samme man vi träffade igår när vi tittade på det blå
huset i sluttningen.
När vi kom igår for kvinnan som var ägare iväg men hon kom fram
och hälsade först. Vacker.
Komikern Lasse Lindroths änka, numera omgift med ett par barn.
Huset är fullkomligt färdigt! Allt ser ut att vara tipptopp och
modernt, smakfullt och absolut perfekt.
Men ska jag vara i ett sådant hus?
På natten kunde vi inte sova, började prata. Slogs av tanken att jag
måste göra mej av med saker! Annars får vi inte plats.
Skräck!
Är jag en såndär man ser på tv nu, som samlar och inte förmår slänga?
Men det har liksom ingått i min livsstil så länge nu att samla på material,
saker jag kan göra nåt av.
Nu kommer frågan: Kommer jag att göra?
Och tomten... i en sluttning. Går det att odla sådär när det lutar... i en
skogskant?
Och där är en annan stor del av min identitet, odlandet, husbehovs-
hushållandet.
Min dröm om expansion får sej en allvarlig tankeställare. Jag har ju
velat ha större plats att skapa på:
Måla större tavlor, måla på möbler, gjuta i betong (kanske), sy lapp-
täcken ( kanske).
Okej, där finns en friggebodstuga på tomten man kan använda som
förråd för mina gamla ramar jag samlat på...
Och kanske jag ska öka utförseln av saker och material, inte bara
införsel?

Torden-älsklingen vill andra saker. Han vill ha lugn och ro, en enkelt liv
inte en massa jobb och renovering. Smidighet.
Inte så konstigt att jag har huvudvärk idag: Jag måste förändras.
Jag måste veta vem jag är och
vad jag vill och vad jag verkligen förmår....
Min allra bästa Malin var nyss uppe på kaffe och vi hade ett genom-
gripande gott samtal som fläktade av förändringsvind och livskärlek.
Att man är glupsk på att vilja så mycket, att längta, att önska.
Ajajaj vad det gör ont, och underbart ont att låta identiteten ruskas runt
tumla i livets torktumlare och inte veta riktigt vad som är upp -
eller ner...
Tackochlov ligger inte ödet i mina skakiga händer.
Det ligger i bankens händer, i ägarnas händer, i de som har kapital.
I mina händer vilar inga pengar, bara småpengar och en massa massa
saker som jag har sparat på.