ullaunna

Vaknar av sol på en hög septemberblå himmel himmel
och vet att jag borde vara glad - men det är jag ju inte.
Någon slags kroppens ångest som kanske har med ålder och
åldrande att göra- och upprepningarnas leda som nöter på själen.
Men det är ingen depression, jag är rörlig och aktiv, driver
på mitt liv som vanligt men saknar den goda kontakten med min
värld och mitt hjärta.
En tid som ska passera.
Blandar in mitt tillstånd med vädret som jag ju ofta gör. För mycket
yang nu. För starkt, för högljutt, vill ha vatten, mjukhet, känsla.
Hela omvärlden är fylld av valets smatter men jag längtar efter
dubbeltydighet och gråtoner, tveksamhet och kontemplation.
Allt som inte får plats i ett schema, i en planlösning, i en arbets-
beskrivning.
Symboliskt nog kommer ljudet av ett gråtande barn in genom
mitt öppna fönster medans jag skriver.