ullaunna

I morse läste jag ut den, Sara Stridsbergs omtalade roman.
Hade Drömfakultetet i vagt minne , jag glömmer vad jag läser så
snabbt, men tackochlov minns jag iallafall om det var bra eller inte.
Den var en fiktion som utgick från Valerie Solanas egendomliga
personlighet och udda öde .
Hon som sköt Andy Warhol och skrev det manshatiska "Scum-
manifestet. Försörjde sej på prostitution och dog ensam och ner-
gången.
I Darling River får man följa en ung flicka som åker
i baksätet på sin pappas gamla jaguar medan han kör genom
nätterna . Övergivna av modern lever de rotlöst, upplöst utan
mål och mening.
En annan gestalt är en vetenskapsman som håller en apa i bur
utan förmåga att ge den något av vad ett djur behöver för att
hålla sej friskt, försöker få aphonan att teckna.
Precis som fadern inte förmår att ge sin dotter en uppväxt där
hon kan växa sig frisk och stark, hon förfaller innan hon hunnit
bli vuxen, han behåller hennes barnjag i ett perverterat grepp
ur vilket hon inte har någon vilja att ta sig ut.
Dolores är en annan, den uppväxta Lolita ur Nabokovs roman
som dör i barnsäng.
Allt som allt kretsar det kring  " Barnet utan barndom och kvinnan
utan framtid", med Stridsbergs egna ord.
Fångenskap , förfall, förvridning. Allt beskrivet med det vackraste
språk .
Tänker att det poetiska språket förmår så mycket mer gestalta
komplexa psykologiska sammanhang än ett mer faktabaserat
språk och linjärt enkelt berättande.
Att hon förmår beskriva sådan skrikande tragedier och eländen
på ett alldeles genomlyst sätt, befriat från varje bedömning.
Jag kan inte förstå hur man kan skriva så vackert!