ullaunna

Igår var en sån där dag som skaver. Trött och inte riktigt
hemmaboende i min kropp och mitt ansikte var fult i spegeln.
Fast skönt i början väl med dopp i ett kristallklart hav, efter växt-
husets skötsel.
Det blåste kall nordvind så enda stället man kunde ligga på var
planket som såsmåningom blev rätt  trångt.
I början låg vi där bara nåra stycken och lyssnade på det still-
samma snarkandet av en kollapsad nattarbeterska som låg på
mage, tung i sin omvända sömnrytm.
Sen droppade " veteranerna" in, särskilt hon, drottningen av
åsikter och uttalanden. Kände hur jag så småningom säckade
ihop alltmer av hennes dominans och energi.
Inte riktigt avslappnad.
Som man blir med människor som " härskar". Man krymper
för man vill inte utmana, man kryper för man vill komma
undan det vaksamma ögat, man undviker - för att slippa.
När solen gick i moln passade jag på att sticka hem. Kaffet
var utdrucket, smörgåsarna uppätna , tre kalla dopp och
lite påspädning på den avtagande solbrännan.
Det räckte. Jag måste göra nåt vettigt.
Hem för att äta och ta itu med en tavla , en liten en som
jag nästan var klar med innan våren rusade till med allt
sitt stök och bök.
Hade varit bättre om jag gett efter för den sömnighet som
lägrat sig över mej.
Bara skit, och sen lyste solen utanför och det är det värsta
som jag vet.
Solen ute som hetsar och tvingar och ropar att:
Allt viktigt pågår nånannanstans!
Hade innan cyklat hela långa strandpromenaden för att
stänga växthusen men nu fixade jag mej ändå för att cykla
till stan. Behövde ju köpa nåt för mina fötter från apoteket
eftersom gurkmeja inte verkar ha nån effekt.
Så nu har jag börjat på en burk "comfora", glukosamin. Men
varför i hela friden jag ska behöva få i mej två olika sorters
färgämnen för det begriper jag inte.
Jag skiter väl för fan i om tabletterna är grå eller orange!
Jag är väl inget svårflörtat barn!