ullaunna

Lyssnat på ännu ett avsntt av Sofie Oksanens roman "Utrensningen".
Om Estland, ett land så nära, som jag vet så lite om.
När jag var barn umgicks vi med en estländsk familj så allt dethär avhandlades
när jag var liten, i en blandning av estniska och finska, språk jag inte
förstod. Kanske något att vara tacksam för.
Läste också ut Sarah Waters " Livstråden".
Plågsamma perspektiv om kvinnors situation genom historien och
det pågår fortfarande.
Förskonade är vi i Sverige på så många sätt, kanske så förskonade
att vi vänder det feministiska perspektivet ryggen.
Jag kan i viss mån förstå , för att identifiera sig med offret är
plågsamt.
Men jag vill lyfta mej från perspektiven offer-förövare.
Läser Anette Carlströms bok " Från hjärtat".
En kvinna som lever i ett förhöjt medvetandetillstånd och inget
annat önskar än att få dela med sig av detta.
Får förtröstan av hennes bok och min vacklande tillit växer.

Nån gång inatt eller tidigt imorse vaknade jag tillfälligt. Det gör
jag nuförtiden, sover aldrig hela natten längre, men det är okej.
Nu vart jag lite tacksam för uppvaknandet för jag vaknade från
en dröm och var så full av glädje. Drömmen var väl inte så speciell
och det enda jag minns var att Jag rörde ihop och lagade min egen
medicin.
Ser det som min mentala träning, som min utveckling och mitt läkande.
En utveckling som ingen annan ser. För när man ser på mitt liv,
så syns ingenting.
Jag lever likadant år efter år i princip.
Reser ingenstans. Ingen karriärutveckling.
Men - allt sker inte under stora fyrverkerier och kanondån.
Det finns saker som växer i stillhet.
Och kanske helt utan synbart resultat.
Allas öden är kanske inte storstilade och glänsande.
Och en del som lyser och skiner och glittar på ytan bär mörker
inuti, mörker och tomhet.
Så tack för denna dröm och tack för att jag vaknade så jag
kunde minnas den.