ullaunna

Nej dom gillar jag inte. Men ge mej ett par minuter så kan
jag alltid planera om.
Lördagmorgon vaknade jag med spänning för vi skulle åka
och titta på ett intressant hus, som kanske skulle passa oss bra.
Så ringde Tord hemmifrån sitt med ynklig röst och var sjuk, hade
spytt och mådde dåligt.
Ok....vända på kuttingen...På tisdag får det bli istället då.
Sättas på vänt.

Idag skulle vi tillsammans åka till min koloni och han skulle fixa
med lite trasiga brädor i växthuset....men så vaknade vi med regn
på rutan. Hmm...
Okej , vi åkte och köpte ekologisk planteringsjord istället , så får
jag pyssla med inomhusplantering istället och han får fortsätta
putsa på sitt hus.
På Måndag ska han kontakta mäklaren.

Hade också ont i magen inatt, sov dåligt och vi tog lång morgon,
men allt ska bli bra!
Mitt mantra nu i vår: Allt ska bli bra.

Igår såg jag filmen om Ian Curtis , sångaren i Joy Division. Gjord
av kände fotorografen Anton Corbijn.
Den var snyggt svartvit, dyster och rätt klaustrofobisk.
I den meningen att man upplevde hur fastlåst han kände sig i
situationen. Det var hans initiativ  att gifta sej så ung och skaffa barn,
sen fixade han det inte.
Men vem gör inte sådana misstag? Kände sej kluven mellan frun Debbie
och älskarinnan.
Inget ovanligt med det.
I filmen lades en stor tonvikt på hans epilepsi. Att han misskötte sin
hälsa och gav allt på scen ökade risken för anfall.
..och så gick det som det gick.
I ett missmodigt ögonblick efter att ha grälat med sin fru, haft ett
epilepsianfall alldeles ensam, hänger han sig.
Väldigt tragiskt. Tjugotre år och i startgroparna till en USA turneé,
i början av succée´....
Men som han sa i filmen , ville han egentligen aldrig att de skulle bli
så stora. Han kände sej fångad, tvingad att fortsätta trots att kroppen
och själen sa emot.
Så jag har nu sett både denna och sen i fredags dokumentären om Eddie
Meduza, två män som uppnådde berömmelse, men inte blev lyckligare
för det.
Rollen som dödar.
Intressant.