ullaunna

Jäklar va tung jag är idag...
Dagarna av solsken - dom funkar inte för mej.
Lider av en omvänd ljusdepression så den ljusaste tiden på
året kan kännas väldigt tungsint.

Cyklar i min röda blus hit och dit, hit och dit.
Kanske är jag bara väldigt trött?

Sörjer.

Sörjer jorden och människorna som inte förstår sig på varann.
Sörjer vänner som glider bort.
Sörjer galenskapen som pågår. Alla som rusar. Alla som
förbrukar...

Läst ut Knausgård förra veckan. Varför all debatt om den?
Tyckte den var bra, men varför sånt ståhej.
Han sörjde en pappa som varit en dålig pappa. Tyckte om hans
ohejdbara obegripliga gråt. Han sörjde inte - kunde bara inte hejda
tårarna från att rinna och hulkningarna.

Nu läser jag en bok om mänskliga relationer och sociala nätverk
" Connected" av Nicholas A. Christakis och James H. Fowler.
Den gör mej också lite deppig, trodde jag skulle bli glad av den.
Bara skummar, en massa experiment och diagram och procent hit
och dit. Slutsatsen blir ju hitintills att vi är som marionetter för
varandra, speglar och härmar....och dessutom är vi predistinerade
av våra gener.
Tänker mej som en sån där plupp i utkanten av ett socialt nätverk.
Som i bokens trassliga härvor av nätverkslinjer.
En liten ensamvargsplupp....fast jag är ju rätt social egentligen.
Eller så är jag bara kommunikativ - men anti-social..?
Blir så väldigt trött av människor - säkert genetiskt eller nån
såndär modern bokstavskombination.

Cyklar genom de nyutslagna skogarna med en tidig skörd av sparris,
ruccola och rädisor, cyklar lite solbrynt och ljus, men med ett svart
moln i auran.