ullaunna

Så, nu är all misantropi som bortblåst. Inte arg på
älsklingen heller längre, t.om köpt honom en julklapp.
Målat en del, men inte alls lika mycket som var meningen,
men jag håller på och håller på.
Springer omkring, lackar mina grejer, blankt och fint.
Bestämde mej för att cykla till kolonin och tömma komposten.
En skön cykeltur, vädret mildare.
De har skogat däromkring, det öppnar upp och ljusnar, men jag
bekymrar mej över mina  björnbärssnår,
träd ligger i sågade högar mitt på ett och  de hemliga ställena
ligger öppnade för allmänhetens blick.
Dags att dra från stan, känner jag.
Civilisationen breder ut sej, stan växer, kolonin ligger inte
längre en bit utanför stan, utan blir inkorporerad mellan
nya bostadsområden.

Innan jag for hemifrån hade jag satt på ris, som skulle
stå och svälla och vara klart till jag hann hem igen.
Satte på sexan för att ge det ett uppkok....och glömde stänga
av.
Steg in i ett dimmigt hem.
Ut med kastrullen på balkongen och vädra för fullt.
På inget vis blev jag nedslagen.
Tvärtom fick jag så många roliga kommentarer på facebook
att bara det blev kul.
Gott samtal med älsklingen på telefon. Vi är de godaste vänner
igen. Han är ute i sitt garage och rensar idag.
Skulle fylla bilen och köra ett lass skit.
Bra - han är igång.
Förhållande kan vara en kamp - men sålänge man kämpar
har man ju inte gett upp heller.

Vi uppskattar lugn och harmoni, inga bråkiga mänskor
är vi - men det uppstår bulor även på den  lugna vägen.