ullaunna

Ok. Nytt år - men samma gamla jag.
Som kliar.

Känner en sån skum förnimmelse i mina lungor.
Som om det lite bränner, liksom upprört.
Brännande, skavande.

Lungorna= livsrummet.
Mitt trånga trånga livsrum som jag stångas mot och inte
lyckas utvidga.

Nu så extra tydligt med sjukdom. Inte varit utanför dörren
sen dan innan nyårsafton.
Maten börjar sina här så imorrn sticker jag ut näsan.
Man känner sej som hudlös såhär efteråt.

Jag vet att det kommer att bli bättre och bättre. Jag kommer ut
på mina rundor, kommer att komma igång med träningen,
kommer att komma igång med målningen och så blir det
bättre.

Allt så smått, så smått. Så väldigt begränsat.
Och min avsky så stor.
Ledan så stor.
Alla människor så små.
Och jag är en sån begränsad människa med skavsår av mitt
begränsade livsutrymme.