ullaunna

Jag kan ju inte vara den ende som känner mej som ett
socialt freak när det närmar sig storhelg.
Eller...?
Känns som om jag jobbar i motvind på min sociala planhalva, får
aldrig till det riktigt.
En tillhörighet.
Igår sa bästa Anna till mej att jag försökte samla ihop folk
....och att alla inte vill bli hopsamlade.
Suck.
Hur gör man då?
När man är som nånslags svårplacerad pusselbit i det sociala spelet
och aldrig riktigt lyckas hitta hem.
Familjen känns ju faktiskt kul, nu när min gamla familj har
dött ut och de enda som är kvar är de två döttrar jag själv producerat.
Det är jag tacksam för.
Goda vänner har jag alltid haft, men livet förändras så och alla stretar
åt olika håll.
Bästa Anna skaffade en ny liten familj på "gamla" dagar med sina två
adoptivflickor.
Bästa Malin är ju också småbarnsförälder, medan jag har lämnat det bakom
mej för länge sen.
Många gamla vänner och bekanta har "fejdat ut" pga ovänskap och konstiga
konflikter eller bara själva livet som obevekligt förändrar.
Återstår den 16 år yngre Tord och hans mycket yngre vänner, vilket
ibland kan vara kul - men ofta obekvämt.
Och aldrig tycks jag hitta riktigt till de människor som kanske delar mina
intressen eller livsinställning ( jag kanske skulle avsky dem?)
Så ofta känner man sej som en avig liten anomali som inte riktigt passar in
- och inte heller gör alltför stora ansträngningar för att göra det heller.

Hålet i livet där karriär och arbete skulle sitta värker förstås emellanåt
och där i en arbetsgemenskap skulle man väl få en del av behovet
tillfredsställt om man hade tur.
Tur är nu ingenting jag kan lita på.
Så jag stretar på där jag är.
Försöker hitta en balans mellan självständighet och beroende och funderar
på varför det ser ut som det gör i mitt liv och vad vinsten är.
För det som känns som en brist kan ju innehålla en liten gåva.
Ska bara komma på vad....