ullaunna

Hemma igen efter  en stund emellan klipporna i en gräsbevuxen håla i lä
från det blåsiga blå.
Förväller nässlor medan ekot går på om Gaza och en engelsk dödsskjutning,
efter de eländiga skandalerna kring ungdomshemmens " vårdmetoder".
Bästa Malin bjöd på sushi igen och vi makade våra kroppar efter
knöligheterna och bulorna för att hitta behagligt liggläge. Stora vita
måsar seglade mot det blå på utbredda vingar och vi pratade om förändringar.
För henne att våga sig ut i en alldeles nyuppfunnen karriär, att ge sig ut
för att tala och föreläsa om sex och samlevnad.
Jag applåderar hennes förmåga att ta kontakter, att våga, att hon söker
upp forum, kan leta och orientera sig och jag ser en talang för tajming,
att ligga rätt i tiden. Och är 100% övertygad om att hon äger en förmåga
att kunna prata med ungdomar, att hon är modig och rättfram.
Som man kanske  blir när man växt upp i en familj med flera äldre bröder
under ett frispråkigt klimat.

Tänkt mycket på uppväxtförhållanden och hur det präglar. Som jag väl
alltid tänker, men extra nu när man möter gamla klasskamrater på
facebook och lite får en bild av hur det gått för oss.
Jag får  ytterligare perspektiv och djupare förståelse och även om det
kan tyckas märkligt har detdär med klasskillnader inte riktigt stått så
tydligt för mej. Har tänkt mycket på uppväxtens psykologi men inte så
mycket sociologiskt.

Att min mamma allt var en rätt främmande fågel här, invandrare från
Finland, lågutbildad. Jobbade i städ, i disk efter att förut jobbat som
industriarbetare,väveri och som piga.
Hon var dessutom frånskild, så det var hon och jag i en etta med kokvrå.
Hon hade varit gift och bott i Göteborg och kom till
småstaden som jag växt upp i och bott nästan hela livet i men som
först på senare år känns som min.
Att känslan av utanförskap och underlägsenhet kanske fördes över , sam-
tidigt som jag faktiskt blev rätt bortskämd  som endabarn.
Hon satte många förhoppningar till mej, samtidigt som hon inte kunde
ge mej stödet. Det bildade en obalans som jag tidigt värjde mej emot,
ett intrång som jag måste protestera emot och värja mej .
Så min strategi blev  att inte fullfölja förhoppningar. Inte gå in i den
önskade bilden. Inte ta ansvar.
Så halva livet levde jag efter ett ständigt pågående nej i kroppen, att
alltid alltid bara vilja slippa.
För vägarna som jag skulle kunna gått , de hade jag ingen karta till
och världen har alltid känts farlig för mej så jag blev en stannare.
En som dessutom satte mej till motvärn att överhuvudtaget gå in
i arbetslivet. Jag ville bara stanna hemma! Kravlöst.
Antagligen fick jag alltför tidigt krav på att vara självständig som
nyckelbarn vid sex års ålder utan dagis och fritis...
Man tog sin lillalilla cykel och cyklade ner till simstadion om sommaren,
badade hela dan tills man var skrynklig och frusen och håret blivit
grönt, sen cyklade man hem igen.
Och nuförtiden cyklar jag på min storastora cykel, samma vägar, ser
min stad förändras och jag med den.