Och vintern är lång...lång...och lång
Det var ju inte så bra,men okej,får ner och boka ny tid och omformulera
dagens planering.
Men jag är glad. En liten genombrytning av insikter,en tavla som
jag blev nöjd med, två ihågkomna drömmar.
En om en inflyttning i en ny lägenhet,en mellanlägenhet innan jag flyttar
ihop med Tord. Lite sjaskigt om än med stora rum,gamla kvarlämnade
möbler som kunde vara bra att använda...men ganska fula.
Och barnet har jag med mej. Som i så många drömmar,det eviga barnet
som är som en blandning av mitt barnbarn och mina egna barn när de var
små.
I morgonens dröm fanns ett pojkbarn. Han fick näring genom en slang
men jag var inte orolig för honom. Det var gott gry i honom.
I nästa bild hade han tjockt tätt svart hår och tog sej fram med ett
stort leende, så liten han var.
Bra drömmar.
Såg över mina kommande transiter och där finns så mycket i vår och
en process som redan startat.
Känns som separationer och sorg ,gamla uppbrutna relationer.
Som i drömmen - en övergångsprocess där jag fortfarande får dras med
lite gammalt övergångsmaterial innan det nya bryter fram.
Och visualiseringar: Jag har ända sen tidig barndom haft en otäck bild
som jag aldrig riktigt lyckats frigöra mej ifrån. När jag var barn och yngre
dök den upp som ett tvång, en ångestinbrytning.
I korta ordalag handlar den om att jag blir nersläppt eller nertappad i
en grotta genom ett hål i marken.
Grottan är stor och vid, som ett universum i sej, vattenfylld. Här är
min ångest i att ligga i det mörka vattnet och inte veta djupet eller vad
som finns i det.
Jag har aldrig riktigt kunnat ta mej upp ur dendär grottan...och så har
jag levt mitt liv fram tills nu nyligen.
När jag försökt visualisera min räddning ur grottan har det inte riktigt
gått, men en dag lyckades jag iallafall.
Bara för att blek och försvagad ta mej upp på en kulle i ett landskap
jag inte riktigt kunde se.
Och nu? Ja där var jag, befriad men sen då? Fanns ingen energi att ta
mej vidare.
Men igår försökte jag igen och då kunde jag känna friskt gräs under
fötterna och se klipporna och havet...ungefär som kusten vid Cornwall.
Och lusten att kasta sig ut och segla med vindarna över atlanten!
Så fint du beskriver dina drömmar, men jag får erkänna att de ger mig känslor av stor olust. Den mörka, vida och vattenfyllda grottan där du inte vet vad som finns i djupet under dig är den ultimata mardrömmen för mig. Jag har svårt för alla outgrundliga och mörka vattendjup. Kram på dig UllaUnna och må din livsväg snart se till så grottan försvinner långt bakom dig.
Jo som sagt är det en gammal barndoms-ångest som inte längre känns. Har lyckats komma ut ur grottan men det tog sin tid. Det är ju det som är så spännande med visualiseringar att vissa saker inte går att visualisera förrän tiden är mogen.
Jag känner det härliga cornwallska gräset under tårna! En härlig fantasi nu när allt man ser i närmaste världen är tusentals kubikmeter med fruset vatten!
